En kverulants noteringar

I någon mening är det nog jag som börjar bli gammal och grinig. Men...

Saker och ting blir ständigt sämre. De tycks bli offer för sin egen framgång.

Det kan förvisso vara svårt att upprätthålla kvalitet över tid. Och det är lätt hänt att falla för frestelsen att kapitalisera på sitt rykte - istället för att kompromisslöst göra sitt bästa dag efter dag, år efter år.

Jag har tappat räkningen på hur många produkter jag slutat köpa, som idag i bästa fall är ointressanta eller direkt motbjudande. Och jag börjar misstänka att man inte skall gå på krogar man en gång uppskattat, då de nu ofta bara är skuggan av sitt forna jag. Med vissa undantag.

Innehållet i förpackningarna krymper. Förstklassiga råvaror ersätts med kemikalier. Tidigare prisvärda serviceupplevelser har blivit tårdrypande dyra. Och mycket som en gång var bra bara... försvinner.

Inkompetens, slapphet och kortsiktighet breder ut sig. Som Fröding uttryckte saken: Jag minns att jag en gång tyckte det var vackert...

Det tragiska är att det inte behöver vara så här. Yrkesstolthet, hantverkskunnande och konsekvent kompetens är värden som borde kunna upprätthållas. Men det är väl omodernt, kan man anta.

Så där står man om kvällarna, med franska kokboken i ena handen och sleven i den andra - och undrar varför professionella människor vars utkomst rimligen är beroende av deras skicklighet envisas med att sälja eller servera otäck mat.

Med det tar jag de sista dropparna whiskey i glaset från hotellbaren och hoppas att kvällens utflykt inte landar i matförgiftning. Är jag död i morgon ligger kvittot under skrivbordslampan...

Vänstern förstör allt. Med vilje.

DDR

Enligt uppgift är bara politiska organisationer som ställer sig bakom identitetspolitiken välkomna i årets Pride-parad. Och tydligen har flatorna åsikter om att transorna stör den radikalfeministiska agendan. En glad manifestation för all slags kärlek och tolerans har blivit en tävling i esoterisk vänsterorienterad korrekthet. Tyck som vi, annars kan ni sticka.

Det hela börjar påminna om stridigheterna inom 1970-talets bokstavsvänster. Och i stort sett är det ju samma krafter som är i rörelse.

För vänstern är allt politik.

1968 gick ett demonstrationståg på väg till amerikanska ambassaden fel och marscherade in på Sveriges Radio och Sveriges Television. Sedan dess får inte underhållning vara underhållning, fakta vara fakta eller nyheter vara nyheter. Allt måste ha en politisk agenda eller vinkel.

När jag är hemma i Berlin brukar vi se de tyska tv-nyheterna och i direkt anslutning SVT Rapport. I de tyska nyheterna får man veta vad som har hänt. I de svenska vad man förväntas tycka.

Inom kulturen räcker det inte längre med att något är vackert, intressant eller skickligt framfört. Det måste finnas en vinkel, om inte klass så identitetspolitik. Och sådant som inte möter tidens ideologiska krav skall rensas ut ur bibliotekens hyllor, museernas samlingar och historiens rullor.

Till och med konstnärliga provokationer måste vara rätt sorts provokationer för att tillåtas. Misshagliga konstnärer kastas rent av i fängelse. Normkritiken måste vara rätt sorts normkritik, vilket är den nya tidens övergripande norm - som inte får kritiseras.

Själva språket skall förändras och sådant som egentligen bara är beskrivande och inte på något sätt illa ment fördöms plötsligt som kränkande. Den som inte håller tand för tunga kan råka illa ut.

Inget får vara sant eller falskt, rätt eller fel. Och skulle något ändå vara rätt eller fel, då beror det tydligen inte på vad någon gör utan vem denna någon är. Vilket är en spikrak väg till helvetet och total begreppsupplösning.

Det är helt klart DDR-vibbar i luften. Och - åter - är det i stort sett samma politiska krafter i rörelse. Jag känner igen socialismens ordningsmän när jag ser dem.

Jag är så hjärtligt trött på alla pekpinnar, all illa förtäckt propaganda, alla politiska glidningar, allt magsurt moraliserande och allt trams.

Jag vill att nyheterna ger en så korrekt bild av vad som sker som möjligt. Jag vill att konsten skall vara fri och kunna uppskattas bara för att den är vacker. Jag vill kunna läsa även texter som är skrivna av författare som uttryckte sig i enlighet med sin tids samhällsanda. Jag vill kunna se klassisk scenkonst som inte nödvändigtvis är intryckt i en politisk agenda. Jag vill att politiken skall grundas på fakta. Jag vill att människor skall hållas ansvariga för sina handlingar enligt den humanistiska måttstocken att man inte skall kränka andras frihet, säkerhet eller egendom. Jag vill se logik, rimlighet och respekt människor emellan.

Jag vill bli lämnad ifred.

Jag vill bli behandlad som en vuxen människa.

Jag vill ha rätt att tänka själv.

Lägg ner sommartiden!

Jag avskyr sommartid. Jag får liksom ingen ordning på tiden.

Min fromma förhoppning är att orka gå upp klockan sex i morgon bitti. Med tanke på att det är sommartid är klockan då egentligen bara fem. Och så var det där med att stora delar av Europa har samma tidszon oavsett longitud. Belgien, där jag bor, ligger i stort sett i samma tidszon som Brittiska öarna. Det vill säga att egentligen är klockan bara fyra på morgonen – i verkligheten – när väckarklockan ringer. Det känns rätt omänskligt.

Vad kostar inte detta spektakel, i form av omställning av klockor, datasystem, kommunikationssystem och annat?

Lägg ner sommartiden!

Världens jävligaste instrument

På gatan där jag bor i Bryssel ligger det en massa krogar. Vilket är rena magneten för gatumusikanter.

Visst, bor man i en storstad får man finna sig i en hel del. Men just detta instrument, fioltrumpeten, passerar alla rimliga gränser. Det låter för jävligt. Och killen som spelar kan bara en, för resten av mänskligheten okänd, melodislinga. Den är 18 sekunder lång och går på ständig repeat. Under mitt fönster. Säkert tio gånger per dag.

Lägg ner det där med sommartid!

Det är de små detaljerna...

Jag avskyr sommartid.

Till att börja med bor jag redan en timma västerut, i Belgien. Eller rättare sagt, det som borde vara en timma västerut om inte stora delar av EU hade bestämt sig för att tillämpa samma tidszon. Redan detta får rytmen i mitt svenska blod att komma i otakt.

Koltrasten utanför mitt fönster, han bryr sig inte om sommartid. På något sätt noterar jag när han börjar sjunga, vid samma tid varje natt. Nu en timma tidigare. Vilket förvirrar mitt system.

Om man tvingas gå upp riktigt tidigt, vid sisådär 4:30-tiden för att hinna med ett tidigt tåg eller ett fakir-flyg, då blir det ännu värre. Den belgiska faktorn: 03:30. Sommartid: 02:30. Det är inte enligt någon rimlig definition morgon, utan fanimig precis mitt i becksvarta natten.

Alla tekniska manicker... De som man trodde skulle ställa om automatiskt gör det inte. Med undantag av ett par. Och så alla som man tror skall ställas om manuellt, vilket bara stämmer ibland. Det landar i en söndagsmorgon där man villrådigt får minst tre olika besked om vad klockan är.

I morse skulle vi ha en tv-intervju via EBU:s studio i Europaparlamentet. Den var bokad till 08:30 GMT. Låt se. Minus en. Plus minus en till. Eller... hur var det nu? Vi prickade rätt, kl 10:30. Men då hade jag dubbelkollat minst fem gånger.

Och att somna på kvällen är ännu svårare än vanligt.

Lägg ner detta meckande! Nästan hela folket sitter ändå vid datorer och jobbar – utan uppfattning om det är dag eller natt. Låt oss ha vintertid året om, så att klockan är tolv på dagen när solen står som högst på himlen.

Kognitiv dissonans, typ

I dag har Europaparlamentet röstat för en skatt på finansiella transaktioner – en så kallad Tobin-skatt – på EU-nivå. Djupt andetag...

Detta är bara så dumt, på så många sätt. Konstaterar jag, med min privata frihets-hatt på mig.

Jag skall inte trötta er med en massa ekonomisk-teoretiska resonemang. Däremot kan man konstatera att detta är ytterligare ett steg mot en EU-skatt, vilket är illa nog. Kommandoekonomin rullas ut.

Sedan blir jag rätt mulen över att på något indirekt sätt "stödja" galenskaperna. Frågan ligger utanför Piratpartiets plattform, parlamentets gröna grupp är för – och (pp) har ju lovat att följa gruppen i frågor som ligger utanför vårt område. Så även om jag inte har haft något som helst med saken att göra, så känner jag mig en smula... smutsig. ;-)

En "tröst", för mig, i sammanhanget är att det verkar som om i princip alla grupper i parlamentet är för de här tokerierna. Från höger till vänster. Fast "tröst" är väl kanske fel ord att använda på massiv galenskap.

Uppdatering – se även: Europaportalen

Uppdatering 2: The Robin Hood Tax: Take From Everyone And Give To The EU

Noteringar från ett litet, litet tangentbord...

Jag är ute och reser med en sådan där liten klen liten PC Notebook. Jag blir vansinnig.

Den gör saker i bakgrunden precis hela tiden. Framförallt om man lyckas få den att koppla upp sig. (Jag var just tvungen att starta om den för att den inte ville hitta Comviq, bara Tele2 Esti. Innan den startade om installerade den 24 uppdateringar. Det tog en stund.) Eftersom jag verkligen inte är någon PC-människa, tänker jag inte tillbringa timmar med att ställa in en massa jox. Jag vill stoppa in 3G-pinnen, koppla upp mig, göra det jag skall och sedan stänga maskinen helt enkelt. Det går inte att göra utan en doktorsgrad i... någonting som har med data att göra.

Och alla dessa envisa jävla meddelanden. Du har inte köpt Norton moln-backup. Jag vet. Och jag tänker inte göra det. Du har inte aktiverat Asus latjo hemskärmsnågonting. Jag vet. Och jag tänker inte göra det. Provversionen av MS Office har gått ut. Jag vet. Och jag tänker inte göra något åt det, det finns Open Office istället. För övrigt har jag aldrig bett om att få någon provversion av MS Office över huvud taget. Det finns nu en jävla massa ytterligare uppdateringar klara att insallera. Nej, tack. Speciellt inte när jag sitter på en 24-timmars mobiluppkoppling hos Comviq, som bara ger 0,5 Gb trafik under denna tid. Du har inte bränt en skiva med systembackup, skäms! Jag vet! Och jag tänker inte göra något åt det. Att köpa en extern CD-brännare kostar nämligen mer än denna lilla notebook. Du har inte registrerat din notebook. Jag... vet! Och jag tänker inte göra det!

Jag tror jag helt enkelt fimpar mina notebooks. (En notebook som "fältdator" för Sverige och en för Belgien. Drivrutinerna för svenska Comviqs och Tres datapinnar funkar inte om man även använder den belgiska Proximus / Vodafone-pinnen på samma dator. Och vice versa. De skriver över varandra och fuckar upp allt. I Frankrike försöker jag inte ens längre. Fransmännen får leva i ett informationsteknologiskt u-land, om det nu är så viktigt för dem.)

Det får kanske bli en sådan liten Macbook Air som resedator istället, även om den känns en smula dyr.

Har ni för övrigt noterat att riksdagsledamoten Monica Green (s) vill ge uteliggarna handdatorer..?

Vinterhelvete

Ett av skälen till att jag flyttade till Bryssel var för att slippa snö och slask. Det höll ett par år. Men just nu är det för jävligt.

Alltså, det existerar över huvud taget ingen organiserad snöröjning. Allt som sker är att kommunen vräker ut ton på ton med salt på gatorna. Några plogbilar äger de tydligen inte. Och om någon alls bekämpar snö på gångbanorna, då är det ett fåtal affärs- och kroginnehavare som ger sig i kast med uppgiften – beväpnade med duschskrapor.

I trafiken är det illa nog att det är julkaos. Tågen är försenade. Flygen är försenade eller inställda. Eurostar har gått fullständigt i baklås. Och det är förenat med livsfara att vistas på vägarna.

Och då talar vi ändå bara om 10-15 cm snö och 5-10 grader kallt i köldknäpparna. När jag var ung, då..!

Om ett och ett halvt dygn går jag på jullov ett par dagar. Vilket kräver att jag ger mig i kast med så väl järnvägen som flyget igen. Så... intressant.

Men när jag kommer tillbaka, strax innan nyår, då fullständigt kräver jag att ordningen är återställd! Gatorna skall vara fria från snö och kallt snor. Tågtrafiken skall vara tillbaka i det vanliga milda kaoset. Det skall finnas en sportslig chans att flyget går ungefär när det skall. Och tunneln skall vara öppen, så att jag kan få mig en dos Britannica innan jobbet börjar igen. Begrips!

En ögonblicksbild...

Fredag är resdag. Jag återkommer med lite spridda bloggposter under dagen, när makterna tillåter.

Här är en bild från uppresan: Skylten över kassorna på SAS Transfer Center på Kastrup.

Transfer Center är de underbemannade kassorna där SAS försöker fixa nya biljetter när allt har skitit sig. Jag har varit där många gånger. Skylten säger så mycket...

Varför kan det inte finnas ett litet gulligt nattåg istället?

Ge mig droger!!!

Är nu i Stockholm efter att ha varit fånge hos SAS.

Nio timmar tog det från att jag gick in på flygplatsen i Bryssel till dess jag kom ut från Arlanda. Människor kan åka till Amerika på kortare tid.

Jag kan meddela att:

Man har plötsligt börjat röntga alla passagerares skor på flygplatsen i Bryssel. Kaos är ett ord. Och Belgien har inte direkt någon kökultur. Räkna med en timmas extra väntan, så länge det här pågår.

Avstånden blir bara längre och längre på Kastrup. Och transfercentret är... underbemannat, typ.

Rökrummet på Kastrup är puts väck!

Killarna som fyller på soppa på planen på Kastrup strejkar.

En stillastående 737:a full med folk kommer lätt upp i en kabintemperatur på 30-35 grader efter tre kvarts timma.

Man behöver fortfarande inte direkt jäkta till bagagebanden på Arlanda.

Gnäll & pust!

De flesta tycker väl att det är bra, antar jag...

Något är på gång i nordvästra Europa, som gör mig lite dyster.

Här finns ett bälte med rätt kul, liberala städer. Amsterdam, Köpenhamn, Hamburg och Berlin är de tydligaste exemplen. Men frågan är hur länge det kommer att vara så.

Amsterdam
Detta är staden som är ett Disneyland vad gäller sex och lätta droger, samtidigt som den är en av de viktigare konst- och kulturstäderna. Mixen ger en levande stad med mycket nerv. Men de mörka molnen tornar upp sig. Politikerna vill helst bli av med verksamheten i the Red Light District. Och stadens coffeshops utsätts för ständigt politiskt krypskytte.

Hur kul skulle Amsterdam egentligen vara utan all "synd"? Så intressant är inte van Gogh. Det handlar om stadens själ.

Köpenhamn
Det danska gemytet är utbrett och väl förankrat. Øl och smørrebröd. Trevliga människor. Hværgang!

Men samtidigt... allt håller på att... anpassas. De "farliga" kvarteren bakom Hovedbangården krymper och yuppifieras. Och politikerna gör allt för att bli av med Christiania, vilket är ungefär lika begåvat som att skruva igen säkerhetsventilen på en ångmaskin. Saker som är annorlunda på sina egna meriter håller på att försvinna.

Hamburg
Tja. Det är en hipp, trevlig och mycket välmående stad. Men inte ens Reperbahn är speciellt farlig längre. De gamla hamkrogarna ersätts med (förvisso väldigt trevliga) cocktailbarer och salladsrestauranger. Det mustiga Hamburg tynar bort.

Berlin
Detta är kanske den stad jag hyser mest hopp om. De alternativa kulturerna och fenomenen är geografiskt utbredda och väl förankrade. Och Kreuzberg kan man som regel lita på. Men samtidigt skalar de styrande bort delar av det som har varit stadens historiska nerv. Bunkerkomplexet vid Checkpoint Charlie har jämnats med marken, vilket är lite som om man skulle riva de sista resterna av Auswitch. Den ascoola och historiskt intressanta flygplatsen Tempelhof läggs ner och blir döda, tråkiga kontor. Historien gör sig visserligen alltid påmind i Berlin. Men ändå...

Du förstår säkert vart jag är på väg. De spännande städerna håller på att tappa sin nerv.

Jag är inte alls emot utveckling, modern arkitektur, cocktailbarer och designbutiker. Tvärt om.

Och det finns mycket utöver det syndiga, farliga och mörkt historiska som jag älskar med såväl Amsterdam som Köpenhamn, Hamburg och Berlin.

Men det där med den speciella laddningen som håller på att försvinna... Jag blir dyster när jag ser det. Kanske är jag bara privatkonservativt butter och gnällig. Men jag tycker att vi håller på att förlora något värdefullt.

I PC-världen...

Just nu bloggar jag från min lilla PC-laptop. Det är en behändig manick som är bra att ha till hands när man är på rörlig fot.

Men som vanligt när jag slår på en PC, så blir jag förundrad. Hur tänker egentligen folk som tillverkar system och program för PC-miljön?

Så här... Provversionen av antivirus-programmet Avast har gått ut. No big deal. Jag hade tänkt köpa fullversionen.

Men den stora, aggressiva ruta som talar om att jag kan...
a) Registrera en ny gratisvariant
b) Köpa en proffsvariant
c) Avinstalera Avast
...går inte att stänga eller flytta. Det går inte att flytta fram andra fönster i förgrunden. Detta är de tre alternativ jag erbjuds. Uppenbarligen skall man inte kunna komma undan att fatta ett beslut. Just nu.

Och denna ruta täcker naturligtvis rutan för min mobila internetuppkoppling. Så jag kan inte koppla upp mig för att köpa programmet (eller regga en ny gratisvariant) förrän rutan är stängd. Och eftersom jag inte kan koppla upp mig, så är det enda alternativ som är möjligt att avinstallera Avast. Prosit!

Där tappade de en kund. Jag kommer att skaffa något annat antivirus-program, från någon mindre hjärndöd tillverkare.

Vad är det för fel på folk som gör saker för PC?

Lång dags färd mot natt...

Efter en sådär överjävligt stressig dag är jag tillbaka i Bryssel.

Jag kan meddela att även Sterling är ett flygbolag som suger. Som att åka buss ungefär. Fast snabbare. Och billigare, förstås. (129 kr!) Så varför gnäller jag..?

(De Europaparlamentariker som flög med samma plan i eftermiddags kan i vart fall trösta sig med att deras biljetter bara gick på 1/100-del av deras reseapanage för denna helg.)

Tänk om det ändå fanns ett litet nattåg. Med Peter Dalle som arg konduktör... "Det skall jag säga min herre! Att lemlästa krigshjältar och att förgifta krisgsflyktingar, det må vara en sak. Vi kan alla ha en dålig dag. Men att leka med Nödbromsen!!!"

Måste bli onödigt rik, så att jag i vart fall kan flyga i andra klass. Jag är ju på internet, skall man inte bli rik där? Jag kanske borde spela på Euromillions på fredag. Det borde vara sisådär en halv miljard svenska kronor i lottopotten.

Ja, ja. Saltinbucan på Les Bons Enfants efter lyckad landning var i vart fall spektakulärt god. Jag har det nog rätt bra i alla fall...

Grattis! Tror jag...

En av mina norska vänner, Jørn Baltzersen, är nu officiellt världens störste kverulant.

Jag tyckte väl att den unge mannen hade potential vid de nattliga, rödvinstunga diskussionerna på Frihetsfrontens sommarseminarium... ;-)

Läs mer i Dagbladet...

I de riktigt tunna luftlagren

Fortsättning på den förra bloggposten...

Så är jag då lyckligt framme i Stockholm. Eller snarare, vi är. För det var en rätt rejäl skock med folk som tack vare en inställd flight slapp åka över Köpenhamn, på sin väg från Bryssel till Stockholm i morse.

Ändå var det gott om plats i ekonomiklass på direktkärran vid halv elva-tiden, som vi blev ombokade till. Platser som SAS alltså vägrar att sälja.

Man kan undra hur SAS resonerar när de stänger den lägsta, halvtomma, prisklassen flera dagar före avgång. Det leder ju i normalfall bara till att direktflighten Bryssel - Stockholm går med onödigt få passagerare. Samtidigt tvingas många som vill åka ekonomiklass flyga till Oslo respektive Köpenhamn och där byta plan, mot Stockholm. Detta är knöligt för passagerarna. Det är slöseri med vår tid. Det förefaller oekonomiskt. Och det kan knappast vara bra för miljön.

Är det kanske så att SAS tar en rövare och hoppas att folk vill flyga direkt ändå - och därför hostar upp med några tusen extra för Economy Flex- eller Businessbiljetter? I så fall tror SAS fel. För det var verkligen inte många i dessa avdelningar i dag.

Eller försöker SAS Sverige pressa ut så mycket stålar som möjligt av sina passagerare innan priskriget drar igång i oktober? Då börjar nämligen Sterling flyga mellan Stockholm Arlanda och Bryssel Zaventem. Till riktigt låga priser. Men även en sådan girig plan får ju pyspunka om man ändå kan åka till ekonomipris, med SAS Danmark eller Norge, om man står ut med att ta en omväg...

Detta är obegripligt. Och riktigt irriterande för oss kunder. SAS Sverige försöker pressa oss på pengar på ett närmast oförskämt sätt. Lyckas de inte med det, då får kunderna lägga halva dagen på att byta plan lite här och var, för att ta sig fram bäst det går. Och direktkärran blir som ledningen och kabinpersonalen tycks vilja ha den - behagligt folktom.

Lite senare, på flygplatsen...

Är det någon människa som begriper hur flygbolag fungerar?

Under veckan har det bara funnits dyrbiljetter i finklass mellan Bryssel och Stockholm till dagens avgångar. Vi vanliga dödliga, som betalar våra biljetter själva, har varit hänvisade till krångelanslutningar över Oslo eller Köpenhamn. (Det fanns till och med ett alternativ med byte i Prag.)

Nu på morgonen var mitt plan till Köpenhamn dock inställt. Vilket möjligen kan bero på att SAS har ont om flygplan, eftersom de har haft sönder så många när de försökt landa de senaste dagarna.

Och då - hokus pokus - inga problem. Nu finns det plötsligt massor med lediga ekonomiklassbiljetter på förmiddagskärran som går direkt till Stockholm. Bara att boka om. Varsågod. Här är voucher för en fika. Förlåt, förlåt. Ha en trevlig dag. Och jag kommer fram en timma tidigare än om jag åkt vägen över Kastrup.

Trevligt. Men... vad var det för fel på att sälja dessa biljetter från början, i ruta ett?

Flygbolagslogik!

Luditer!

Det där med att flyga till Bryssel, via Köpenhamn, på söndag.

Nu håller SAS-strejken i Danmark på att ta slut.

Och då börjar flygledarna på Arlanda, som inte nöjer sig med en 22-procentig löneökning, på att börja bullra.

Gah!

Hur visste dom...

...att jag skall flyga över Kastrup på söndag?

Nääää...

Nylandad i Bryssel efter en flygtur med SN/Malmö Aviation, från trevliga och snabbforcerade Bromma.

Jag såg fram emot det som varit speciellt för SN så länge jag har flugit med dem – varmt käk. Varm macka eller så till frukostlådan. Riktig varm mat med en liten ostbit, kex och efterrätt (och vin om man vill) till lunch och middag. Lite trevligt och omtänksamt. Och som regel hyfsat gott.

Men nu har SN alltså gått ihop med Virgin och bildat Brussels Airlines. Voila! Ett "nytt servicekoncept"!

Inget är längre "gratis". (Vilket jag i och för sig kan leva med.) Ingen varm mat. Alls. Inte ens om man vill betala för den. Snacks och läsk till rövarpriser. Och mackor – till de 15 första passagerarna. Vill resten ha frukost finns det ju Pringels, Snickers och Fanta...

Jag mulnade till. "En tomatjuice, tack." Nej, nej. Den är bortplockad. Som en del av det nya servicekonceptet. Det finns visserligen tomatjuice ombord. Men den får inte förekomma bakom skynket.

Samma idiotupplägg som SAS, således. Chipsfnas och läsk. På tok för få mackor. Rövarpriser. Axelryckningar istället för service. Egen dricka och macka får naturligtvis inte tas med genom säkerhetskontrollen. Bingo!

Hungrig och lite grinig, typ...

Men för i helvete..!

Varför måste alla kypare i konungariket Sverige envisas med att lägga en citronskiva i glaset, när man beställer mineralvatten naturelle?

Vad är det för fel på folk?