Jag avskyr valrörelser

Valrörelser lyfter fram det sämsta hos de politiska partierna. Men, som någon påpekade, är det kanske lika bra att vi får se deras rätta ansikte emellanåt.

Ju mer politiken bestämmer över våra liv och i vårt samhälle - ju viktigare blir det vem som styr. Ju högre blir insatserna. Ju större blir polariseringen.

I en sådan miljö frodas Platons demagoger. De som kan förleda folket genom att lova förmåner. Som om resurserna för dessa uppstår ur tomma intet.

Allt måste betalas av någon. Vilket kanske fungerar fram till en viss punkt. Men som Bastiat påpekade är staten den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Ju mer politikerna lovar, ju större blir bördan på dem som skall producera vårt välstånd, det vill säga entreprenörer och företag.

Problemet med fördelningspolitik är att förr eller senare får man slut på andra människors pengar. Och att man måste ta till allt mer drakoniska åtgärder för att tvinga den produktiva delen av befolkningen att betala mer i skatt.

Lika utfall kräver förr eller senare ett stort mått av kontroll och tvång. Det slår aldrig fel. Historien är fylld av varnande exempel. Men inte för att det låter stoppa den ständigt expanderande politiska makten...

Många partier drivs av något slags utopisk vision. Vissa mer än andra. De har en uppfattning om hur samhället skall vara när det når sitt slutmål. Som om ett bestämt slutmål vore önskvärt.

Vårt samhälle är en ständigt pågående dynamisk, evolutionär process utan bestämt slutmål. Det är hela poängen. Allt kan alltid bli bättre.

Genom frivilligt samarbete, vår kollektiva önskan om framåtskridande och spontan ordning utvecklas sådant som är stabilt, fungerande och bra. Medan sådant som inte fungerar hamnar på historiens skräphög.

Detta sker bäst utan politisk styrning. I ett levande civilsamhälle med fria människor och en fri marknad. Utveckling bygger, som Hayek påpekar, på att det finns utrymme för tillfälligheter att inträffa.

Vilket är så långt från politisk klåfingrighet, centralstyrning och politisering man kan komma.

Det ligger något djupt arrogant i att tro att man som politiker äger all den kunskap och den oväldiga resning som krävs för att kunna bestämma hur allt skall vara och hur alla skall leva sina liv. Att man vet bättre än alla andra.

Dogmer och utopier blockerar sina anhängares förmåga att ta till sig ny och bättre information samt att handla i enlighet med denna. Att politisk styrning ofta går fel är en förutsägbar konsekvens av detta.

På söndag skall vi välja vilka som - med smal majoritet - skall bestämma över alla andra. Vilka som skall styra och ställa över stort och smått.

Vi skall välja vilka som skall fatta tvingande beslut som medborgare, konsumenter, marknaden och civilsamhället vore bättre skaffade att fatta själva - utifrån sina skiftande behov, önskemål och preferenser.

Jag har röstat på det riksdagsparti som jag bedömer vill styra och ställa minst över folk. Vilket i dagens politik mest är en gradskillnad.

I politiken har du ett val vart fjärde år, på marknaden tusentals varje dag.