Filmen som Morgan Johansson inte tipsade om

Denna film är framtagen av SD-anknutna Samtiden. Inte desto mindre är den väl värd att se. Jag lägger upp den med anledning av den socialdemokratiska kampanjen för att försöka brunsmeta Moderaterna och Kristdemokraterna.

Ämnet är Socialdemokraterna, Nazityskland, andra världskriget, rasbiologin, judarna, de handikappade och tvångssteriliseringarna.

Vad jag kan bedöma innehåller den inga direkta felaktigheter. Möjligen kan man nämna att i delar av detta var sossarna inte de enda skyldiga, även om de var de drivande.

Hur som helst innehåller den mycket - av betydelse - som inte ingår i den påbjudna historieskrivningen.

Morgan Johansson och Anders Lindberg har ingen grund för att sätta sig själva på några höga hästar. Socialdemokraterna stod - i vart fram till att det blev uppenbart att Tyskland var på väg att förlora andra världskriget - på fel sida i historien.

Youtube »

Förtrycket tar sig ständigt nya former

I skuggan av Nazityskland och Stalins Sovjetunionen skrev Hannah Arendt sitt standardverk om totalitarismens ursprung. Tre tankar dröjer sig speciellt kvar hos mig.

i) Man kan aldrig förvänta sig att förtrycket dyker upp i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. 

ii) Människor förstår inte att allt - precis vilka galna vidrigheter som helst - faktiskt är möjliga. 

iii) Vägen till helvetet behöver inte vara stensatt med varken onda eller goda föresatser - utan kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls.

I »Vägen till träldom« från 1944 påpekar F.A. Hayek bland annat följande:

»Endast ett fåtal människor är beredda att erkänna upprinnelsen till fascism och nazism inte var en reaktion mot den föregående tidens socialistiska strömningar. utan en ovillkorlig följd av dessa.« 

»En följd härav är, att många som tror sig stå oändligt högt över nazismens villfarelser och uppriktigt avskyr alla dess yttringar, på samma gång arbetar för ideal, vilkas förverkligande skulle föra direkt till det hatade tyranniet.« 

»Det verkar nästan som vi inte velat förstå den utveckling, som framkallat totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat klamra oss fast.«

Vad har då detta med oss att göra?

Lärdomen är att förtrycket kan komma att visa sig när vi minst anar det, från de håll vi minst förväntar oss, i en fullständigt oväntad gestalt och under de mest skiftande förevändningar.

Vilket är en tanke värd att hålla i minnet när folk ibland påstår att vår tid påminner om 30-talet. (20-talet vore i så fall kanske en mer passande jämförelse.)

Därför gäller det att vara uppmärksam på förtryckets funktioner, snarare än dess yta.

Hur står det egentligen till med yttrande- och tryckfriheten? Står de grundläggande mänskliga rättigheterna orubbat starka, eller håller de långsamt på att urholkas? Har alla lika rättigheter inför det offentliga och är alla lika inför lagen? Hur behandlas oliktänkande? Hur står det till med individens rätt till privatliv? Hur högt hålls egentligen principer som rättsstat och maktdelning? Respekteras den enskilda människans rätt till självbestämmande - och hennes värdighet?

På samtliga dess punkter skulle jag vilja hävda att vi befinner oss på ett sluttande plan. Demokratin kanske inte upphör med en smäll - utan snarare långsamt vissnar bort.

För 80 år sedan stödde (V) både Hitler och Stalin

Idag är det 80 år sedan Nazi-tyskland och Sovjetunionen ingick den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten.

Denna icke-angrepps-pakt varade till sommaren 1941 och gav tyskarna möjlighet att i början av kriget fokusera på sitt anfallskrig i Central- och Västeuropa - och ryssarna chans att expandera sitt förtryck i öst. Resultatet blev i båda fallen död, förödelse, grymhet och förtryck i en närmast ofattbar skala.

Det kan vara värt att komma ihåg att det politiska parti som idag heter Vänsterpartiet på den tiden stödde denna pakt - och försvarade nazisternas anfallskrig mot de europeiska demokratierna.

Vänsterpartiet förblev ett troget systerparti till de sovjetiska kommunisterna fram till öststatskommunismens fall 1989-91. Bland de politiker som var medlemmar i partiet redan då återfinns partiledaren Jonas Sjöstedt och den nya svenska EU-kommissionären Ylva Johansson.

Utan att på något sätt försvara Sverigedemokraterna eller förringa deras mörka historia - så kan jag inte låta bli att undra över varför inte Vänsterpartiet blivit lika stigmatiserat på grund av sitt förflutna som SD.

Youtubes nya censur suddar i Europas historia

Läs den senaste posten på 5 juli-stiftelsens blogg:

Youtubes nya censur suddar i Europas historia »

"En central fråga är hur folk skall lära sig känna igen förtryck, totalitära krafter, krigshets, masspsykos och propaganda om alla spår av sådant raderas från historien. Det lämnar människor – speciellt ungdomar – värnlösa mot nästa vettvilling eller mordiska regim som dyker upp."

Har vi lärt något av historien?

Minnesplattor över människor som fördes bort till nazismens dödsläger, Berlin Neukölln.

Jag har just haft en timslång intervju med Radio Frihetligt, om stort och smått. (Frihetligt.se ») Podcasten kommer väl upp under veckan, skulle jag tro.

En sak vi kom in på är den svenska historielösheten – som bland annat leder till att många svenskar tycks ha tappat greppet om vad som är viktigt och om de större värdena.

Jag nämnde bland annat att här i Berlin händer det ofta att man får en örfil av historien – så väl vad gäller nazistiskt som kommunistiskt förtryck. Att historien är så närvarande och verklig här.

Som exempel tog jag upp de minnesplattor som finns lite varstans i staden, på platser där människor greps och fördes till naziregimens dödsläger.

Ett par sådana plattor finns utanför min grannport. Det manar till eftertanke. I min omedelbara närhet – men på en annan plats i tiden, för inte så länge sedan – sände man folk i döden på grund av vilka de var.

Det känns överväldigande orimligt på så många sätt. Ingen väljer vilken social, kulturell eller religiös kontext han eller hon föds in i. Ingen väljer sin etnicitet eller hudfärg. Att bedöma en människa utifrån något annat än den enskilda individens handlingar gentemot sina medmänniskor är absurt.

Fast forward några årtionden, till kommunismens förtryck. Då handlade det mer om att det var den fria tanken och människors åsikter som ledde till att de fängslades och dödades. Den fria viljan skulle kväsas och individen skulle underordnas det proletariatets diktatur som – likt alla kollektiva system – leddes av en inkompetent elit som försökte hålla folket på plats genom tvång, våld och övervakning. Den som försökte fly blev skjuten.

Det finns saker att lära av allt detta. Men när jag ser på den svenska debatten – då är det som om vi med öppna ögon är på väg att göra om flera av historiens misstag. Det finns naturligtvis oerhörda skillnader i form och grad – men mekanismerna känns ändå igen. Vilket är ytterst obehagligt.

Detalj från minnesmärket över de människor som dödades när de försökte fly det östtyska kommunistiska förtrycket.

Kampen mot socialismen är lika viktig nu som då

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Kampen mot socialismen är lika viktig nu som då »

"Kanske är varje generation dömd att upprepa tidigare generationers misstag. Men jag blir förfärad när många unga människor relativiserar värdet av demokratiska, medborgerliga fri- och rättigheter – som det fria ordet. Jag blir uppgiven när socialistiska idéer som lett till ofrihet och ekonomisk katastrof blir på modet igen. Jag blir orolig när rysk maskirovka inte utsätts för den kritiska granskning den kräver."

Swedish Neurotica

Sverige är fanatiskt.

Bara en sådan sak som omdaningen av språket. Ord som kan vara beskrivande och faktiskt inte behöver vara värderande rensas ut. Man anar en tilltagande ängslighet hos alla som över huvud taget vågar öppna munnen.

Vi har gjort något älskat som ordet negerboll till något fult. Är inte det en smula kontraproduktivt? Är inte det att skapa problem i onödan? (Och det är naturligtvis bara ett av många exempel.)

Är det inte så enkelt att vi borde bedöma människor som individer, utifrån deras handlingar? Blåser inte den ängsliga korrektheten bara upp betydelsen av utseende, etnicitet och allehanda preferenser? Vore det inte bättre att bara slå fast att alla skall ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför staten?

Vilka ord får man använda? En bekant till mig utmanade en gång den språkliga korrektheten genom att meddela att han inte alls är färgad, han har alltid varit svart. Konstig stämning. Hur man förvirrar en "etnisk svensk", typ.

Och den där utrensningen bland gamla seriealbum och sagoböcker. Visst, vi hade en inskränkt syn på andra folkslag för 50 år sedan. Rent av fördomsfull. Så intressant. I dag antas vi i någon mening vara mer upplysta.

Det vore uppseendeväckande om någon knåpade ihop något liknande i dag. Men att gå in och peta i vårt (emellanåt rätt skitiga) kulturarv! Att censurera och låtsas som om vårt land aldrig har varit så småskuret och trångsynt som det faktiskt var. Så orwellianskt.

Sedan finns det där outtalade. De vita fläckarna. Jo då, svenskarna drog fram som djävla orker i Tyskland och Polen och slaktade i runda slängar en fjärdedel av dessa länders befolkning. (Jag säger bara Schwedentrunk.) Det fick man aldrig lära sig något om på historielektionerna i skolan. Vi nämner aldrig att ett parti i svenska riksdagen på sin tid stödde Nazitysklands invasion av Polen & Co. Tvångssteriliseringar och annan skit skulle fortfarande vara i princip okända fenomen – om det inte hade varit för en handfull författare och journalister som varit envetna på ett sätt som inte alltid har varit till nytta för deras karriärer.

Det finns en utbredd konsensus om att hålla käft om vissa saker. Alla vinner på att debatten lägger sig, typ.

Allt bråkande om feminismen gör mig en smula konfunderad. Jag är humanist. Jag anser som sagt att alla skall ha lika rättigheter. Det behöver inte vara krångligare än så. Men detta gör mig tydligen, i vissa feministers ögon, till något slags reaktionär dinosaurie.

Q: Hur många feminister behöver man för att byta en glödlampa?
A: Det där är inte roligt!!!

Vilket leder mig in på den svenska sexköpslagen som ständigt lyfts fram som något positivt av folk som blandar bort korten. Prostitution är en sak. Det är när två människor sins emellan byter sexuella tjänster mot ekonomisk ersättning. Vilket jag tycker att staten inte skall lägga sig i, så länge det sker frivilligt och mellan samtyckande vuxna. Men man skall inte blanda ihop detta med med uppenbara rättighetskränkningar som våldtäkt, slaveri, olaga tvång och sexuellt utnyttjande. Men är precis vad många debattörer försöker göra, till exempel under den vaga rubriken trafficking. Därmed försöker de också sudda ut en distinktion som faktiskt är relevant i sammanhanget.

För att nu inte nämna drogdebatten – i vilken alla förväntas sitta ner i båten, hålla käft och sluta upp bakom en hysterisk, omänsklig och misslyckad politik. Detta så till den milda grad att det har blivit direkt parodiskt. Att bara använda begreppet harm reduction kan effektivt sätta stopp för vilken karriär som helst – inte bara i politiken, utan även i näringslivet. I riksdagen har det till och med höjts röster för att förbjuda drogliberala yttranden.

Jag är orolig för Sverige. Nyspråk, whitewash, moralpanik och politiskt korrekt fanatism. Sådant gör dåliga saker med ett land och dess folk.

På en vägg som vetter mot järnvägen i Bollnäs (vill jag minnas det var) kunde man förr läsa texten "Välkommen till Bollnäs. Här dansar vi hambo!" I pekpinnarnas, samsynens och mellanmjölkens land kunde jag inte frigöra mig från känslan av att detta på något sätt var ett budskap med en hotfull underton. Så att man vet vad man förväntas göra, för att passa in. Liksom.

Läs även: Jonas Gardells take på liknande frågor i dagens Expressen »

Euron - Socialismens återkomst i Europa

Att socialdemokrater försvarar europrojektet, det är en sak. Men att borgerliga politiker gör det..!

Den gemensamma europeiska valutan – euron – är på väg att ge oss en regelrätt kommandoekonomi och kommer att göra oss alla fattiga. (Det gäller även EU-länder som inte har euron som valuta, eftersom vi är så beroende av vad som sker i euro-zonen.)

Att binda väsensskilda ekonomier till samma valutakurs och samma ränta kräver med nödvändighet en massiv och hårdhänt "harmonisering". En makro- och mikroekonomisk synkning är nu lika nödvändig som den är farlig och orealistisk. Alla måste gå i takt. Och Bryssel tänker hålla i taktpinnen.

EU:s ekonomiska "harmonisering" leder också till en permanentad omfördelning. Så är det i alla valutaområden. I dollarns USA går pengar från rika till fattiga stater. I kronans Sverige går pengar från rika till fattiga landsändar och kommuner. Likadant kommer det att vara med euron i Europa. Tills den dag fullständig balans råder mellan alla euro-länder (håll inte andan medan du väntar) kommer pengar att behöva pumpas från rika till fattiga länder. Sydeuropa kommer att gå in i ett permanent bidragsberoende på de nordvästeuropeiska ländernas bekostnad. Det borde inte komma som någon överraskning för någon.

Den stora "harmoniseringen" kommer inte bara att kräva att Bryssel får kontroll över medlemsstaternas nationella finanser. Den fiskala kontrollen måste till slut även omfatta beskattning, om enskilda länder inte skall falla ur ledet. I en centraliserad ekonomi måste makten över pengaflödena samlas till en punkt.

Den centralstyrning som denna kommandoekonomi kommer att kräva kan inte ta hänsyn till nationella, regionala eller lokala förutsättningar, önskemål, behov, möjligheter och skillnader. One size fits all! Vilket är ett recept för att långsamt kväva ekonomin – det vill säga att minska tillväxten och vårt välstånd.

Som vanligt hamnar enskilda människor och företag i kläm. Till och med grundläggande fri- och rättigheter offras. Fråga dem som fått sin egendom konfiskerad på Cypern...

Och kommer du ihåg hur den östeuropeiska kommandoekonomin visade sig vara omöjlig att förena med demokrati? Se där ett intressant ämne att diskutera med närmsta grek.

Listan kan göras längre. Mycket längre. Men bilden framträder redan tydligt:

Euro-projektet uppvisar så gott som alla den socialistiska, centralstyrda kommandoekonomins kännetecken. Det enda som är nytt är att borgerliga politiker står upp och applåderar vansinnet.

Vänta inte tills det är för sent!

Vi måste prata om det här...

En övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning håller på att rullas ut.

Den politiska makten håller på att flyttas från demokratiskt valda organ till en liten politisk elit – och till en armé av icke-valda, som regel anonyma tjänstemän.

De grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna prioriteras allt oftare ner, på grund av "realpolitiska" överväganden. Det bedrivs ett ständigt krypskytte mot rättsstatens principer och värden. Idén om maktdelning håller på att reduceras till en tom fras.

EU:s centralstyrning och "harmonisering" dödar den mångfald och institutionella konkurrens som borde vara Europas största tillgång. Detta är ett problem som har konsekvenser på allt från demokrati till ekonomi.

Korporativismen breder ut sig, så till den milda grad att det i dag lätt går att peka på lagstiftning som kommer direkt från storföretags och andra särintressens önskelistor.

Marknadens skapande och självbalanserande mekanismer slås ut av klåfingriga politiker och av museiföremål till gamla företag som vägrar anpassa sig till verkligheten, till marknaden.

Och i den ekonomiska politiken ser vi nu hur en regelrätt kommandoekonomi byggs upp, där praktiskt ohållbara projekt baxas igenom av politiker med storhetsvansinne.

Det finns skäl att vara orolig. Vill man vara raljant kan man peka på hur vårt samhälle blir allt mer likt det forna Östeuropa, under kommunisttiden.

Men det är mer förrädiskt än så.

I de gamla kommunistdiktaturerna fanns en Överideologi. En lögn som allt och alla måste anpassas till och som alla måste förhålla sig till. En enda spricka riskerade att få fasaden att störta samman.

Så är det inte i Sverige och i EU. Här tillåts opposition. Här tillåts avvikande åsikter. Här tillåts protester.

Ironin i det hela är att det samtidigt blir näst intill omöjligt att komma åt systemfelen i det nya samhälle som nu håller på att byggas upp. De etablerade politiska krafterna står så gott som enade. I media och samhällsdebatten avskrivs de stora frågorna som allt för abstrakta och teoretiska. Medborgarna är – tills vidare – nöjda så länge det finns lördagsgrogg, tv-underhållning och så länge systemets mörka sida inte drabbar just dem.

Demokrati måste ha större, djupare värden än bara minoritetens rätt att rösta nej.

Det nya system vi ser byggas upp är problematiskt, rent av farligt. Välmenande, som regel goda demokratiskt sinnade politiker håller på att bygga upp en struktur som kan användas i helt andra syften. De ger staten verktyg som är som gjorda för att kunna missbrukas.

Allt som krävs för att det hela skall gå över styr är att något skiter sig. Att vi drabbas av någon verkligt allvarlig kris. Att icke-demokratiska idéer blir virala. Att någon gör bort sig. Att en "stark man" kliver fram. Saker som historien ger oss ett oändligt antal exempel på.

Det krävs inte ens att våra makthavare är medvetet onda för att vi skall kastas in i något som skulle kunna vara skrivet av Kafka eller Orwell. Slump, byråkratins inre kraft, missbedömningar, terrorhandlingar, yttre hot, naturkatastrofer, okunskap, rädsla, moralpanik, cover ups, politiskt fulspel... Allt detta är exempel på tänkbara utlösande faktorer. Systemet finns på plats. Allt som fattas är ett skäl eller en ursäkt för att använda det.

Hur hamnade vi då här? Tja, folk röstade ju faktiskt på de politiker som har skapat allt det här. De politiker som inte orkar hålla emot. De politiker som saknar den principiella och ideologiska klangbotten som krävs för att förstå varför det som nu sker är problematiskt.

Demokratin måste få nytt liv. Respekten för de medborgerliga fri- och rättigheterna måste återupprättas. Rättsstaten måste värnas. Medborgarnas rätt till privatliv måste stärkas. Allt detta måste stå på en grund stark som urberg – om vi inte vill bli utelämnade till ödets vimsiga och ofta grymma makt.

Minnesbilder...

Allt förändras så snabbt nu för tiden. Emellanåt är det dock lite oklart exakt vad och vem som förändras. Och hur.

Hur som helst: Det var en gång...

[Direktlänk]

Nutidsorientering

Slutet på sommarlovet närmar sig med hastigheten hos ett expresståg. Jag gör mitt bästa för att vila och för att vrida ut det sista ur ledigheten.

Ett bra – om än något blodtryckshöjande – sommarnöje är att lyssna på SR P3:s dokumentärer. De är oerhört intressanta och synnerligen allmänbildande. Man slås av hur snabbt man glömmer bort saker och ting.

På P3 Dokumentärs hemsida (och följesidorna) hittar man de senaste produktionerna. Till exempel 9-11, folkmordet i Rwanda, den tyska terrorismen, mordet på Fortuyn, tsunamin och lasermannen.

På arkivsidan finns bland annat följande intressanta program: Berlinmuren, Palmemordet, Egypten-affären, tysktågen, den svenska rasbiologin, baltutlämningen, kårhusockupationen, TV4-spionen, Ebbe Carlsson-affären, IB-affären, tvångssteriliseringarna, Estonia-katastrofen och min personliga favorit – bordellhärvan.

Svensk politik har alltid varit lögnaktig; vårt land har alltid varit korrumperat på olika sätt; maktmissbruk och rättsövergrepp är inga nya fenomen.

Ta dig tid att tanka hem programmen (finns även på iTunes) till din dator eller MP3-spelare – och lyssna dig igenom dem vid tillfälle.

Reinfeldt har segrat

Svenska Dagbladet har en artikel om universitets- och högskoleutbildningar som ingen söker.

Mycket är naturligtvis lullul och trams. Annat är mer förvånande. Till exempel har kurserna i idéhistoria noll sökande.

Statsminister Fredrik Reinfeldt måste vara nöjd. Ideologi, principdebatt och ideologiskt arv ser han bara som störningsmoment.

Dåliga vibbar

Jag reste en del i det forna Östeuropa, innan kommunismens och murens fall.

Man skulle alltid vara beredd att visa sina papper. Den som reste över gränserna kontrollerades noga, både vad gällde resenär och bagage. Systemets yttre gränser var höga.

Som resenär fick man tänka sig för. Inte ta några bilder på något som kunde vara av militärt intresse. Inte vara för nyfiken när det gällde infrastrukturen. Man hade alltid vakande ögon på sig, från polisen, militären, statens funktionärer och människor som fungerade som tipsare och angivare.

Befolkningens kommunikationer övervakades. Deras resor registrerades. Deras ekonomiska transaktioner granskades. Så gott som alla medborgare var, i statens ögon, att betrakta som misstänkta.

Polis och myndigheter jagade människor som fått tag i böcker och musik utanför de tillåtna kanalerna.

Information som staten inte tyckte om censurerades och den som ändå spred oönskad information riskerade att tystas och fängslas.

Den centralstyrda ekonomin kom allt mer i självsvängning när politiker och byråkrater gick in och försökte styra produktion, priser, räntor, valutakurser och den tekniska utvecklingen.

Så där kan jag hålla på en stund. Men du har säkert redan gissat vart jag är på väg...

Säkerhetsteatern, Fästning Europa, säkerhetsnojan, FRA, teledatalagring, PNR, Swift-avtalet, war on terror, IPRED, jakten på fildelare, angreppen mot Wikileaks, EMU, handelshinder och marknadsfrånvända subventioner. Och så vidare. Dåliga vibbar, typ.

Visst börjar det väl bli uppenbart att vi i Sverige, EU och västvärlden är på väg att göra om en del historiska misstag? Med vett och vilje. I god demokratisk ordning.

Förmodligen är det inte avsiktligt eller ens medvetet som våra politiska ledare är drivande i denna "utveckling". De har samma blinda fläck som politikerna i det forna öst. De förstår inte att det är makten – deras egen makt och dess inbyggda, självgenererande expansion – som driver på mycket av dumheterna och farligheterna. De inser inte att deras egna goda intentioner också har en mörk sida. De kan inte kännas vid att de är en icke oväsentlig del av problemet. I vart fall inte utan ett stort mått av självdistans och självkritik, vilket är egenskaper som politiker som regel saknar. De är helt enkelt sitt eget systems fångar.

Ack!

Motståndet måste organiseras – bättre, bredare och starkare än hitintills.

Har vi lärt oss något?

Åter i Bryssel efter ett par dagar i Berlin.

Berlin är en utomordentligt trevlig stad. Men det är en stad som manar till eftertanke.

Jag kommer ihåg ett besök i Öst-Berlin någon gång under 80-talets första halva. Ett grått och trist Öst-Berlin. På Alexanderplatz ringlade sig en kö runt det stora varuhuset. Nyfiket undrade vi varför. Det visade sig att man hade fått in en leverans plasthinkar, vilket var ytterligare en av alla dessa bristvaror i den centralplanerade ekonomin.

Bilden ovan är från Alexanderplatz i nutid. Kontrasten kunde inte vara större.

Vi vann. Kommunisterna och socialisterna förlorade. Med besked.

Och samtidigt... EU håller nu på att bygga upp en ny centralstyrd, politiserad ekonomi som fjärmar sig allt mer från marknaden. Jag har en otäck känsla av att vi inte har lärt oss något – och att vi håller på att upprepa andras, tidigare misstag.

Dessutom håller vi på att bygga upp en ny övervakningsapparat, som är tekniskt betydligt mer långtgående och heltäckande än någonsin den östtyska.

SD skulle göra en dålig riksdag ännu sämre

Sverigedemokraterna går framåt i opinionen och passerar med råge fyraprocentsspärren till riksdagen.

Det gör mig bekymrad. Inte på det där sättet som partistrategerna, som funderar på hur man skall sy ihop en riksdagsmajoritet, är bekymrade. Utan bekymrad på riktigt.

(Sd) vädjar nämligen till människors sämsta sidor. Och nästan allt de står för är sådant som jag tycker är fel, tragiskt och farligt.

(Sd) spinner på människors rädsla. Det ligger möjligen i vår natur att vara misstänksamma mot allt nytt. Men det är, i dagens moderna samhälle, som regel irrationellt. Det är dock lätt att utnyttja politiskt. Till exempel har sossarna ofta gjort det med framgång. Och jag tycker inte om det. För jag gillar nya upplevelser, nya impulser, nya människor och när ett samhälle befinner sig i dynamisk utveckling. Jag tycker om att se framåt, istället för att hänga fast i det förflutna (som ändå inte går att återskapa, även om man skulle vilja).

(Sd) är kollektivister, som ställer grupper av människor emot varandra. Utseende, tro, ursprung och vanor är i deras värld viktigare än att se till individen. För mig är alla individer olika – och kan sedan bedömas utifrån sina egna handlingar. Jag tycker att det är uppenbart att människor skall få göra fria val och att de sedan skall ta ansvar för och konsekvenserna av dessa handlingar. Detta går naturligtvis stick i stäv med en politik som bygger på att det viktigaste är om man är av svenskt blod eller inte.

(Sd) har en politik där olika människor får olika rättigheter, beroende på vilket kollektiv de tillhör. Och just detta, att bryta principen om alla människors lika rättigheter – det är exakt vad som har orsakat historiens största tragedier och som har skapat de otäckaste systemen.

I denna situation är det extra intressant att se socialdemokraternas handfallenhet och panik inför det som håller på att ske. (S) är nämligen det parti som har krattat manegen för (sd). Sossarna har i årtionde efter årtionde indoktrinerat svenska folket till att acceptera och rent av att sträva efter kollektivism, kollektiva lösningar och grupptänk. Nu är detta på väg att straffa sig, big time.

Men jag kanske är överkänslig. Jag vill leva i ett samhälle där människor har så stor frihet att göra sina egna val i stort och smått som möjligt. Gränsen för denna frihet går när man skadar någon annan människa eller kränker hennes grundläggande rättigheter. I mitt samhälle är det centralt att alla skall ha lika rättigheter gentemot staten. Och sett i det perspektivet är även de borgerliga partierna krypto-socialistiska kollektivister.

Det är tillräckligt besvärligt att få de existerande riksdagspartierna att respektera individen, att stå fast vid principen om lika rättigheter och att värna den demokratiska rättsstaten. Det sista vi behöver är ett nytt riksdagsparti – som i ännu större utsträckning drar åt fel håll.

Dagens Sifo»

The same procedure...

Ser man på. Till och med rasbiologin har fått ett uppsving. Nu på Aftonbladet Kropp & Hälsa.

Asyyyyl!

EU: Superstaten ännu ett steg närmare

Tjeckiens författningsdomstol har godkänt Lissabonfördraget, i sin reviderade form. Nu står, i princip, bara en sak mellan oss och EU som en federal stat - den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus namnteckning.

Gissningsvis skriver han under snart. Men man kan inte vara säker. Visserligen har Klaus 26 andra EU-länders ledare flåsande i nacken. Och visserligen har han alla partier i det tjeckiska parlamentet utom ett emot sig. Men, hans linje har stöd av 65 procent av det tjeckiska folket. Och Vaclav Klaus har man inte där man sätter honom. Vilket gör väldigt många väldigt nervösa. Ett förslag har redan diskuterats om att ändra den tjeckiska författningen för att "befria" presidenten från uppdraget att skriva under internationella avtal, om det skulle behövas.

Skulle Klaus skriva på, då kan allt gå väldigt fort. Det svenska EU-ordförandeskapet säger att fördraget då kan träda i kraft redan den 1 december. Då kan EU förvandlas till en federalstat inom en månad, med "president" och allt. Då överförs makten över juridiken, rättsväsendet och polisen till EU. Då får EU:s politiker rätt att utöka sina maktbefogenheter utan att någonsin behöva fråga folket om lov igen.

Ironiskt nog sammanfaller denna process med 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Återigen har man börjat bygga system med centralstyrning, superbyråkrati, övervakning och kommandoekonomi i Europa.

SR Ekot - DN

Det var ju också en jämförelse...

Hur många vet att Gulagarkipelagen – Sovjets fångläger – när den hade som flest inspärrade hade ungefär lika många fångar som USA av idag? Runt två miljoner? Min siffra är något år gammal och USA har sedan dess oavbrutet ökat antalet fängslade. Jag skulle tro att USA av idag har fler människor bakom galler än Sovjet någonsin hade. De uppger naturligtvis andra orsaker, knarkhandel med mera, men i slutändan liknar det Sovjets ”fiender till systemet”.

Detta skriver Maria-Pia Boëthius i en krönika i ETC. Jag antar att det skall föreställa ett postmodernt förhållningssätt.

Gulag var en avstjälpningsplats för människor som kritiserade systemet, för dem som krävde frihet och demokrati. Det var det sovjetiska förtryckets slutstation. Där tynade människor bort, inte för att de skadat någon annan – utan för att de och deras åsikter ansågs obekväma och oacceptabla.

I de amerikanska fängelserna sitter folk som (i vart fall staten anser) är farliga för sin omgivning och som har kränkt andra människors rättigheter, säkerhet och egendom.

Boëthius relativiserande av det sovjetiska förtrycket är pinsamt, okunnigt och mycket, mycket obehagligt.

Krönikan innehåller för övrigt fler jämförelser mellan äpplen och päron – och landar i en suck över att bloggosfären inte är mer vänster.

Länk»

Tidsmaskinen

Svenska media är synnerligen förtjusta över invigningen av de olympiska spelen.

Vänta bara tills de får se partidagarna i Nürnberg...

Kådisarna

En del människor saknar helt fingertoppskänsla. Till exempel har kristdemokraterna lyckats med två snurriga utspel på sista tiden.

Dels vill man tvångssterilisera könsbytare. Jo, det blev ju så bra förra gången.

Dels vill man ha en civilkuragelag, som tvingar vittnen till brott att ingripa mot de brott de får syn på. Innebär det inte bara att man får färre "vittnen"?

Har de verkligen inget vettigt att göra? Om inte, så är det nog ingen som invänder om kådisarna förlänger sin semester ett par år eller så.