Den humanitära stormakten är kall, omänsklig och främlingsfientlig

Sverige är ett synnerligen olämpligt land vad gäller att ta emot flyktingar.

Till att börja med – det är kallt. Ofta väldigt kallt. Så alla måste tas om hand bums. Även när systemet inte klarar de värsta topparna.

Speciellt i akuta situationer måste myndigheterna placera ut de i systemet nyinskrivna på de mest gudsförgätna platser omgivna av tyst, tät granskog. Kulturchocken måste vara ohygglig.

Och så är det lång väg hit, i vart fall för de flyktingar som tar sig genom hela Europa. Alla människor har rätt att söka asyl – men inte nödvändigtvis i Sverige. Speciellt inte om de passerar ett antal säkra, rimliga, fredliga och demokratiska länder på vägen.

Allt i Sverige bygger på personnummer. Så medan byråkratins kvarnar mal kan inte ens en fiktiv flykting som talar svenska, har en efterfrågad utbildning och entusiastisk arbetsmoral skaffa ett bankkonto, ta ett jobb eller skriva ett eget lägenhetskontrakt. Istället får många vänta i själsdödande ovisshet. Det är ovärdigt, på så många sätt.

Sverige är dessutom ett land som förlorat en stor del av sitt civilsamhälle. Visst, det finns idrottsföreningar och många andra som fyller en viktig funktion. Men mycket av det där kittet människor emellan har vittrat bort när staten har lagt sig i eller tagit över.

Jag drar mig till minnes en röst ur Erik Gandinis film »The Swedish theory of love«. Budskapet var, fritt ur minnet att man kan inte få en kram i Sverige. Istället måste man ansöka om något.

Man kan inte bara kasta in människor som i många fall levt under teokratiskt förtryck och klanvälde i ett sådant kallt och sterilt system.

Här tror jag att myndigheterna inte kan göra speciellt mycket. Vad som däremot kan fungera är breda kontaktytor mot återstoderna av det civila samhället. För att visa hur allt funkar och varför. För att skapa sammanhang. För att bygga relationer. Men det tycks vara lättare sagt än gjort.

Ett annat problem är att skattemyndigheterna är nazister. Nu har de tydligen någon satsning på gång mot typiska invandrarföretag i förorterna. Och där stängdes en bakdörr till den svenska arbetsmarknaden för många, många tusen nya svenskar. Jag vill till och med påstå att en livskraftig svart ekonomi är nödvändig för väldigt många människors integration i samhället.

Och invandrare som etablerat sig, jobbar, betalar skatt och byggt ett liv – dem kastar vi ut om någon avtalsförsäkring någon gång råkat bli felbetald. Det är sinnessjukt. Och det sänder absurda signaler så väl till migranter som till svenska folket.

Sedan har vi den svenska rasismen. Som för mig symboliseras av identitetspolitiken. Den åstadkommer förvirring. Plus en samhällelig signal om att människor skall struktureras in i olika fack beroende på faktorer som etnicitet, kön, sexuell läggning etcetera. Det vill säga att sätta icke påverkbara attribut framför individen och hennes kompetens. Hur kan det vara något annat än rasism?

Jag kan som sagt inte tänka mig ett mer olämpligt land för flyktingmottagande än Sverige. Det ironiska är att mycket av allt detta beror på missriktad välvilja toppad med inkompetens. Man kan tycka att det väl ändå borde finnas expertis och rationella människor att ta in för att styra upp det här... eller?

Det är alltså inte bara flyktingarna det kan vara »fel« på. Sverigekoden håller på att spinna iväg bortom all kontroll och vansinnet eskalerar. Så sluta tramsa – och försök istället att hantera verkligheten som den är.

Slutligen – hur mycket statsminister Löfven än försöker få resten av EU att dela bördan, så kommer det inte att ske. Vi sitter med den hand vi fått. Sverige borde därför hålla inne med sin medlemsavgift i EU till dess den gemensamma flyktingpolitiken drabbar alla som varit med om att skapa den lika.

Svartjobb kan rädda Sverige

Situationen är knepig.

Vi har ett stort antal flyktingar / migranter som kommit till landet. De flesta av dem har låg utbildning, i vissa fall i princip ingen alls. Det tar runt åtta år innan ens hälften av dem kommit i sysselsättning – och en stor del av dessa jobb är tyvärr inte i den produktiva sektorn.

Det finns gott om goda skäl för att dessa människor behöver komma in i sysselsättning. Till exempel måste de kunna försörja sig själva. Ett jobb minskar utanförskapet och vad det medför i form av passivitet, uppgivenhet och potentiell kriminalitet. Dessutom är det bra om dessa människor börjar tillföra systemet pengar, istället för att bara vara en kostnad.

Samtidigt säger facket och vänstern bestämt nej till instegsjobb med lägre lön. Vilket gör en knepig situation näst intill omöjlig. I vart fall om man skall hålla sig inom regelverket. Det går helt enkelt inte att betala en lågutbildad person som ännu inte behärskar språket lika mycket som en »svensk« ingenjör.

Egentligen återstår bara ett alternativ – svartjobb. Det löser inte den samhällsekonomiska knuten. Men det får folk i något slags sysselsättning och det bryter utanförskapets ekorrhjul. Det innebär att folk får i vart fall ett litet extra konsumtionsutrymme, vilket nog är bra för deras självkänsla. Och det kan hålla unga människor borta från gäng och kriminalitet.

Även ett svartjobb kan vara en väg in till arbetsmarknaden. Man får erfarenheter och kontakter. Man får ta ansvar och tillföra något av värde. Man kommer ut i samhället och får vidgade vyer.

Svartjobb kan rädda Sverige ur en knepig situation.

Detta kan komma att bli en variant på temat »ostoppbar kraft möter orörligt objekt«. Svartjobb mot Skatteverket. Spontant företagande mot kommandoekonomi. Människor mot byråkrater. Samtidigt är det möjligt att detta är den enda vägen framåt.

Eller varför inte ge alla ett mer omfattande fribelopp – som inte omfattas av skatter och sociala avgifter? I vart fall under en viss tid, till exempel två år.

Men känner jag Sverige rätt – då håller man hellre nya svenskar i bidragsberoende och utanförskap, i passivitet och uppgivenhet, i de betongförorter som alla andra slipper se.

Tråkigt nog.

(Det skulle vara intressant ifall någon ekonom räknade på det här. Vad skulle det innebära för samhällsekonomin – direkt och indirekt – om en person jobbar svart istället för att gå på bidrag? Vilka är de dynamiska effekterna?)

Ändamålsglidning: Datalagringen används för att låta Skatteverket snoka i folks privatliv

Lagringen av data om alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner skulle bara användas för att bekämpa terrorism och allvarlig brottslighet – påstod politikerna.

Men sedan en tid tillbaka står det klart att antalet uppgifter som svenska myndigheter begär ut har skjutit i höjden. Det kan röra sig om så många som en miljon ärenden om året. [Länk»]

Nu har det krupit fram att en av de myndigheter som begär ut allt fler uppgifter om svenska folkets telekommunikationer är Skatteverket. Ibland för vanliga, sketna taxeringsärenden. [Länk»]

Ändamålsglidningen är uppenbar. Här har vi ett tvångsmedel som innebär ett stort ingrepp i den personliga integriteten. Och det används lättvindigt för ärenden som inte är av sådan dignitet att detta kan rättfärdigas.

Detta är ett ingrepp i människors rätt till privatliv som är så stort att EU-domstolen menar att det kränker de mänskliga rättigheterna – och därför inte bör förekomma. Inte ens för polisiära syften.

Vi var många som varnade för denna utveckling. Politikerna påstod att vi svartmålade. Nu har vi facit. Vi hade rätt. Politikerna ljög. Teledatalagringen används precis så nonchalant som man kunde frukta.

Nu är det bara en tidsfråga innan fler myndigheter börjar snoka i folks privatliv, med datalagringen som verktyg. Eftersom verktyget finns kan man vara säker på att det kommer att användas.

Vi rör oss snabbt mot det totala övervakningssamhället.