Kriget mot de egna medborgarna

Westminster Magistrates Court i London har i dag meddelat att den 23-årige studenten Richard O'Dwyer skall utlämnas till USA. Där kommer han att ställas inför rätta, anklagad för upphovsrättsbrott – efter att ha länkat till andra sidor på internet som innehåller upphovsrättsskyddat material. [Sky News | PPUK]

Man tar i som om det handlade om atomspionage, för att beivra ett skitbrott – som inte borde vara något brott över huvud taget.

Men det är inte bara det uppenbart och absurt idiotiska i detta fall som är ett problem. O'Dwyer är inte den förste britt som drabbas av det orimliga brittisk-amerikanska utlämningsavtalet. Ett fall som faller mig in är de brittiska finansmän som, utan att ha brutit mot brittisk lag och utan att ha verkat specifikt i USA, för några år sedan överlämnades till det koleriska och inte sällan drakoniska amerikanska rättsväsendet.

Inom EU har vi en motsvarighet i den europeiska arresteringsordern, EAW – som vid upprepade tillfällen har använts på ett helt omdömeslöst sätt.

Redan som enskilda händelser är sådant här anmärkningsvärt. Men det är värre. Det finns ett större mönster.

I USA har det permanentade "undantagstillståndet" – the Patriot Act – förlängts. Nyligen gavs amerikansk militär rätt att internera människor (inklusive civila amerikanska medborgare på amerikansk mark) utan rättegång. Och i fallet med Wikileaks har det visat sig att makten inte drar sig för att ta till fulspel som ligger utanför vad som är demokratiskt och lagligt möjligt, för att försöka tysta obehagliga röster.

I EU rullar man ut en allomfattande övervakningsstat. Man inför åsiktslagar. Man försöker smyga igenom informationscensur. Man offrar människor i hela länder för att upprätthålla megalomaniska politiska projekt. Maktens väpnade gren blir allt tyngre beväpnad. Man försöker upprätthålla något slags outtalad "ordning" på ett nästan desperat sätt. Allt detta samtidigt som makten flyttar till icke-valda byråkrater och teknokrater i Bryssel.

Mycket som är problematiskt har närmast futila orsaker. Till exempel motiveras övervakning och informationscensur med upphovsrättsindustrins – jävla nöjesindustrins – bristande förmåga att anpassa sina affärsmodeller till informationssamhället. Våra politiker stiftar speciallagar som kränker medborgerliga fri- och rättigheter för att skydda en viss affärsverksamhet mot marknaden och mot verkligheten. Det finns speciella ord för sådant.

Människor gör ofta misstaget att tro att förtryck kommer i former som går att känna igen. Vilket i ett större perspektiv är fel. Det är inte galna nazister eller blodtörstiga kommunister som hotar vår frihet och demokrati i dag. Istället handlar det om nya, stora strukturer som smugit sig på oss – samtidigt som djävulen påfallande ofta finns i detaljerna.

Vi har nu nått en punkt där korporativismen är utbredd. Mycket makt har flyttats från människorna på marknaden och från de demokratiska organen till ansiktslösa byråkrater. Övervakningen är på väg att bli mycket omfattande. Den öppna och fria informationen stryps. Medborgerliga fri- och rättigheter sätts på undantag. Vi upplever ett paradigmskifte där staten inte längre är till för medborgarnas skull – utan tvärt om.

Vi håller på att få ett samhälle där medborgarna är undersåtar – som ständigt skall styras, bevakas och korrigeras. Ett samhälle där människor som inte lyder makthavarnas (uttalade eller outtalade) infall faktiskt har anledning att oroa sig.

Ibland ställer jag den provokativa frågan om man bör reagera när de börjar inskränka friheten – eller om man skall vänta tills det är för sent. Jag börjar frukta att den frågan håller på att bli överspelad. Att det redan är för sent. Att det börjar bli dags att fundera på om det finns någon plan B.

Fram tills nu har det främst varit människor i samhällets avant garde som haft anledning att oroa sig. De som har utnyttjat den nya teknikens möjligheter. De som velat koppla av med en joint. De som haft okonventionella sexuella vanor. De som har ifrågasatt de allmänt påbjudna sanningarna. Provokatörerna. De som har protesterat.

Vad som nu håller på att hända är att även resten av befolkningen kommer att få uppleva hur snaran dras åt. Hur det blir lägre till tak. Hur man måste tänka sig för innan man utövar sina medborgerliga fri- och rättigheter. Hur övervakningsstatens angiverisamhälle breder ut sig. Hur systemets funktionärer allt oftare blir arroganta småpåvar. Hur skitsaker leder till att människor spärras in – helt enkelt därför att den nya disciplinen kräver att alla håller sig på mattan. Det finns så många olika sätt att få människor att räta in sig i ledet...

Jag har en minnesbild från Öst-Berlin från någon gång i mitten av 80-talet. Det var första maj och vi tänkte att vi skulle kika på spektaklet. När jag och mina vänner skulle gå upp från tunnelbanan möttes vi av en sådan där kommunistisk scout, en pionjär. Det var en liten späd tjej, kanske 14 år gammal. Hon stoppade oss och meddelade att vi måste gå en annan väg. Och det var väl inget i sig. Men det var sättet hon gjorde det på. Ur hennes ögon lyste budskapet "Jag har makt över er. Jag kan befalla över er. Och gör ni inte som jag säger, så kan jag se till att ni råkar riktigt illa ut." Jag blev rädd, på riktigt.

Just den attityden kunde man möta även i Sverige i slutet av 70-och början av 80-talet. Ett exempel är den debatt som uppstod när Statens Ungdomsråd föreslog en medborgarplikt. Idén var att alla människor måste avsätta några timmar per dag till gemensamma aktiviteter, av gemensamt intresse, beslutade under kollektiva former. I ett obevakat ögonblick ställde jag frågan vad som händer med dem som inte vill vara med. Efter en stunds tystnad och konstig stämning kom svaret: De skall tas åt sidan, utbildas och tillrättavisas för att få sina attityder "korrigerade". Nästa fråga.

Detta är ett förhållningssätt jag ibland tycker mig känna igen i dagens samhälle. Funktionärernas arrogans. Kollektivets oinskränkta makt över individen. Devalveringen av medborgarrätten och människovärdet. På något slags målmedvetet sätt.

Det är som sagt ett misstag att tro att förtrycket kommer på ett sätt som går att känna igen – i det stora. En repris av nazityskland eller Röda Khmerernas skräckvälde vore fullständigt osannolikt. Men, det finns ledtrådar. Detaljer i de mörkare sidorna av människans natur. Subtila signaler. Rakt framför näsan på oss.

Det finns även nya attityder i vårt samhälle som gör mig illa till mods. Till exempel en politisk oresonlighet i frågor som är kopplade till integritet, öppenhet och rättigheter. Den slags oresonlighet som finns hos människor som kanske någonstans där inne inte är helt säkra på att det de gör är rätt – men som gör sitt yttersta för att förtränga och förneka denna osäkerhet. Ett slags neo-konservativ aggressivitet. Maktspråk. En ovilja att ens diskutera agendan. En illa dold intolerans. "Alla vinner på om debatten lägger sig" – typ.

Friheten måste alltid försvaras. Men jag har en känsla av att behovet håller på att bli extra stort i dessa tider. Inte minst då de politiska partier som en gång försvarade friheten nu tycks ha bytt sida.