En demokratisk rättsstat eller religiös underkastelse?

Att Sverige skulle visa sig vara yttrandefrihetens stamort på jorden är både stort och en smula överraskande.

Landet där en ogenomtänkt tweet eller ett medvetet missförstått inlägg i sociala media kan leda till att folk får löpa gatlopp står plötsligt upp för rätten att säga vad man vill.

Kärnfrågan vad gäller koranbränningar är enkel:

I en demokratisk rättsstat skall alla ha rätt att kritisera dem som vill påtvinga människor ett visst beteende. Speciellt om nämnda beteende inte respekterar individens frihet och grundläggande mänskliga rättigheter.

Detta gäller oavsett om det handlar om politiska utopier eller religiösa teser och påbud.

På samma sätt som man måste stå upp mot mordiska och förtryckande politiska ideologier gäller samma sak för mordiska och förtryckande religioner.

Annars har vi ingen demokratisk rättsstat - ingen respekt för individens rätt, suveränitet eller i extrema fall liv.

Annars utplånas vårt öppna, demokratiska samhälle och med det individens rätt och frihet.

Vi bör i sammanhanget komma ihåg att många av de länder som nu står på kö för att fördöma Sverige för att vi tillåter koranbränningar själva inte uppvisar någon nämnvärd respekt för andra religioner.

Människor som avviker från den religiösa normen i dessa länder riskerar inte sällan sina liv.

Det handlar således mer om att de kräver att alla andra skall underkasta sig deras metafysiska fantasier än respekt för religion och andra människor i allmänna termer.

Det hela påminner om hur det var i Europa under medeltiden, innan upplysningen: Ni skall inte tänka - ni skall tro.

Men även om jag fullt ut är beredd att försvara rätten till koranbränningar behöver jag inte tycka om dem.

Helt enkelt för att jag tror att om man vill få andra att ändra sitt beteende och sina åsikter - då är det bättre att samtala än att förolämpa dem.

Sedan bör man hålla i minnet att frågan om koranbränningar handlar minst lika mycket om krafter som vill sabotera Sveriges anslutning till Nato.