Prisreglering på mat, kräver vänstern.
Frågan man då måste ställa sig är: Hur?
Låt säga att man lagstiftar om ett maxpris för en viss vara. Vad kommer då att hända om kostnaderna i produktions- och leveranskedjan ändå ökar?
Svaret är enkelt: Det håller inte att betala mer än man själv kan ta betalt. Så då blir det inget. Alls.
Resultatet blir det samma som alltid, när det gäller socialistiska ambitioner att styra prissättningen: Brist - och sönderslagna försörjningskedjor.
Sedan undrar jag om de mellanhänder som Aftonbladets Anders Lindberg vill kapa bort för att pressa priserna.
Frågan är: Vilka?
Låt oss ta en förpackning köttbullar som exempel.
Först har vi bonden, som fått ökade kostnader för bränsle och el. Sedan har vi djurtransporten som kör djuren till slakt. Den har drabbats av ökade bränslekostnader. Och så har vi slakteriet och beredningen som också drabbats av högre elkostnader och ett allmänt högre kostnadsläge. Därefter skall ännu en åkare med ökade bränslekostnader köra ut köttbullarna till ett centrallager någonstans, som likaledes drabbats av ökade elkostnader och kostnader i övrigt. Nästa steg är distribution - åter med höjda bränslekostnader - till en butik som drabbats av skenande elpriser.
Detta är förvisso en mycket förenklad bild. Ofta krävs fler steg än så för att leverans-, förädlings- och distributionskedjan skall fungera beroende på produkt. Men att ökade kostnader leder till högre priser är knappast raketforskning.
Så, exakt vilka av dessa steg är det Anders Lindberg vill kapa bort? Och hur har han tänkt sig att vi skall få våra köttbullar då?
Allt vänsterpopulisterna ägnar dig åt är tomt prat, utan förankring i verkligheten.
Att kriget är inflationsdrivande kan vi kanske inte göra något åt. Men de höga el- och bränslepriserna är entydigt de rödgrönas fel.
Socialistisk populism kan kanske plocka billiga poäng. Men som vanligt kan den inte omsättas i praktiken. I vart fall inte utan allvarliga problem för hela vårt samhälle. Och med största säkerhet inte utan ett stort mått av kontroll, tvång och misshushållning.
Historien ger oss otaliga exempel på detta.
Tja, man kan åka till en bonde, välja ut ett djur man vill slakta.
SvaraRaderaBonden slår ihjäl djuret och tar den till en som hängmörar och styckar djuret.
Under tiden gör du plats i din väl tilltagna frysbox.
Räkna med några hundra liter som du ska frysa in.
Efter en till två veckor hämtar du dina styckdetaljer som ligger i tiotalet bananlådor som du sen lägger i din frys.
I minst tre bananlådor ligger det nötfärs.
När du ska ha köttbullar så tar du upp ett paket ur frysboxen och lagar till dina köttbullar.
Detta för en total kostnad om ungefär 25 000 kronor för 200-300 kilo kött
Exemplet ovan är ju förstås olagligt eftersom det är lag på att köttet ska vetrinärbesiktigas innan bonden säljer till kund.
Sen ska köttet transporteras i så kallad obruten kylkedja.
Enbart dessa lagar gör samma kött nu kostar minst 40 000 kronor om det ska vara enligt lagboken.
Hade man kunnat köpa direkt från bonden hade det funnits en riktig konkurrens som, i praktiken, ett fåtal människor hade kunnat dra fördel av.
Men, om denna möjlighet hade funnits hade samtliga som köper sina köttbullar direkt i butik haft ett något sånär vetskap om att de har gjort ett val när de köper dyrare köttfärs.
Med det kanske hade vi sluppit sådana gnällspikar som Anders Lindeborg som väljer att skjuta prick på fel tavla.
Samt att diskursen om våra skenade matpriser baserad på fakta kan föras på ett mer konstruktivt sätt.
Som en slutövning kan man kanske börja fundera på vilka det som egentligen tjänat på jordbruksstöden?
Lindberg vill nog uppmärksamma allmänheten på det kooperativa alternativet, som väl i hans värld är befriat från giriga mellanhänder. Frågan han inte besvarar är varför prisläget på Coop alltid ligger högre än hos de privata alternativen? Är det personalens lönekostnader och pensionsvillkor som drar upp oriserna?
SvaraRadera