Våra politiker lever i en fantasivärld

Många människor - inte minst politiker - lever i en fantasivärld. De förhåller sig till verkligheten utifrån hur de tycker att den borde vara. Inte utifrån hur den verkligen är. Vilket är ett problem.

Häromdagen såg jag premiären av SVT-programmet Teodorescu & Suhonen, som försöker föra ett seriöst politiskt samtal. Ämnet var Israel-Palestina-konflikten.

Programmet hade titeln »Vad ska Israel göra då?«. Vilket var en fråga som flera gånger återkom från höger. Hur skall Israel hantera situationen, givet de verkliga förutsättningarna? Något konkret svar kom aldrig från vänster.

Vilket är rätt typiskt. Det känns som att de rödgröna inte alltid tänkt igenom saker och ting. Vilket lett till systemkritiska problem vad gäller till exempel energi och migration.

Frånvaron av logiskt tänkande och konsekvensanalys är emellanåt häpnadsväckande. Som sömngångare driver rödskäggen igenom saker som uppenbart kommer att gå åt helvete. För att de kan. 

Men det är inte som att alla andra saknar skuld. Vi har på tok för länge låtit vänstern komma undan med att driva sådant som låter bra, men som får allvarliga konsekvenser när det omsätts i verkligheten.

People will give you as much bullshit as you can take.

Vi måste bli besvärliga och käfta emot, även när det är utanför vår småborgerliga bekvämlighetszon.

Vilket inte är så svårt. En bra början är att fråga: Hur?

Hur har man tänkt sig att vi skall få el om man stänger ner baskraft innan det finns någon stabil och fungerande ersättning?

Hur skall den där klimatomställningen egentligen gå till? Vilka blir konsekvenserna för vanligt folk? Och hur har man tänkt sig hantera det hela, om det visar sig att en omställning till stenåldern saknar demokratiskt mandat?

Hur har man tänkt sig införa socialism utan ett stort mått övervakning, tvång och förtryck?

Hur skall Israel göra, givet att Hamas målmedvetet dödar alla judar de kommer åt och försöker utplåna Israel? Hur skall man hantera att Hamas använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar? Hur?

Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr för att se om det är någon hemma, som fransmännen brukar säga.

Och att ställa frågor kan ibland leda till att den svarande måste ompröva sina ställningstaganden. Om samtalet sker under lugna och ordnade former.

Ge din motpart en bild av hans åsikt eller påstående som ni båda kan vara överens om. Sedan kan du börja plocka sönder den aktuella tesen med relevanta frågor och precision i sak - istället för att ge dig på vad du tror, anser eller hoppas att den andre tycker.

Man kan i sammanhanget notera att vänstern inte sällan avfärdar fullt logisk kritik och analys som hat och hot. Speciellt på nätet. Det man förlorat i sak tar man igen med känslomässiga reflexer.

Kärnkraften, klimatet, flyktingarna, Gaza... Exemplen på känsloladdade frågor är många. Tyvärr trumfar känslor ofta fakta och förnuft. Vilket begränsar människors förmåga att ta in relevant information.

Det är lätt att låta ogenomtänkta känsloreaktioner styra ens handlande. Men inte lämpligt. Den som reagerar känslomässigt har sämre möjlighet att fatta rationella och väl underbyggda beslut.

Detta har drivit samhällsdebatten till något slags strid mellan känsla och förnuft. Vilket inte är speciellt konstruktivt.

Och inte blir det bättre av att många makthavare inte begriper vad de sysslar med.

I bästa fall är de i händerna på kloka, hederliga och rättrådiga tjänstemän som styrs av sin objektiva ämbetsmannaheder.

Mer vanligt är att de improviserar, är systemets fångar och genomför ideologiskt styrda (eller godtyckliga) samhällsförändringar utan att ha eller ta till sig relevant information.

Ingen politiker kan hinna läsa och sätta sig in i allt de beslutar om. Som regel litar de på att någon annan har koll. Inkompetens, lättja och en vag ångest över sin egen otillräcklighet är vanligt förekommande drag.

Än värre blir det om man kastar in utopiska ideologier i leken. Sådana blockerar politikernas varseblivningsförmåga - och är motsatsen till objektiv analys, verklighetskontakt och utveckling.

Samhället är en dynamisk process utan bestämt slutmål. En sådan passar inte in i utopiska mallar. Den låter sig inte planeras. Den blir aldrig färdig.

Men politik i allmänhet och utopiska projekt i synnerhet stör den spontana utvecklingen och framåtskridandet.

Bristande förmåga till logiskt tänkande och konsekvensanalys. Känslor och dogmer som blockerar varseblivningen. Inkompetens, missriktad välvilja och storhetsvansinne. Vad kan väl möjligen gå fel?

Det är hög tid för en reality check. Och det gäller inte bara de rödgröna.

- o -

Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem och länkar till min övriga produktioin direkt med e-post, även kostnadsfritt. Klicka här »