Ett rimligare Sverige!

För att göra en våldsam förenkling verkar många på vänsterkanten drivas av en något naiv medkänsla, medan många på högerkanten är lite kantiga och  lägger större vikt vid logik och det rationella.

Även om det finns en hel del invändningar när det kommer till praktisk politik skulle jag vilja påstå att båda grupperna vill att andra människor skall ha det bra. Men metoderna skiljer sig åt. Vänstern vill omfördela pengar och resurser till dem som inte har så mycket. Högern vill öka allas vårt välstånd genom en fri ekonomi, frihandel och på så sätt öka hela kakans storlek.

Eftersom vi måste leva med varandra borde det vara en god idé om de två grupperna kunde finna något slags gemensam mark, istället för att bara gräla med varandra. Att i möjligaste mån samarbeta istället för att motarbeta varandra. Man kan ha kvar sina principer, som ledstjärnor. Men om man vill skapa ett framgångsrikt samhälle med utveckling och välstånd, då är konfrontation en dålig plan.

Demokratins centrala funktion är inte att bestämma vem som skall ha makt över någon annan - utan fredlig samexistens utan våld.

De rödgröna skulle må bra av att inse att det är marknaden och det fria företagandet som skapar de ekonomiska resurser som man sedan kan fördela. Får man slut på andra människors pengar, då är det game over. Vilket i så fall kommer att drabba de svagaste allra hårdast. Därför borde sossarna hylla den fria ekonomin - istället för att försöka döda gåsen som lägger guldägg.

På den borgerliga sidan skulle man vinna på att vara lite mer empatisk - och inte bara kämpa för ekonomisk frihet, utan även för en långtgående livstils-liberalism enligt principen leva och låta leva. Är man för frihet, då bör man vara konsekvent. Jag skulle dessutom vilja påstå att borgerligheten redan har insett att en allt för stor ekonomisk ojämlikhet kan skapa strömningar som orsakar samhällelig instabilitet, som i sin tur stör ordningen och är dålig för affärerna.

De flesta vanliga människor vill ha ett samhälle som fungerar. Trygghet och ordning, pålitlig infrastruktur, forskning och utbildning i av hög klass, vård och omsorg som sätter människan i centrum, utrymme för människor att bestämma över sina egna liv och att vi får valuta för skattepengarna. Utan ideologiska experiment och utan förmynderi - men med ett stort mått av kompetens och ansvarstagande.

Sverige är ett säreget land, jämfört med de flesta andra länder. Jämställdheten mellan könen är långt utvecklad och kommer med tiden säkert att öka ytterligare. Homosexuella har idag i princip samma frihet och rättigheter som andra. Vi är ett förhållandevis tolerant folk. Den liberala demokratin är, trots en del brister, bland de mest utvecklade i världen. Detta och mycket annat kan bli ännu bättre genom fri debatt, konstruktivt samarbete och en del nödvändiga kompromisser. Vilket är mer än man kan säga om konflikter som bygger på att man hetsar grupper i samhället mot varandra.

Allmänintresset måste sättas framför kampen om makten. Vi behöver ett lärande samhälle som utvecklas istället för dagens skyttegravskrig. Politiken måste vårda sin trädgård istället för att fastna i modeller som bevisligen inte fungerar eller fungerar illa. Fredlig samexistens med respekt för människans värdighet och rättigheter måste vara ett överordnat mål.

Därmed inte sagt att alla måste ge upp sina idéer. Men vi måste inse att vi lever i en stor kompromiss och att ett civiliserat samhälle måste ge utrymme för alla - istället för att sträva efter X totala makt över Y. Om inte annat borde historien lära oss att det senare är ett katastrofalt förhållningssätt.

Vägen till det goda samhället går genom ett konstruktivt samtal och en evolutionär process - inte genom fanatism och konflikt.

Vårt samhälle är i ständig utveckling. De val vi gör idag skapar vår verklighet i morgon. Vägen framåt måste bygga på samarbete, respekt för individen, så mycket god vilja och så mycket frivillighet som möjligt - istället för att med tvång utöva makt över andra.

Med detta sagt kommer jag att fortsätta kämpa för frihetens idéer mot övermakt, våld och tvång. Detta i ett fritt och öppet samtal - väl medveten om att jag inte kommer att få helt och hållet som jag vill. Jag skulle önska att fler hade samma förhållningssätt.

Det är frihet, inte politik som kan lyfta oss ur krisen

Corona-krisen kommer att förändra mycket i vårt samhälle. Men hur fungerar förändring - och utveckling?

Låt oss dyka ner i Johan Hakelius förord till F.A. Hayeks klassiska verk »Frihetens grundvalar«. (Ett tips är att förordet på ett mycket bra sätt sammanfattar boken, för den som inte orkar ta sig igenom hela denna tegelsten.)

»Hur förödmjukande det än kan vara för den mänskliga stoltheten, måste vi erkänna att civilisationens framsteg och även dess bevarande är beroende av att det ges maximala möjligheter för tillfälligheter att inträffa.«

Framsteg - som ofta utvecklas till viktiga strukturer och inslag i vårt samhälle - är mer stabila och mer anpassade till verkligheten om de kommer underifrån. Medan politiker försöker styra utvecklingen uppifrån (vilket förutsätter en kunskap och förståelse av allt, vilket är en omöjlighet) - är det alla de idéer, metoder och verksamheter som växer underifrån som har bäst förutsättningar att verkligen fungera. Och detta är något som inte går att styra, planera eller förutsäga.

»Frihet är ett så effektivt utnyttjande av den bland individer utspridda kunskapen som möjligt: ju färre beslut som lämnas till individen och ju fler som centraliseras, desto mer av kunskapen går förlorad.«

När civilsamhället, marknaden och människor leder utvecklingen finns en oändligt mycket större bank av kunskap, erfarenhet och metoder att ösa ur än när politiken bestämmer att allt skall vara på ett visst sätt. Om en aktör på marknaden misslyckas är det ingen större katastrof, då det finns alternativ och konkurrens. Men när staten gör fel - då handlar det om en single point of failure - som drabbar alla och som kan få katastrofala konsekvenser.

»Lagarna bör försvara den spontana ordningens fortsatta utveckling, inte ge uttryck för den misstagna uppfattningen att denna utvecklings mål kan förutsägas eller bestämmas genom majoritetsbeslut.«

Den parlamentariska demokratin har sin funktion, vad gäller att hantera ett mindre antal nödvändigtvis gemensamma frågor. Men om det är folkvälde man är ute efter, då måste det naturligtvis det mesta i övrigt vara upp till människor själva. Då ökar individens möjlighet att leva sitt liv efter eget huvud, göra egna val, ta eget ansvar och finna ett rimligt lyckligt liv. Och det är då förutsättningarna är som bäst för spontan ordning, utveckling och framåtskridande.

Att påstå att det är mer demokratiskt att riksdagen fattar tvingande beslut om att alla skall göra på ett visst sätt, än att låta var och en välja sina egna alternativ - det är att förvränga hela demokratibegreppet. Människans makt är naturligtvis större om hon får göra sina egna val.

Frihetens idé är att ingen speciell ideologi skall styra allt, utan att människor får bestämma det mesta själva.

»Evolutionära processer har inget mål.«

Politiken har i varierande grad olika mål och utopier - utifrån vilka man uppifrån försöker styra samhället. Men ett fritt samhälle har inget slutmål. Istället handlar det om att lämna människor ifred - att tillsammans skapa ett så väl fungerande och stabilt samhälle som möjligt, som samtidigt ständigt utvecklas och rör sig framåt.

I detta sammanhang är statens uppgift att tillhandahålla grundläggande, allmängiltiga spelregler och institutioner - inte att ägna sig åt micro management.

Verkligheten blir vad vi gör den till

En ironisk verklighet.

Varje handling vi utför formar vår framtid. Vår egen, andras och världens. Det är en rätt svindlande tanke. Den ger oss kontroll och kräver samtidigt behärskning, mod och omdöme.

För att ge sig ut på ännu djupare vatten: Nuet, det innevarande ögonblicket, är det enda tillfälle vi över huvud taget konkret kan handla. Och allt vad vi gör just nu formar verkligheten.

Men så så sitter vi här. Ingen vet något om framtiden. Denna kris kan komma att bli allt från en irriterande historisk parentes till det civiliserade samhällets sammanbrott. (Don't get me started.) Men det kan också vara en befriande tanke. Nu är det som det är. Då får vi göra det bästa av saken. Radikal acceptans.

Så det är bäst att bete sig ansvarsfullt. Respektera andra människor, deras säkerhet och egendom - i en from förhoppning om att de kommer att göra det samma. Kärleksbudskapets terrorbalans.

Vänta er inte för mycket av politikerna. Skälet till att Sverige fortfarande är förhållandevis öppet kan mycket väl vara att regeringen är paralyserad av den överväldigande verkligheten. Eller är de verkligen så coola att de driver en självständig smittpolitik baserad på individuellt ansvar? Sossarna? Är det något skumt på gång?

Staten har förvisso fullt upp med att jaga folk på krogen och köpa in skyddsutrustning. Den kan möjligen dela ut krisstöd. Men att staten skall gå in och reda ut allehanda knutar som plötsligt uppstått ute i samhället - det är nog varken möjligt eller önskvärt. Den här krisen kommer i slutändan civilsamhället att få reda ut.

Om staten fokuserar på att hålla det mest nödvändiga flytande - då får civilsamhället se till att spontant re-organisera sig. Anpassa sig till nya förutsättningar. Finna nya behov och marknader att tillfredsställa. Lösa människors problem. Skapa värden, jobb, utveckling, tillväxt och återuppbygga vårt välstånd.

Stoikerna och möjligen också Taoisterna är ibland inne på att det som ger livet verklig mening är att skapa värde. Gärna för andra. Vilket i sammanhanget är precis vad marknadsekonomi går ut på. Win-win.

Nu har vi varit rädda och lamslagna länge nog. Nu är det dags att bygga ett kanske delvis nytt samhälle.

Varje handling vi utför formar vår framtid.

Låt detta bli vår finaste stund, mitt i allt elände

Vad är det för slags samhälle vi vill ha? Vad sägs om det här:

Ett rimligt samhälle där staten sköter sina kärnuppgifter på ett kompetent sätt, där säkerhet och ordning råder, där människor lämnas ifred (om de inte skadar någon annan), där de grundläggande institutionerna är stabila och fungerande, där medborgarnas bästa är ledstjärnan - och där den politiska makten icke ägnar sig åt ideologiproduktion, trams eller att smörja närstående.

Vore inte det något? Istället för den oreda som nu håller på att utbryta - nu när det verkligen är allvar. För visst knakar det i fogarna...

MSB tycks vara ett svart hål för alla praktiska initiativ som tas i näringslivet så här i farans stund. MSB hänvisar till Socialstyrelsen som säger att det är inte deras bord. Så inget händer. Helt uppenbart har dessa myndigheter mist centrala delar sin funktion.

Och socialminister Hallengren kommer att få regera via dekret. Vad är det här? Har vi inte en smittskyddslag som ger rätt långt koppel? Men för all del - etablera undantagslagar som arbetsmetod i tider då det inte är helt otänkbart att SD kan ta sig till något slags makt. Milde himmel!

Detta är mer än vad politikerna - som inte vet vad de skall göra - kan hantera. Och vissa myndigheter tycks som sagt ha svårt att förhålla sig till realiteter. Här krävs att en större och starkare kraft griper in - civilsamhället!

Nu är det dags för landets alla företagare att börja nätverka för att finna nya lösningar på marknadens problem - istället för att sitta på tröstlösa möten med Näringsdepartementet. Nu är det dags för alla som kan att backa upp sjukvården och dess hårt prövade personal. Nu är det dags för folket att bete sig vuxet. Nu är det dags att hålla samman ett rimligt fungerande, civiliserat samhälle.

Nu är det dags för folket att återta den kraft som civilsamhället dränerats på i takt med att allt mer i samhället lagts under statens kontroll. Kraften för att ta oss igenom det här måste - och kommer att - komma underifrån.

Samhällsansvar börjar i det enkla, hos individen - som att hjälpa någon gammal granne att handla. I en insikt om de vidare fördelarna med ömsesidigt samarbete.

Låt detta bli vår finaste stund. Frivilligt, spontant och tillsammans. Som det bör vara. Då kan vi lära oss något av allt detta elände. Något som kan vara värt att behålla även efter krisen.

Och en dag, då är det värsta över. En dag när en hel del människor kommer att ha en hel del att förklara. En dag när politiken får smärtsamt klart för sig att det nog är säkrast att fokusera på en fungerande kärnverksamhet - istället för ideologiskt fluff på skattebetalarnas bekostnad.

Civilsamhällets återuppståndelse och politikens nyvunna fokus på sådant som är viktigt. Skulle det bli så, då skulle molnen ändå ha en silverkant.

Då skulle vi vara ett par steg närmare det idealsamhälle som jag inledde med. Vilket inte är någon fix utopi där allt skall vara på ett visst sätt - utan ett dynamiskt samhälle med stor mångfald och ständig utveckling. Ett samhälle med respekt människor emellan, stor frihet och naturligt framåtskridande.

Ett samhälle med individen som fri och okränkbar medborgare, istället för som undersåte.

Här är en av de fina sakerna med fria individer: Tillsammans i frivillig interaktion skapar de något som är större än delarna, till nytta för samhället. Tillsammans utgör fria människor en närmast evolutionär kraft som genom spontan ordning driver samhället framåt.

Och, visst... Vem som helst skall få ägna sig åt menskonst eller att driva kamelfarmar även i mitt idealsamhälle. Men inte på skattebetalarnas bekostnad. Friheten gäller för alla - fram till den punkt där man skadar eller tvingar någon annan.

P.S. Glöm inte att tvätta händerna.

Sverige, ett land som styrs av idioter

Det är dags för svenska folket att se verkligheten: Våra politiska ledare är inte kompetenta nog att sköta landet.

Försvaret, civilförsvaret, polisen, rättsväsendet, bostadsfrågan, skolan, vårdköerna, integrationen, järnvägen... Bit för bit förfaller den samhälleliga kärnverksamhet som det offentliga bör sköta eller ändå lagt under sig. Samtidigt ägnar sig den härskande politiska klassen åt esoteriskt vänstertrams samt åt att försöka ändra på och uppfostra folket.

Visst, det är knepigt att sköta ett land. Allt tycks idag vara så komplext och snårigt att det inte längre går att få någon ordentlig överblick, än mindre styra vad som sker. Trots detta samlar politiken på sig ännu mer makt. Centralstyrning är dålig i sig. Utökad centralstyrning samtidigt som överheten tappat kontrollen över allt den redan lagt under sig - det är ett katastrofalt koncept.

Våra politiker är inga övermänniskor. (Ofta är de uppseendeväckande dåligt utbildade och kvalificerade.) De är som regel inte några experter på varesig försvar, ordningsfrågor, bostäder, utbildning, vård, infrastruktur eller integration. Ändå tillåts de staka ut vägen och ägnar sig inte sällan åt micro management.

Politikerna är bara bra på en sak - nämligen politik. Vilket är konsten att upprätthålla en illusion av att de har läget under kontroll (även när så inte är fallet). Politik är den liturgi och de ritualer som gör det svårt eller omöjligt för vanliga människor att få insyn och att lägga sig i. Politik är konsten att bita sig fast vid makten över andra och att parasitera på folket.

Politiken är verklighetsfrånvänd och faktaresistent. Makten har i sig en inbyggd motvilja mot inlärning och förändring. Jesuitpatern och psykoterapeuten Josef Maureder beskriver fenomenet så här: Saknas inre frihet förvrängs varseblivningen och rationella grunder överskuggas av emotionella låsningar. Då blockeras beslutsförmågan.

Lägg till detta ett allmänt utbrett dåligt omdöme, arrogans och feghet. Makten är enfaldig och bedräglig - den har förlorat sin rimliga funktion och därmed sitt existensberättigande.

Det är hög tid att skademinimera:

• Politiken bör endast syssla med oundgängligen gemensam samhällelig kärnverksamhet.
• Kompetens måste sättas i främsta rummet - framför partibok, byråkratisk befordringsgång, svågerpolitik, särintressen och makthavarnas egenintresse.
• Så mycket makt som möjligt måste decentraliseras - till förmån för mångfald, institutionell konkurrens och best practice.
• Så mycket samhällelig verksamhet som möjligt måste återföras från staten till samhället - det vill säga till civilsamhället, marknaden och de enskilda individerna.

För, allvarligt talat - vi kan väl inte låta allt fortsätta gå utför?

Ett stoiskt förhållande till politiken och valrörelsen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Ett stoiskt förhållande

till politiken och valrörelsen »

"Om folk vill leva i socialistiska kooperativ, gröna kollektiv, enligt en eller annan religion, högborgerligt eller hippie-liv – så var så goda. Allihop. Samtidigt. Så länge de inte stör, hotar eller skadar någon annan eller någon annans egendom."

Svenska staten gör fel saker

Statens primära uppgift är att värna medborgarnas säkerhet.

Det vill säga att ha ett militärt försvar, till skydd mot yttre fiender. Att ha en ordningsmakt och ett rättsväsende, till skydd för människors säkerhet och egendom. Och att ha ett civilförsvar, för att hantera katastrofer som drabbar eller riskerar att drabba befolkningen.

På alla dessa områden har det visat sig att svenska staten inte klarar det som bör vara dess kärnverksamhet.

Däremot lägger staten massor av pengar på saker som inte är centrala eller ens viktiga. Exemplen är otaliga.

Kommer skogsbränderna att göra väljarna uppmärksamma på detta? Kanske. Kommer det att leda till några förändringar? Det är högst tveksamt.

Sverige behöver en omstart. Kärnverksamhet som måste fungera, den måste fungera. Det mesta annat kan man lämna till civilsamhället, marknaden och den enskilda individen att sköta.

Detta kräver andra, nya politiker - som fokuserar på sådant som verkligen är viktigt, istället för att samla på sig makt över andra för maktens egen skull.

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »

Den humanitära stormakten är kall, omänsklig och främlingsfientlig

Sverige är ett synnerligen olämpligt land vad gäller att ta emot flyktingar.

Till att börja med – det är kallt. Ofta väldigt kallt. Så alla måste tas om hand bums. Även när systemet inte klarar de värsta topparna.

Speciellt i akuta situationer måste myndigheterna placera ut de i systemet nyinskrivna på de mest gudsförgätna platser omgivna av tyst, tät granskog. Kulturchocken måste vara ohygglig.

Och så är det lång väg hit, i vart fall för de flyktingar som tar sig genom hela Europa. Alla människor har rätt att söka asyl – men inte nödvändigtvis i Sverige. Speciellt inte om de passerar ett antal säkra, rimliga, fredliga och demokratiska länder på vägen.

Allt i Sverige bygger på personnummer. Så medan byråkratins kvarnar mal kan inte ens en fiktiv flykting som talar svenska, har en efterfrågad utbildning och entusiastisk arbetsmoral skaffa ett bankkonto, ta ett jobb eller skriva ett eget lägenhetskontrakt. Istället får många vänta i själsdödande ovisshet. Det är ovärdigt, på så många sätt.

Sverige är dessutom ett land som förlorat en stor del av sitt civilsamhälle. Visst, det finns idrottsföreningar och många andra som fyller en viktig funktion. Men mycket av det där kittet människor emellan har vittrat bort när staten har lagt sig i eller tagit över.

Jag drar mig till minnes en röst ur Erik Gandinis film »The Swedish theory of love«. Budskapet var, fritt ur minnet att man kan inte få en kram i Sverige. Istället måste man ansöka om något.

Man kan inte bara kasta in människor som i många fall levt under teokratiskt förtryck och klanvälde i ett sådant kallt och sterilt system.

Här tror jag att myndigheterna inte kan göra speciellt mycket. Vad som däremot kan fungera är breda kontaktytor mot återstoderna av det civila samhället. För att visa hur allt funkar och varför. För att skapa sammanhang. För att bygga relationer. Men det tycks vara lättare sagt än gjort.

Ett annat problem är att skattemyndigheterna är nazister. Nu har de tydligen någon satsning på gång mot typiska invandrarföretag i förorterna. Och där stängdes en bakdörr till den svenska arbetsmarknaden för många, många tusen nya svenskar. Jag vill till och med påstå att en livskraftig svart ekonomi är nödvändig för väldigt många människors integration i samhället.

Och invandrare som etablerat sig, jobbar, betalar skatt och byggt ett liv – dem kastar vi ut om någon avtalsförsäkring någon gång råkat bli felbetald. Det är sinnessjukt. Och det sänder absurda signaler så väl till migranter som till svenska folket.

Sedan har vi den svenska rasismen. Som för mig symboliseras av identitetspolitiken. Den åstadkommer förvirring. Plus en samhällelig signal om att människor skall struktureras in i olika fack beroende på faktorer som etnicitet, kön, sexuell läggning etcetera. Det vill säga att sätta icke påverkbara attribut framför individen och hennes kompetens. Hur kan det vara något annat än rasism?

Jag kan som sagt inte tänka mig ett mer olämpligt land för flyktingmottagande än Sverige. Det ironiska är att mycket av allt detta beror på missriktad välvilja toppad med inkompetens. Man kan tycka att det väl ändå borde finnas expertis och rationella människor att ta in för att styra upp det här... eller?

Det är alltså inte bara flyktingarna det kan vara »fel« på. Sverigekoden håller på att spinna iväg bortom all kontroll och vansinnet eskalerar. Så sluta tramsa – och försök istället att hantera verkligheten som den är.

Slutligen – hur mycket statsminister Löfven än försöker få resten av EU att dela bördan, så kommer det inte att ske. Vi sitter med den hand vi fått. Sverige borde därför hålla inne med sin medlemsavgift i EU till dess den gemensamma flyktingpolitiken drabbar alla som varit med om att skapa den lika.

Mindre politik, mer utveckling och välstånd

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Mindre politik, mer utveckling och välstånd »

"Det är inte alls så att politikernas mandat innebär att de är bättre på att sköta saker och ting än andra. För om människor inte anses kunna betros med makt över sina egna liv, hur skall de då kunna betros med makt över andra?"

Hemmafronten i kriget mot terrorismen: Hipster-jihadisterna

Låt mig fundera högt en stund...

Den militanta islamismens kärna är konservativa religiösa fanatiker, som är IS och andra terrororganisationers ideologiska kärna.

I nästa lager finns dessa organisationer som sådana. De har en stor väpnad gren, men också en omfattande logistisk verksamhet – inte minst på propagandaområdet.

Terrororganisationernas fotsoldater kommer från olika bakgrund. Vi har dels de människor i den muslimska världen som mer eller mindre frivilligt dras in i verksamheten. Sedan har vi starkt troende, som följer uppmaningen att ansluta sig till "kalifatet". Och så har vi ett antal unga människor i västvärlden som radikaliseras och antingen reser till Mellanöstern för att slåss eller som bildar (ofta autonoma) terrorceller som kan slå till i vår del av världen. (Samt skapar en miljö som uppmuntrar och glorifierar sådant beteende.)

Den sista gruppen intresserar mig speciellt. Det är främst den vi kan nå och möjligen påverka.

Detta leder mig till en intressant artikel i Newsweek – Jihadi Cool: Why Belgium’s new extremists are as shallow as they are deadly »

Några nedslag i texten...

These European attackers are not like the Al-Qaeda members of old—the radicalized adherents to fundamentalist Islam. Many of these new age killers were small children when the World Trade Center fell in 2001 and have spent much of their lives watching major wars in Afghanistan, Iraq and now Syria. Their knowledge of Islam is quite limited; they are more like jihadi hipsters than dedicated Islamists, or what some experts in the intelligence community call “jihadist cool.” They celebrate what the Dutch coordinator for security and counterterrorism called “pop-jihad as a lifestyle.” (...) 

In other words, these are not intellectual Muslims with long beards and Korans in hand; labeling them jihadis or radical Islamists would be, to them, the highest compliment. In another time or another circumstance, these are young people who would be called losers or narcissistic punks—although they are punks who murder. (...) 

These shallow Islamists have proved to be a challenge for European countries that use a traditional de-radicalization program for Muslims lured into the world of radical fundamentalists: It’s hard to re-educate people about Islam when they knew almost nothing to begin with. In what may be the most representative event depicting the nature of these new Islamist extremists, two British Muslims, both 22, purchased copies of Islam for Dummies and The Koran for Dummies in August 2014 just before they boarded a plane on the first leg of their trip to join ISIS fighters in Syria.

Jag tror det ligger mycket i detta.

Det leder mig tillbaka till en tes jag länge har drivit på denna blogg: Om inte samhället erbjuder intressanta och lockande alternativ för unga i utsatta områden – då har de ingen annan stans att ta vägen än till lokala religiösa predikanter eller kriminella gäng.

Låt mig nu citera Johan Norberg, i dagens Metro:

Vad är det de vill? frågar vi förtvivlat efter varje dåd. Men vi vet. De vill detta. De säger det till sitt fotfolk och skriver det internt. IS vill splittra oss, för att ”förstöra gråzonen” – den där frizonen där vi lever sida vid sida, oberoende av tro och bakgrund. De vill ingjuta skräck på båda sidor, så att ingen längre vågar vara där, så vi sluter oss inne och riktar vapnen utåt. De vill att vi ska förfölja och utvisa muslimer, så att de ska kunna försörja sin mördarmaskin med ett ständigt tillflöde rekryter, och starta det apokalyptiska kriget mellan civilisationer. De har gillrat en fälla och många tycks längta efter att kasta sig huvudstupa i den.

Detta är en viktig insikt. I vart fall om man vill finna något slags konstruktiv lösning på problemet.

Det finns faktiskt något hoppfullt här. Dessa människor kan nås, påverkas och erbjudas alternativ.

Men jag är rätt övertygad om att det inte är Mona Sahlin, kommunala tjänstemän och socialtanter som kan skapa dessa alternativ.

Det gäller att istället erbjuda sådant som är mer intressant, lockande och välkomnande. Exakt vad detta är, det vet jag inte. Det finns helt säkert många olika svar. Men jag är rätt övertygad om att det i huvudsak är civilsamhället och marknaden som kan erbjuda dessa alternativ.

Soft power, helt enkelt.

Jag ser för övrigt inte så värst många andra taktiska möjligheter. I vart fall inte om man på riktigt är intresserad av att skapa ett samhälle där människor lever i fredlig samexistens.

Stöd denna blogg »

Sossesverige låser in flyktingar i passivitet, utanförskap och inlärd hjälplöshet

SR Studio Ett hade i eftermiddags ett tröstlöst inslag om den svenska migrationsbyråkratin.

Människor är frustrerade över att det tar lång tid innan de ens får börja lära sig svenska. De är upprörda över att de inte får börja jobba och försörja sig själva. Många blir kvar på asylboenden i åratal, i brist på riktiga bostäder. De tappar gnistan.

Visst, Migrationsverket och många kommuner går på knäna och trycket från ett stort antal ankommande är stort. Systemet som det ser ut i dag är helt uppenbart inte dimensionerat för den rådande flyktingsituationen.

Men jag undrar... Fungerar Migrationsverket så rationellt och effektivt som det skulle kunna fungera? Det verkar ju som om man, i vart fall emellanåt, gör mer skada än nytta. Om detta är det knäpptyst i debatten.

Vad säger till exempel Riksrevisionen? Kan man öppna alternativa vägar i vilka civilsamhället kan hjälpa till att slussa ut flyktingar? Finns det rent av kommersiella alternativ – som har ekonomiska incitament för att lyckas?

Och varför tycks studieförbunden och privata språkskolor inte vara en del av språkundervisningen? Så fungerar det ju i de flesta andra länder. Det viktiga är inte var och hur man lär sig svenska – utan att man kan visa att man når uppsatta mål. Vilket till exempel kan ske i form av ett prov eller något slags examinering.

I grunden finns även den akuta bostadskrisen. Utan en folkbokföringsadress trillar flyktingar ner i kön för SFI-kurserna. Och utan en bostad i någorlunda expansiva kommuner är det svårt att hitta ett jobb.

Nu skall vi inte upprepa misstagen med miljonprogrammet. Men borde det inte gå att hitta enklare och kanske tillfälliga lösningar på något som i vart fall är pendlingsavstånd till våra större städer, där jobben finns? (Kanke inte – eftersom politikerna vägrar släppa på de regelverk som i dag stoppar byggandet.)

Sammantaget är dagens situation inte bara ansträngd. Den möter inte de krav man borde kunna ställa på ett effektivt, rationellt och humant mottagande. Att minska trycket är en sak och förmodligen nödvändigt. Men vi måste också börja tänka nytt, utanför lådan.

Vilket aldrig kommer att ske i det Sossesverige där allt skall vara lika, där alla skall gå i samma takt i likadana raka led och där en storlek förutsätts passa alla. Så istället skolar vi in flyktingar i passivitet, utanförskap och inlärd hjälplöshet.

SR Studio Ett: Köerna till svenskundervisning för nyanlända är långa »

En studie i spontan ordning

I lördags promenerade jag runt med några vänner i Berlin.

Först hamnade vi på ölfestival på vid Frankfurter Tor. God stämning. Massor av människor. Massor av öl. Nu var det visserligen mitt på blanka eftermiddagen, men några överdrivet fulla eller stökiga människor såg vi inte till. Och inte några poliser heller.

Lite senare hamnade vi på hampa-paradens slutstation, vid Brandenburger Tor. Massor av människor. De flesta rökte på. Men inget stök, inget bråk – snarare harmoni. Och inga synliga poliser inne på området.

Det funkar, noterar man som förundrad svensk.

Det finns flera ledtrådar till varför det är så. Jag tror att ett skäl är att de flesta tyskar bryr sig. Människor kliver in och försöker räta upp saker innan man tar det hela till nästa nivå, som att kalla på polis.

Det finns dyngpackade, veviga, störande och farliga människor i Berlin också. Men blir det bråk i en tunnelbanevagn en kväll, då lägger sig folk i. Det är något slags inbyggd crowd control, där man kan räkna med att de flesta är beredda att kliva in. Man talar folk till rätta, särar på bråkstakar och gjuter något slags lugn över situationen – genom det enkla faktum att man kan räkna med att det inte bara är någon enstaka människa, utan många som griper in.

Det är mycket intressant att observera. Speciellt som jag i default-läget brukar vara skeptisk till människor i grupp.

Myntet har naturligtvis två sidor. Den ena är något slags känsla av trygghet. Den andra är att folk skriker efter en om man går mot röd gubbe...

Kontrasten mot en helgkväll vid någon större knutpunkt i Stockholm är slående.

Intressant: Mellan klan och stat

Timbro har för vana att ordna intressanta seminarier. Förra veckan hade man en lansering av Per Brinkemos bok "Mellan klan och stat". Se seminariet i klippet ovan eller på denna länk ».

Integration, civilsamhället, rättsstaten, byråkrati, individ vs. kollektiv och rättigheter... Det blev en full hand med intressanta och kontroversiella ämnen.

Många (mest folk som inte var där) tycks ha blivit provocerade av tanken på att civilsamhället kanske är bättre på integration än välfärdsstaten.

Och så blev det naturligtvis diskussion om rättsstatens principer och vad som händer när de möter människor som aldrig tidigare levt i ett samhälle med en tydligt definierad stat.

Det är intressant att se dessa frågor diskuteras en smula mer fritt, utanför den snuttifierade plakatpolitiken.