Aktuella nätnotiser från 5 juli-bloggen

De senaste posterna från Femtejuli.se:

• För att kunna överklaga nätcensur måste man få veta att den sker »

• Samtidigt, i Hong Kong… »

• Problemet med automatiserad content moderation »

• Huvudförhandling om utlämning av Assange i februari 2020 »

• Nu börjar processen om Assanges utlämning till USA »

• Learn from History: The Surveillance State »

• Mobil mediekonsumtion nu lika stor som TV »

• EU inför drönar-körkort »

• Alla register läcker »

• Youtubes nya censur suddar i Europas historia »

Enjoy!

Youtubes nya censur suddar i Europas historia

Läs den senaste posten på 5 juli-stiftelsens blogg:

Youtubes nya censur suddar i Europas historia »

"En central fråga är hur folk skall lära sig känna igen förtryck, totalitära krafter, krigshets, masspsykos och propaganda om alla spår av sådant raderas från historien. Det lämnar människor – speciellt ungdomar – värnlösa mot nästa vettvilling eller mordiska regim som dyker upp."

Omskolningen av svenska folket

Svenskarna börjar bli ängsliga.

Det handlar inte om att ryssen mullrar i öster eller att IS härjar i syd. Det handlar inte om att svenska skattebetalare nu dras in i euro-krisen. Det handlar inte om att EU håller på att bli en korporativistisk överstat med ett ständigt demokratiskt underskott.

Svenskarna är ängsliga över vad de själva kan råka säga högt.

Innan man öppnar munnen förväntas man tänka efter så att allt är genomtänkt ur ett könsmaktsperspektiv. Man får samtidigt passa sig så att man inte råkar säga något som syftar på någon annan persons etnicitet, religion, hudfärg eller kultur (inte ens när detta är högst relevant).

Språket ändras och ord blir bannlysta. Litteraturen städas upp, liksom scenkonsten. Till och med historieböckerna skall revideras.

Vad vi ser är en omskolning av svenska folket. Med ett förment goda syften ändrar man mindset, språk och olika företeelser så att de bättre passar en vänsteragenda. (Detta är en ny kollektivism, som steg för steg tränger undan individualismen. Den förvandlar människor till undersåtar snarare än fria medborgare.)

Toppa sedan detta med den svällande övervakningsstaten – i vilken allt man säger och alla man talar med i någon mening kan snappas upp och registreras av myndigheterna.

Samtidigt är de nya "reglerna" rätt oförutsägbara. Vad du får säga definieras till stor del av vem du själv är och vilka kollektiv du eventuellt tillhör eller ej. Samtidigt tycks den kontext i vilken ett ord används spela mindre roll. Använder du något av de förbjudna orden, då kan du få löpa gatlopp även om sammanhanget var fullt rimligt och välmenande.

Det är inte konstigt att vanliga människor blir ängsliga och nervösa. Det är som i de gamla öststaterna – oavsett vad du gör eller säger, så kan åsiktspolisen finna en anledning att nita dig.

Att bli kränkt har blivit en nationalsport – samtidigt som det har blivit omodernt att visa genuin respekt för andra människor som individer. Vilket är en giftig blandning.

Identitetspolitikens nya offer: Nu kastrerar man bögarna

Jag har varit på Deutsches Historisches Museums öppning av utställningen Homosexualitet_er. (Notera betoningen av pluralformen.)

Först blev jag förundrad. Sedan blev jag irriterad. Sedan lackade jag ur. (Men tack snälla tyska skattebetalarna för gratisvinet.)

Detta är en identitetspolitisk soppa. Till att börja med handlar utställningen rätt mycket om sådant som inte är homosexualitet. Eller sexualitet över huvud taget. Istället känns det som om man stoppat in lite av varje som känns politiskt korrekt i en för tillfället trendig förpackning. (Plus att man på ett uppenbart påklistrat sätt vill visa att Tyskland inte har något emot bögar – nu för tiden.)

Folk får ha vilka sexuella preferenser de vill. Folk får tända på vad de vill. Det är helt OK för min del. Men min känsla är att denna utställning gör bögarna en otjänst.

Framförallt handlar min irritation om vad man inte får se.

Utställningen lider en uppenbar brist på glädje, kärlek – och sexualitet.

Och i den del där man bokstavligen talat går igenom ämnet från A till Ö finns många luckor. Sådant som i dag inte är politiskt korrekt, som är känsligt eller kontroversiellt står helt enkelt inte att finna. Även i de fall där detta utgör en viktig del av homosexualitetens historia. Ett slags sexualpolitisk historierevisionism, om man så vill.

Min känsla är att identitetspolitikens och feminismens profeter nu har givit sig på den sista manliga bastionen, homosexualiteten. Nu kastrerar man bögarna – för att få dem att passa in i den sexualfientliga, slätstrukna politiska korrektheten. Vilket gör denna (tidigare) oas av frustande glad sexualitet rätt... osexig.

Verdi och Shakespeare i åsiktskorridoren

Jag tog en liten tupplur på soffan och vaknade upp till SR P1:s kulturprogram Kritiken.

Man diskuterade Verdis opera Otello, baserad på Shakespeares pjäs Othello.

Det förekom vissa snabba resonemang kring musik, sång och scenografi. Sedan lossnade det. Först ut var åsikten att detta drama kanske inte alls handlar om svartsjuka, utan om osunda mansideal. Såpass. Detta följdes sedan av en ängslig diskussion om hur man skall förhålla sig till att Otello traditionellt är svart och inte sällan spelas av svartsminkade vita människor. (Den svenska kulturvänstern har, som bekant, något slags problem med svarta människor.)

Giuseppe Verdi dog 1901. William Shakespeare sägs ha somnat in 1616. Båda herrarnas verk är en bild av respektive tidsepok. Båda försökte behandla ett evigt mänskligt ämne. Lev med det eller stanna hemma och titta på Let's Dance istället.

Naturligtvis är Verdi och Shakespeare otidsenliga och omoderna. Deras verk speglar och berättar om deras tid.

Det är upplysande för oss som lever i dag att få möta bilder av hur man såg på saker och ting förr. Det är intressant, viktigt och värdefullt för oss att få se vilka attityder och stereotypa bilder man levde med för ett par hundra år sedan. Detta är något som en normal människa är fullt kapabel att förhålla sig till. Det sätter dagens moderna samhälle i perspektiv.

Det är inte alls så att jag är emot nytolkningar och moderniseringar av klassiska verk. Vad jag stör mig på är att man kritiserar de klassiska verken som sådana, för att de inte lever upp till dagens politiskt korrekta nymorlistiska påbud. Att man kritiserar kultur från 1800- och 1600-talen för att den inte är svenskt surdegsradikal.

Hur kan man förvänta sig att vi skall förstå vår värld om vi inte skaffar oss ett grepp om hur den ständigt förändras? Hur skall vi alls kunna sätta vår egen tid i perspektiv om allt som i dag upplevs som stötande rensas ut på scenerna, ur Pippi-böckerna och ur Tintin-albumen? Och hur skall nästa generation kunna förstå sin verklighet om historien är censurerad och den klassiska kulturen tillrättalagd?

Slutligen: Jag vägrar att finna mig i att de stora, klassiska verken förminskas och misstänkliggörs bara för att de inte ryms i den svenska åsiktskorridoren. Jag blir beklämd av den svenska kulturdebatten när den hastar förbi det konstnärliga för att istället fokusera på politiska pekpinnar. Och jag blir förbannad när dagens kulturkritiker behandlar mig som om jag vore en idiot utan förmåga till självständigt och kritiskt tänkande.

"Rätten att bli glömd" är det mindre problemet

Nybloggat på HAX.5July.org:

The “right to be forgotten” is the lesser problem »

Om hur ett i och för sig allvarligt problem överskuggar ett större och allvarligare problem.

Den europeiska historierevisionen har nu börjat

Nyligen beslutade EU-domstolen att man skall kunna begära att Google raderar länkar till sådant som finns på internet om en själv, som man ogillar.

Nu finns det en rutin för detta och första dagen har 12.000 sådana ärenden registrerats.

En stor dag för korrupta politiker, blufföretagare, mörkermän och alla andra som inte är beredda att stå för sina handlingar.

WSJ » | Cyberwarzone »

EU-domstolen har givit oss outsourcad censur

Detta med EU-domstolens beslut om "rätten att bli glömd" på nätet...

Nu har Google infört en rutin för hur folk skall kunna få länkar som rör dem själva bortplockade. Till glädje för allehanda blufföretagare, nynazister, politiker och andra ljusskygga element – kan man anta. Helt utan rättslig prövning.

Historierevisionism Galore!

Informationen skall dock inte plockas bort vid källan. Det är bara länkarna som skall censureras. (Känner vi igen det?)

Till råga på allt förstör man hela internets nervsystem, om man börjar plocka bort länkar till information som ändå finns där ute.

Detta är idiotiskt. Vi kommer att få se en helt ny bransch med företag som sysslar med att "städa" internet. 1984:s Sanningsministerie, fast i privat tappning. Vilket är en mycket mer förrädisk form av censur.

Om det över huvud taget skall förekomma censur – då skall det inte vara med mindre än föregående rättslig prövning, möjlig att överpröva i högre instans.

Samtidigt finns en annan, mycket rimligare diskussion om "rätten att bli glömd". Nämligen att få sina persondata hos företag och myndigheter raderade. Att användare skall ha rätt att kräva att till exempel Google raderar den personliga information de har om dem. Om inte annat, så när man avslutar sitt konto hos företaget.

Det är dock en mindre populär åsikt i det EU-maskineri som de närmaste åren skall fastställa nya regler för persondataskydd.

SR» | DN»

Därför behövs (PP) i EU: Ett rimligt dataskydd

EU befinner sig mitt i processen att ta fram nya regler för persondataskydd.

Detta är en process där Piratpartiet tvingar ut andra politiker på banan, genom att driva linjen att det i normalfallet skall krävas samtycke innan registrering. Dina data är dina och du måste få bestämma hur de skall användas.

EU:s dataskyddspaket kommer också att gå in på den nu så omdebatterade "rätten att bli glömd".

Här måste man skilja på två helt olika saker.

Det ena är om man skaffar ett ICA-kort, skaffar ett Facebook-konto eller använder någon annan tjänst. Då skall man naturligtvis ha rätt att få sina data raderade om / när man avslutar tjänsten.

Sedan har vi den "rätt att bli glömd" som gömmer sig i dagens regelverk, där EU-domstolen beordrat Google att ta bort länkar som en privatperson finner kränkande.

Att en domstol, i en rättslig prövning säger att en länk skall bort är kanske en sak. (Även om det blir mycket märkligt när det bara är länken, inte den underliggande informationen som tas bort. Och även om man kan frukta ett detta kommer att öppna för ett visst mått av historieförfalskning.)

Det absurda i EU-domstolens dom är att den säger att Google från och med nu har ett ansvar för att på egen hand ta bort länkar när människor framför klagomål. Helt utan rättslig prövning.

Det pågår redan en omfattande länkslakt, utan rättslig prövning, vad gäller klagomål som rör upphovsrätt. Bara förra året tog Google bort 214.000.000 länkar, efter att det inkommit sådana klagomål. Detta öppnar för godtycke, okynnesklagomål och rena fel. Och man kan anta att Google, för att slippa bråk, hellre tar bort en länk för mycket än en för lite.

Nu skall detta alltså utökas med länkar som folk finner kränkande (eller som de av annan anledning ogillar). Utan rättslig prövning. På Googles eget ansvar.

Detta är naturligtvis orimligt. Det öppnar för whitewash och historierevisionism. Det kommer snabbt att bli ett demokratiskt problem, när politiker och byråkrater upptäcker att de kan få obekväma länkar bortplockade. Och man kommer att trasa sönder det länknät som är internets själva nervsystem.

Detta måste styras upp. Och tillfället att göra det är nu när EU:s dataskyddsregler ses över.

För detta krävs kompetenta pirater i Europaparlamentet. Fler pirater. Pirater från Sverige så väl som från andra länder.

Där har du ytterligare ett skäl till varför EU-valet är så viktigt.


Läs även: Det är absurt att Google får agera domstol »