Invandrare eller svensk. Muslim eller pingstvän. Svartmuskig eller lintott.
Det spelar ingen roll.
I Sverige gäller svenska lagar, lika för alla. I Sverige skall de mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna respekteras. I Sverige skall människors liv, säkerhet och egendom respektras. Ordningen upprätthålls av våldsmonopolet i form av polis och rättsväsende. Alla myndiga svenskar skall ha rätt att fatta sina egna beslut om sina egna liv. Sverige är en sekulär, liberal demokrati.
Om detta kan till exempel MC-gäng, radikalt frireligiösa, islamister, politiska maktspelare, mobbare och skinnskallar tycka vad de vill. Men det är så det är.
För att så peka på elefanten i rummet: Många invandrare kommer från miljöer där klanstrukturer är grunden för ordning och säkerhet (enligt lokala normer). Många kommer från kulturer med starka hederstraditioner. Många kommer från länder med en annan syn på frihet och människovärde.
Så intressant. Men så fungerar det inte i Sverige. Det får man helt enkelt finna sig i om man kommer hit. Detta är inte förhandlingsbart.
Nu tror jag i och för sig inte att det pågår något speciellt omfattande arbete för att bryta ner det svenska liberala, demokratiska systemet och ersätta det med något annat. (Annat än från politiskt håll.)
Däremot tror jag att vi är dåliga på att tala om vad som gäller i Sverige. Om människor som kommer hit inte får veta hur det fungerar, då håller de naturligtvis fast vid invanda strukturer. Det är ju i så fall det enda de har. Och då kan till exempel klaner, religiösa regelverk och hederskulturer finna fäste.
I en demokratisk rättsstat måste man ha en uppsättning regler. Och de måste gälla lika för alla. Sedan får folk ha vilken religion, vilken kultur, vilken ideologi och vilka traditioner de vill – så länge de inte försöker tvinga sig på andra.
Detta sagt, så är det totalt oviktigt vem man är, var man kommer ifrån, hur man ser ut... Den enda måttstock som gäller är vad man gör.
