Våra politiker lever i en fantasivärld

Många människor - inte minst politiker - lever i en fantasivärld. De förhåller sig till verkligheten utifrån hur de tycker att den borde vara. Inte utifrån hur den verkligen är. Vilket är ett problem.

Häromdagen såg jag premiären av SVT-programmet Teodorescu & Suhonen, som försöker föra ett seriöst politiskt samtal. Ämnet var Israel-Palestina-konflikten.

Programmet hade titeln »Vad ska Israel göra då?«. Vilket var en fråga som flera gånger återkom från höger. Hur skall Israel hantera situationen, givet de verkliga förutsättningarna? Något konkret svar kom aldrig från vänster.

Vilket är rätt typiskt. Det känns som att de rödgröna inte alltid tänkt igenom saker och ting. Vilket lett till systemkritiska problem vad gäller till exempel energi och migration.

Frånvaron av logiskt tänkande och konsekvensanalys är emellanåt häpnadsväckande. Som sömngångare driver rödskäggen igenom saker som uppenbart kommer att gå åt helvete. För att de kan. 

Men det är inte som att alla andra saknar skuld. Vi har på tok för länge låtit vänstern komma undan med att driva sådant som låter bra, men som får allvarliga konsekvenser när det omsätts i verkligheten.

People will give you as much bullshit as you can take.

Vi måste bli besvärliga och käfta emot, även när det är utanför vår småborgerliga bekvämlighetszon.

Vilket inte är så svårt. En bra början är att fråga: Hur?

Hur har man tänkt sig att vi skall få el om man stänger ner baskraft innan det finns någon stabil och fungerande ersättning?

Hur skall den där klimatomställningen egentligen gå till? Vilka blir konsekvenserna för vanligt folk? Och hur har man tänkt sig hantera det hela, om det visar sig att en omställning till stenåldern saknar demokratiskt mandat?

Hur har man tänkt sig införa socialism utan ett stort mått övervakning, tvång och förtryck?

Hur skall Israel göra, givet att Hamas målmedvetet dödar alla judar de kommer åt och försöker utplåna Israel? Hur skall man hantera att Hamas använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar? Hur?

Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr för att se om det är någon hemma, som fransmännen brukar säga.

Och att ställa frågor kan ibland leda till att den svarande måste ompröva sina ställningstaganden. Om samtalet sker under lugna och ordnade former.

Ge din motpart en bild av hans åsikt eller påstående som ni båda kan vara överens om. Sedan kan du börja plocka sönder den aktuella tesen med relevanta frågor och precision i sak - istället för att ge dig på vad du tror, anser eller hoppas att den andre tycker.

Man kan i sammanhanget notera att vänstern inte sällan avfärdar fullt logisk kritik och analys som hat och hot. Speciellt på nätet. Det man förlorat i sak tar man igen med känslomässiga reflexer.

Kärnkraften, klimatet, flyktingarna, Gaza... Exemplen på känsloladdade frågor är många. Tyvärr trumfar känslor ofta fakta och förnuft. Vilket begränsar människors förmåga att ta in relevant information.

Det är lätt att låta ogenomtänkta känsloreaktioner styra ens handlande. Men inte lämpligt. Den som reagerar känslomässigt har sämre möjlighet att fatta rationella och väl underbyggda beslut.

Detta har drivit samhällsdebatten till något slags strid mellan känsla och förnuft. Vilket inte är speciellt konstruktivt.

Och inte blir det bättre av att många makthavare inte begriper vad de sysslar med.

I bästa fall är de i händerna på kloka, hederliga och rättrådiga tjänstemän som styrs av sin objektiva ämbetsmannaheder.

Mer vanligt är att de improviserar, är systemets fångar och genomför ideologiskt styrda (eller godtyckliga) samhällsförändringar utan att ha eller ta till sig relevant information.

Ingen politiker kan hinna läsa och sätta sig in i allt de beslutar om. Som regel litar de på att någon annan har koll. Inkompetens, lättja och en vag ångest över sin egen otillräcklighet är vanligt förekommande drag.

Än värre blir det om man kastar in utopiska ideologier i leken. Sådana blockerar politikernas varseblivningsförmåga - och är motsatsen till objektiv analys, verklighetskontakt och utveckling.

Samhället är en dynamisk process utan bestämt slutmål. En sådan passar inte in i utopiska mallar. Den låter sig inte planeras. Den blir aldrig färdig.

Men politik i allmänhet och utopiska projekt i synnerhet stör den spontana utvecklingen och framåtskridandet.

Bristande förmåga till logiskt tänkande och konsekvensanalys. Känslor och dogmer som blockerar varseblivningen. Inkompetens, missriktad välvilja och storhetsvansinne. Vad kan väl möjligen gå fel?

Det är hög tid för en reality check. Och det gäller inte bara de rödgröna.

- o -

Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem och länkar till min övriga produktioin direkt med e-post, även kostnadsfritt. Klicka här »

Lördagsvideos: Klimatkänslor, yttrandefrihet och DDR-Sverige

Youtube: KLIMATKÄNSLOR - Om rationella och emotionella argument »

Youtube: Ska vi ha förbud mot att bränna Koranen? Apropå Paludan, Erdogan m.fl. »

Youtube: Stranger Things i DDR-Sverige »

Det räcker inte med att vilja väl. Man måste tänka också.

Samhällsdebatten är polariserad och gapig. Vilket bland annat är en reaktion mot att vänstern drivit sin sak för hårt.

Det har helt enkelt gått för långt när vänsterns ideologiska experiment hotar vår energiförsörjning, vår välfärd och vår fredliga samexistens. När människor upplever att kaoset breder ut sig.

Så tonläget skruvas upp. Dock vill jag varna för att ta samhällsdebatten till en allt för känslomässig nivå.

Det vore att falla i vänsterns fälla. Den vänster som reflexmässigt och okritiskt faller för allt som vid första påseende låter fint eller bra - även om det omsatt i praktiken får ödesdigra konsekvenser för vårt samhälle och dess medborgare.

Att främst agera utifrån känslor blockerar det sunda förnuftet. Dessutom tar ilska och rädsla tid och kraft från sådant som verkligen gör saker och ting bättre, från rationellt handlande.

Det räcker inte med att vilja väl. Man måste tänka också.

Greta kräver bokstavligen talat att vi skall drabbas av panik över klimatet. Politikerna svalde betet. Och nu står vi här med en växande energikris.

Ironiskt nog kan klimatomställningen i slutändan leda till ökade CO2-utsläpp. Eller fattigdom och social oro. Eller båda delar.

Detta är konsekvensen av medvetet fattade beslut. Fattade av människor som antingen inte begriper vad de sysslar med eller som vill oss illa.

Jag har sagt det förr: Om CO2 är ett det problem man påstår - då är det en fråga för ingenjörer, forskare och ekonomer. Inte skolkande skolungdomar, aktivister som sitter fastklistrade på vägarna och politiker med utopiska visioner.

Vi har just provat panik. Det går inte särskilt bra. Kan vi nu pröva att vara rationella istället?

Det finns inget att förstå

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Det finns inget att förstå »

"En bekant kikade in på någon mördad klanpersonlighets Facebook-sida. Vad gillade han och människorna i hans omgivning? Jo, Greta Thunberg, Joakim Lamotte och feta bensinslukande Audi-bilar. Mycket känslor, noll konsekvens."

Koranbränningen - och vikten av att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt

Det som främst slår mig med koranbränningen, de efterföljande kravallerna i Malmö och debatten om allt detta är att människor har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Religion - liksom alla läror som gör anspråk på att forma vårt samhälle - måste få kritiseras.

Att bränna en religiös skrift, en flagga eller (som Gudrun Schyman) pengar måste vara tillåtet - så länge det är brännarens egendom.

Det betyder inte nödvändigtvis att man tycker att det är bra. Men man bör inte förbjuda saker bara för att man ogillar dem.

Att bränna koranen är knappast något som bygger broar eller uppmuntrar till ett intellektuellt samtal. Därför förbehåller jag mig rätten att tycka att det är destruktivt och korkat - även om det naturligtvis måste vara tillåtet.

Att bränna böcker sänder rent allmänt en dålig signal.

Ett ljus i den känslomässiga storm som nu blåser är imamen i Arlöv, Samir Muric. Kvällsposten citerar honom:

– Men det eskalerade så fort. Folk började bränna däck och tog dit pallar för att tända eld på. Jag försökte prata med dem och säga att det var fel väg att gå och att det finns bättre sätt att markera, men det var förgäves. 

Samir Muric är starkt kritisk till koranbränningen – men minst lika kritisk till reaktionerna på den. 

– Majoriteten av de som höll på hade inte alls någon religiös förankring. Det är människor som använder vår utsatta situation för att få utlopp för sina känslor.

Precis. Som vanligt kokar allt ner till reflexmässiga känslomässiga reaktioner.

Och som vanligt är känslomässiga reaktioner ett betydligt sämre förhållningssätt än analys, samtal och saklig debatt.

Detta gäller inte bara muslimer i Malmö - utan all slags känslomässigt drivna massreaktioner som till exempel inom ramen för Meetoo, BLM och Extinction Rebellion.

Pöbelmentalitet, lynchmobbar, skrämselpropaganda, religiös extas och moralpanik löser i princip aldrig några problem - utan skapar istället nya och gör det svårare att närma sig de verkliga frågorna på ett konstruktivt sätt.

Ondska - eller okunskap och tanklöshet?

Jag brukar predika att även om man ogillar SD, så bör man undvika att angripa deras väljare. De flesta av dem har en ytterst skissartad uppfattning om vad SD står för, utöver migrationspolitiken. Men det går ändå att förstå varför de röstar som de gör. Och att beskylla dessa väljare för att vara ondskefulla kommer bara att gör dem förbannade - och än mer bestämda i sitt val av parti.

Samma sak gäller vänstersympatisörer. Ideologin må vara både praktiskt omöjlig och i handling ondskefull. Partiet må ha hur mycket skit som helst i sitt historiska bagage. Men om detta vet den som mest bara är livsstils-vänster väldigt lite. Vänstern påstår sig vara snäll. Som regel räcker det för att många människor skall välja en vänsteridentitet utan att tänka efter före.

Tillskriv inte ondska sådant som kan förklaras med okunskap, tanklöshet eller grupptänkande.

Människor fattar som regel inte beslut utifrån fakta, logik och rationella parametrar. Istället är de styrda av känslor, reflexer och förutfattade meningar.

För den frihetligt sinnade kan det kännas vulgärt och ohederligt att använda sig av slugger-argument, att vädja till känslor och att förenkla komplicerade förhållanden till slagord. Men det är där striden står.

Fakta, saklighet och logik fungerar som regel bäst för att stärka de som redan är allmänt borgerliga i anden. Och det är viktigt, det också.

Men om man vill vinna nya själar - då måste man tänka utanför boxen.

Feminiseringen av Sverige är ett problem

Det finns många underströmmar i den samtida svenska debatten och samhällsutvecklingen.

En som det kan vara lite svårt att sätta en etikett på kommer jag här att kalla kalla feminiseringen. (Vilket inte är samma sak som feminism, även om det finns beröringspunkter.) Låt mig ta några exempel...

I dagens samhällsdebatt går känslor ofta före fakta, logik och erfarenhet. Detta så till den milda grad att de som avses gynnas av medkänslan inte sällan hamnar i en värre eller svårare situation än om man istället ställt krav, satt gränser och varit kalkylerande rationell.

Känsloreaktioner leder ofta till att man fokuserar fel. Låt mig ta ett aktuellt exempel: Det är förvisso inget fel i att vara medveten om att plast i haven är ett problem eller att försöka göra något åt saken. Här skall man dock komma ihåg att 95% av all plast i haven kommer från tio floder i Asien och Afrika. Att slå ner på plastpåsar och plastsugrör här i Sverige blir då som bäst en i princip tom symbolhandling. Eller som värst en kontraproduktiv handling, eftersom mindre plast i soporna innebär att mer olja behöver tillsättas vid sopförbränningen.

Vi har ett maniskt säkerhetstänkande, på gränsen till överbeskyddande daltande, här i landet. Vilket leder till att folk vänjs av med att använda eget omdöme och eget ansvar. Naturligtvis är det ingen som vill att folk skall fara illa. Men den som vants av med att möta och hantera risker blir i slutändan sämre skickad att hantera verkligt farliga och allvarliga situationer.

Samhälleligt, ekonomiskt och tekniskt framåtskridande kräver ofta risktagande, att man prövar nya saker, att man testar gränser, att man avviker från det invanda, att man ifrågasätter det rådande - och att man ger sig ut på våghalsiga äventyr. Vilket är raka motsatsen till det trygghetsknarkande som håller svenska folket i sitt grepp. Vi är på väg att offra samhällelig utveckling - på många olika plan - på trygghetens altare.

Ett annat exempel är att det ständigt ropas på förbud mot det ena eller andra. Det är helt i sin ordning att ogilla en företeelse. Men det innebär inte att man för den sakens skull har rätt att förbjuda den. Lagstiftning skall vara till för situationer då liv, hälsa, egendom eller allmän ordning allvarligt hotas. Inte för att en handfull makthavare, media eller något nymoralistiskt drev ogillar ditt eller datt.

Det påstås att Sverige har en feministrisk regering och att vi är en humanitär stormakt. Vilket blir rent löjeväckande i ett land som saknar meningsfullt militärt försvar, vars civilförsvarsberedskap är kritiskt usel, vars ordningsmakt inte förmår sköta sitt jobb och där all sorts samhällelig kärnverksamhet rasar samman. Man ägnar sig åt symbolfrågor och poserande istället för att ta tag i verkliga, svåra problem.

Eller ta det svenska mantrat om »allas lika värde«. Med en rimlig tolkning går det naturligtvis att förstå vad som avses. Men som samhälleligt rättesnöre är det bekymmersamt. »Värde« är en subjektiv term. Och för de flesta människor är nära vänner och släktingar, i praktiken, mer värda än till exempel någon okänd, godtycklig, sadistisk våldsverkare.

Som källa för tesen om allas lika värde hänvisas till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I den finns dock inget sådant att finna. Däremot talas om människors rätt att behandlas med »värdighet«, vilket är en helt annan sak.

Det känsloladdade begreppet »värde« är omöjligt att mäta och pröva. Tala då hellre om alla människors lika rättigheter - vilket är observerbart, mätbart och dessutom centralt för en demokratisk rättsstat. Återigen står det rationella starkare än det känslosamma.

För övrigt är det märkligt att samtidigt som debatten och samhällsutvecklingen blir allt mer feminiserad och känslosam - så är svensken i allmänhet hämmad vad gäller att visa känslor. Stödet, respekten och tilltron människor emellan tycks vittra sönder. På något sätt är det som att känslomässighet och reflexmässig empati tillämpas på områden där den är direkt olämplig (som politik och ekonomi) samtidigt som den är i utdöende där den faktiskt är viktig (människor emellan).

Exemplen är många fler. Det finns mycket att säga om puritanism och sexualskräck, om hur många unga män känner att de håller på att bli osynliggjorda, om den krav- och normlöshet som följer i välviljans spår och om bristen på eget ansvar.

Man kan också diskutera feminiseringens rötter i en tid då kvinnorna stod för familjens välmåga och inre trygghet medan männen var ute och dödade mat eller möjligen krigade. Vill man vara lite provokativ skulle man kunna säga att vårt samhälle (påhejat av feminister och förment progressiva krafter) håller på att återknyta till mycket primitiva könsnormer - fast i en större dimension.

Hur som helst, så tror jag att den tendens som jag, i brist på bättre, kallar »feminiseringen« är och kommer att bli ett allt större problem för vårt svenska samhälle.

Själv är jag en känslomänniska - möjligen för empatisk för mitt eget bästa - som avskyr våld och tvång. Men samtidigt är det nödvändigt att höja blicken om man vill diskutera politik och samhällsfrågor. Perspektivet måste vara större än det personliga.

-

Slutligen, den obligatoriska brasklappen: Jag anser att alla, oavsett kön eller andra särdrag skall behandlas lika och ha lika rättigheter inför det offentliga. Ifall någon betvivlade saken.

-

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »