Total rättsröta i Assange-fallet

Sverige beter sig skamlöst i fallet med Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange.

Han har i fyra-fem års tid haft sin tillflykt hos Ecuadors ambassad i London, där han beviljats asyl.

Vad gäller det svenska rättsfall som ligger till grund för allt detta – så är det värt att notera att Assange inte ens är åtalad för något.

Den europeiska arresteringsorder (EAW) som Sverige utfärdat handlar om att man vill förhöra Assange. (Vilket verkligen är att tänja på reglerna för en EAW, speciellt som Assange frivilligt har förhörts redan tidigare och gått med på nya förhör där han befinner sig.)

Nu är Assange till sist ändå förhörd. Men från svenskt håll händer – som vanligt – inget. Åklagarmyndigheten sägs för tillfället överväga andra utredningsåtgärder.

Detta är fullständigt oacceptabelt. Syftet med den EAW Sverige utfärdat är nu uppnått – i och med att förhör har genomförts.

Arresteringsordern bör återkallas – eller ogiltigförklaras av brittisk domstol.

Nu får åklagarmyndigheten ta och kamma till sig. Åtala eller lägg ner utredningen!

Men istället fortsätter man att förhala ärendet. Kanske för att den djupa staten i västvärlden anser att det är bekvämast att ha Assange instängd där han är. (Vilket för övrigt är något som FN:s människorättspanel protesterat mot.)

Samtidigt är det klarlagt att USA nu förbereder ett mål mot Assange – för att ha avslöjat maktelitens verkliga politik för folket.

Länkar:

• Radio Sweden: Ecuador concerned by Sweden's "lack of progress" in Assange case »

• Radio Sweden: Assange lawyer calls for Sweden to drop charges after US statement »

• BBC: Julian Assange: Ecuador 'concerned' over lack of progress »

Falk-fallet: Så här kan vi inte ha det!

Sverige måste vara en rättsstat där de myndigheter som ryms under benämningen "ordningsmakten" skall följa reglerna och respektera domstolarnas beslut.

Den senaste rättsliga processen mot Jonas Falk är kantad av skandaler. I detta stora narkotikamål finns åklagare som spelat falskt, poliser som med till visshet gränsande sannolikhet har manipulerat bevis, rekordlånga häktningstider och en tingsrätt som begått rättegångsfel. Men när hovrätten till slut frikände Falk hade man ändå kunnat hoppas att allt var över.

Falk fick bara vara ute i frihet i ett dygn. Sedan såg svenska och spanska åklagare till att få honom gripen igen – för att utlämnas till Spanien, som utfärdat en europeisk arresteringsorder, en EAW.

Det absurda är att det spanska målet mot honom går ut på att han skall ha tvättat pengar efter en narkotikaaffär där en svensk hovrätt har frikänt honom. Han åtalas alltså i princip en gång till för samma brott, fast i ett annat land. Vilket resulterat en juridisk härdsmälta. Om han inte är skyldig till narkotikabrottet – då finns det ju inte heller någon grund för något skattebrott kopplat till det icke existerande huvudbrottet.

Detta tycks vara den nya taktiken med EU:s rättsordning under Eurojust och EAW. Kan man inte fälla en person i ett land – då försöker man i ett annat. Den svenska hovrättens beslut ignoreras helt.

EAW är redan hårt kritiserad, eftersom den används betydligt mer frikostigt och vårdslöst än lagstiftarna hade tänkt sig. Till stor kostnad, skall tilläggas. Och nu missbrukas den alltså för att kringgå rättsstatens grundläggande principer.

EAW dras även med problemet att den bygger på "ömsesidigt erkännande" – vilket betyder att EU-länderna gått med på att okritiskt acceptera varandras rättssystem. Det är som ett dåligt skämt. Rättssäkerheten i länder som Spanien, Italien och Grekland lämnar mycket i övrigt att önska. Och i dysfunktionella medlemsstater som Bulgarien och Rumänien har rättssäkerheten till stora delar trängts undan av korruption och maktmissbruk. Det går helt enkelt inte att lita på att någon får en rättvis och rimlig rättslig prövning i dessa länder.

Egentligen är det ännu värre. Vi lever i en tid där människor som maktapparaten ogillar kan utsättas för snart sagt vilka internationella rättsövergrepp som helst. Fråga till exempel de två egyptier som sändes till tortyr och skenrätt i Egypten av Säpo, CIA och regeringen Persson. I denna bild är det som nu sker med Jonas Falk en förfärande men inte oväntad del.

Den enskilda medborgarens rättssäkerhet är satt ur spel. Ordningsmakten och maktapparaten pissar på de svenska domstolarna. Vi håller på att få en ordning som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat.

Och politikerna bara tiger. Möjligen begriper de inte vad rättssäkerhet är och varför den är viktig. Eller så bryr de sig inte. Vilket är synnerligen oroväckande.

Om folkets valda representanter inte ställer sig bakom rättsstaten – då måste de bort. Då förtjänar de inte längre medborgarnas förtroende.

Om folkets valda representanter inte förmår hålla ordning på ordningsmakten och se till att domstolarnas beslut respekteras – då är de antingen förfärande inkompetenta eller direkt ondskefulla. Då har de blivit vårt demokratiska samhälles inre fiende.

Om folkets valda representanter är så förblindade av EU:s strålglans att de inte längre är beredda att stå upp för våra grundläggande fri- och rättigheter – då har vi nått en punkt där medborgarna måste överväga att göra uppror. För att försvara den demokratiska rättsstaten.

Istället för att jönsa runt och hota att upplösa företag som har skev könsbalans i sina styrelser borde justitieministern omedelbart ta tag i fallet Jonas Falk. Svenska åklagare skall ges tydliga förhållningsregler om att inte kringgå domstolarnas beslut. De spanska myndigheterna måste få klart för sig att Sverige ser fallet Falk som ett tecken på att vårt land inte kan bedriva ordnat rättsligt samarbete med Spanien. Och EU måste få klart för sig att det ömsesidiga erkännandet av olika länders rättssystem måste bygga på att dessa länder faktiskt respekterar rättsstaten och dess grundläggande principer. Punkt.

Att inte göra något duger inte. Det är nämligen också ett val. Då kommer allt bara att bli värre. Mycket värre.

Länkar: Dagens Juridik » | Expressen » | Reclaim Justice »

EU gör medborgarna rättslösa

Det håller på att skapas något slags klimat av rättslöshet i EU. Möjligen är det kopplat till att USA allt mer håller på att förvandlas till en polisstat. Och uppenbart är de flesta politiker inte intresserade av rättssäkerhet.

Det började med den europeiska arresteringsordern (EAW). Den var medvetet till för att undergräva rättssäkerheten. Tanken var att man skulle kunna skeppa svartmuskiga potentiella terrorister mellan EU-länderna, utan att behöva krångla med rättslig prövning och formalia. Vilket naturligtvis är oacceptabelt i sig.

I dag används EAW i en omfattning som nog ingen hade föreställt sig. Ofta handlar det om skitbrott, där utlämning helt enkelt inte står i proportion till brottet. Och det börjar bli gott om fall där EAW har använts för att djävlas med obekväma medborgare i exil.

En nödvändig grund för EAW är att EU:s medlemsstater erkänner och respekterar varandras polis- och rättsväsende. Vilket är ett absurt antagande, eftersom rättssäkerheten suger (och korruptionen blommar) i många EU-länder. Men så har man bestämt att det skall vara, oavsett hur det är i verkligheten.

Dock gäller detta bara ibland: När det är till den misstänktes nackdel.

Däremot respekterar man inte varandras rättssystem när en enskild människa lyckas försvara sig.

Det mest uppseendeväckande fallet är Jonas Falk, som efter en EAW nu är utlämnad till Spanien – misstänkt för skattebrott i samband med narkotikaaffärer som en svensk hovrätt kommit fram till aldrig har ägt rum. Vilket är helt orimligt.

Ett annat fall är Pirate Bay-grundaren Gottfrid Svartholm Warg, som just fällts för ett dataintrång i Danmark – där bevis och omständigheter är identiska med ett fall där en svensk hovrätt har friat honom.

Om vi alls skall ha en europeisk arresteringsorder, då måste vi också ha något slags regel om double jeopardy. Det vill säga att om en domstol friar någon för misstanke om ett brott – då skall ett annat EU-land inte automatiskt kunna få personen i fråga utlämnad för samma brott (eller ett annat brott som förutsätter skuld i det överordnade fallet).

Men våra politiker tycks inte se att det finns något problem på området. Tvärt om, efter den europeiska arresteringsordern följer nu den europeiska utredningsordern – som kommer att tvinga polisen i vårt land att utreda saker som är olagliga i andra EU-länder (som abort eller hädelse). Och därefter kommer den europeiska beslagsordern – som låter till exempel bulgariska, italienska och grekiska myndigheter beslagta tillgångar i Sverige, automatiskt och utan föregående svensk rättslig prövning.

Vad kan väl möjligen gå fel?

Tanken är gissningsvis att EU skall fungera som om det vore ett enda land. Vilket är dumt, farligt och omdömeslöst – när ordningsmakt och rättsväsende i en del EU-länder inte uppfyller de mest grundläggande krav på rimlighet och rättssäkerhet.

EU sätter rättssäkerheten ur spel

Efterspelet till det direkt skandalösa kokainmålet i Stockholm fortsätter. Efter att Jonas Falk frikänts av hovrätten har man ändå utlämnat honom till Spanien, misstänkt för penningtvätt kopplad till det knarkmål där han just har friats. Och nu visar det sig att Spanien bryter överenskommelsen med det svenska rättsväsendet – och utreder honom för annat än det utlämningen bygger på. [Länk»]

Här finns ett underliggande problem: I EU har man beslutat sig för att respektera varandras rättsystem och utgå från att de är rimliga, rättssäkra och fria från korruption. Vilket är att utgå från för mycket.

Dessutom blir det märkligt när detta tillämpas selektivt, som i fallet Falk. Spanien köper inte det svenska rättsväsendets syn, det vill säga att han inte är inblandad i kokainsmuggling. Men Sverige förväntas finna sig i en spansk begäran om utlämning. Som vanligt när det gäller "principer" i EU-samarbetet tillämpas de bara när man känner för det och de slår alltid nedåt.

Den europeiska arresteringsordern, EAW, är som sagt ett uttryck för EU-staternas ömsesidiga erkännande av varandras rätts- och ordningsväsenden. Den tillkom efter 9-11 i syfte att man snabbt skulle kunna skicka terrormisstänkta mellan länderna, utan att behöva ödsla tid på rättslig prövning och rättssäkerhet.

Sedan dess har den överutnyttjats och missbrukas. Vid (minst) ett tillfälle har man använt detta mycket dyrbara tvångsmedel för att lämna ut en cykeltjuv. I Polen är det olagligt att övertrassera sitt bankkonto, vilket har använts som grund för utlämnande enligt EAW. Och i EU:s sydöstra delar finns fall där man uppenbart använt EAW för att klämma åt politiskt obekväma individer i exil. Detta för att nu bara ta några exempel.

Naturligtvis skall riktiga brottslingar inte kunna hålla sig undan genom att åka till ett annat EU-land. Men det måste finnas något slags rimlighet i det hela.

Ett EU-land skall inte kunna tvinga en annan medlemsstat att lämna ut någon. Det måste göras en rimlig rättslig prövning om utlämning först.

Frågetecknen kring GSW och NSA

Det finns många frågetecken kring det danska rättsfallet om dataintrång som nu är aktuellt mot The Pirate Bay-grundaren Gottfrid Svartholm Warg (a.k.a anakata). Inte minst gäller detta de kopplingar till den amerikanska spionorganisationen NSA, som dyker upp lite här och var.

Men först bakgrunden: För knappt två år sedan greps GSW i Kambodja och utlämnades till Sverige. Här var han inte bara eftersökt för att avtjäna sitt fängelsestraff efter TPB-domen 2009, utan även för dataintrång. Wikipedia har en koncis sammanfattning...

"Åtal väcktes i april 2013. Svartholm Warg dömdes 20 juni 2013 i Nacka Tingsrätt till två års fängelse för dataintrång i Logicas och Nordeas stordatorer, grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri. I Svea hovrätt ogillades åtalet om datorintrång och grovt bedrägeri gällande Nordea. Detta eftersom undersökningen av Svartholm Wargs dator inte ensam kunde utesluta att datorn hade fjärrstyrts utan hans vetskap. Den amerikanske datorsäkerhetsexperten Jacob Appelbaum vittnade även till Svartholm Wargs försvar. Tingsrättens dom fastställdes dock i övriga delar och hovrätten dömde honom den 25 september 2013 till ett års fängelse. Svartholm Warg överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen. Den 28 oktober 2013 beslutade Högsta domstolen att ej meddela prövningstillstånd och hovrättens dom fastställdes därmed."

Uppgifter gör gällande att den "fjärrstyrda datorn" var en lab-server, som många hade tillgång till. Vilket i så fall gör begreppet något mer begripligt för vanligt folk. (Om någon vet mer eller kan bekräfta / avfärda detta, gör då gärna det i kommentarsfältet.)

Vad gäller Logica handlade det om intrång mot de register företaget fört för bl.a. Skatteverket, Kronofogden och Polisen. Vilket naturligtvis öppnar upp för en diskussion om vilket syfte den som utförde intrånget kan ha haft. (Logica undgick i sammanhanget mycket av den kritik de borde fått för dålig datasäkerhet.)

Logica är nu uppköpt av CGI Group, som även äger Silver Oak Solutions – som sköter amerikanska NSA:s PRISM-plattform. [Uppdatering: Här finns olika bud, visar det sig – från att SOS utvecklat NSA:s PRISM, till att det växt ur en annan tjänst som företaget har som heter PRISM till att det inte finns någon koppling alls. Detta kräver en del grävande. Återkommer.]

Så här långt in i historien visar Danmark intresse för GSW, i samband med ett intrång mot Computer Sciences Corporation, CSC. I detta fall är de tekniska omständigheterna i princip identiska med de som föreligger i det fall där Svea Hovrätt frikände GSW.

Åter till Wikipedia...

"I juni 2013 beslutade Nacka Tingsrätt att Svartholm skulle utlämnas till danska myndigheter p.g.a. misstankar om dataintrång i CSC:s huvuddator angående sekretessbelagda uppgifter om miljontals danskar. Svartholm utlämnades till Danmark och häktades 28 november 2013 efter att ha ställts inför rätta vid Frederiksbergs byret i Köpenhamn. Misstankarna gällde dataintrång omfattande miljontals personuppgifter från danska polisens körkortsregister, ett register över efterlysta inom Schengen samt lösenord till tiotusen tjänstemäns e-postkonton. Åklagaren väntas yrka på 4 års fängelse. Domstolsförhandlingar startar tidigast 2 september 2014."

Här kan tilläggas att även CSC är en underleverantör till NSA. (CSC sköter bl.a. NSA:s interna IT-plattform.) Händelsevis tycks CSC även ha kopplingar till CIA:s hemliga fångtransporter, där man flugit människor till tortyr i länder där sådan är en vanligt förekommande arbetsmetod för att samla in underrättelser.

Vad gäller NSA vill jag även påminna om att Snowden/Greenwald-materialet visar att USA så sent som i juli 2011 betraktade Pirate Bay som en "malicious foreign actor" som man kan tänkas skjuta in sig på.

Ur Snowdens läckta NSA-dokument. Klicka på bilden för en större variant.

OK, jag vet inte om Gottfrid gjort det han anklagas för eller inte. Jag vet inte heller om han sysslat med något riktigt brott, intrång med "ädelt syfte" eller om han (om det nu är han) bara varit nyfiken.

Jag är även medveten om att det ovanstående inte bevisar någonting. Men visst är det intressant?

Nu blir det rättegång i Danmark. Sedan återstår att se om något ytterligare land gör anspråk på honom. Med den Europeiska Arresteringsordern räcker det ju med att ett EU-land vill ha någon överlämnad för att det skall ske, oavsett vad som föregått i samma ärende i något annat land.

Detta är en historia att hålla ögonen på.

Kärnröta i den svenska rättsstaten

Jag är i Sverige ett tag över sommaren. Jag ser en rättsstat i förfall.

Det har i och för sig alltid funnits smuts bakom fasadens puts i vårt land. Men jag börjar undra om vi inte är på väg mot en tipping point, där vi håller på att tappa något viktigt och värdefullt.

Några nedslag...

Kriget mot terrorismen har lett till en urholkad rättssäkerhet, vilket nu börjar få konsekvenser på fler områden. Till exempel gäller det hur den europeiska arresteringsordern (EAW) används.

EAW är ett verktyg som infördes efter 9-11 för att man lättare skulle kunna skeppa terroristmisstänkta mellan EU-länder, utan tidsödande juridisk prövning. Vilket är problematiskt i sig.

I dag används EAW mycket generöst, i många sammanhang. Systemet överutnyttjas och missbrukas.

Ta till exempel det aktuella kokainmålet i Stockholm. Samma person som har frikänts för att ha smugglat kokain av Svea hovrätt har nu begärts utlämnad till Spanien, på rent absurda grunder. I Spanien vill man nämligen åtala honom för penningtvätt i ett mål som bygger på att han skulle ha tjänat pengar på den smuggling som svensk domstol redan har friat honom från. [Länk»]

Med EAW har EU skapat ett verktyg som strider mot vad som kan anses vara rimligt i en rättsstat.

Samtidigt ser vi hur justitieminister Beatrice Ask (M) ständigt kommer med nya trevare och förslag som urholkar rättssäkerheten. Hon vill begränsa rätten till allmän försvarare och hon vill begränsa möjligheten att överklaga domar. Detta när hon inte "tänker högt" om medeltida bestraffningsformer som skamstraff.

I en annan del av det svenska rättsväsendet har man låtit häkta konstnären Dan Park – på grund av hans konstverk. Vilket känns som ett direkt sovjetiskt förhållningssätt.

En av konstens centrala uppgifter är att utmana och provocera. Men uppenbarligen inte i Sverige. Signalen är tydlig: Konst skall vara inställsam, politiskt korrekt och välkammad.

Fallet Park bygger på lagen om hets mot folkgrupp, som är bekymmersam i sig. Enligt denna lag skall alla inte behandlas lika inför lagen. Vissa grupper lyfts fram som mer skyddsvärda än andra.

Det leder till en situation där olika människor tillerkänns olika rättigheter. Vilket rimligen bör vara otänkbart i en rättsstat.

Sedan har vi frågan om datalagringen, som håller på att utvecklas till en mörk fars. EU-domstolen har ogiltigförklarat EU:s datalagringsdirektiv, eftersom den anser att det strider mot de mänskliga rättigheterna att övervaka människor som inte är misstänkta för brott.

Detta har lett till att juristerna i EU:s ministerråd, Österrikes författningsdomstol, den tyska justitieministern och många andra har dödförklarat datalagringen.

Men i Sverige står regeringen och sossarna på sig. De vill till varje pris fortsätta lagra data om alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner.

Vad gäller övervakning håller även FRA-frågan på att gå över styr. Snowden-dokumenten har avslöjat att FRA ägnar sig åt saker som aldrig debatterats offentligt och som FRA-lagen aldrig var tänkt att täcka.

Regeringen vägrar att ens diskutera vad som sker, vilken laglig grund verksamheten vilar på och vem som givit FRA mandat att hålla på med dessa saker. Vilket innebär att man sätter själva demokratin på undantag.

Det ovanstående är bara några exempel på hur den svenska rättsstaten dras med uppenbara och allvarliga problem.

De politiska maktpartierna tycks dock inte uppfatta något av detta som problematiskt.

Rättsröta!

Jonas Falk (som förvisso inte är någon duvunge) dömdes för narkotikabrott i Stockholms tingsrätt till 18 års fängelse.

Rättegången var totalt absurd, fakta i målet undanhölls och åklagaren spelade bakom ryggen på så väl domstol som advokater. Dessutom hölls Falk häktad rekordlänge.

Nu har hovrätten givit tingsrätten bakläxa och friat Falk.

Men Falk sitter häktad på nytt. Detta efter en europeisk arresteringsorder utfärdad av Spanien – på grund av misstanke om penningtvätt i det narkotikamål som han just friats i. (!)

Och den europeiska arresteringsordern fungerar så att det svenska rättsväsendet i princip inte har något att sätta emot. Att misstanke om det underliggande brottet har undanröjts bryr sig spanjorerna inte om.

EU:s arresteringsorder bygger på att inte ifrågasätta vad andra länders rättsväsende har för sig, hur idiotiskt det än är. Den är som gjord för makt- och rättsövergrepp.

Denna historia är skandalös från början till slut. Och nu skall den alltså toppas med ett fullständigt orimligt rättsövergrepp.

Läs mer »

Maktspråk, rättsröta och arrogans

Det är möjligt att makten alltid varit så här arrogant. Kanske är det bara jag som kommit att se den på närmare håll. Men jag kan inte frigöra mig från känslan av att det blivit värre på senare år.

Några nedslag...

Ta det stora kokainmålet i Svea Hovrätt. Inte nog med att åklagarna undanhållit information som talar till den åtalades fördel. (Som detaljen att helt andra människor blivit dömda för brottet, i annat land.) Nu visar det sig att man även trixat med utländska åklagare, så att den misstänkte inte bara skall kunna utlämnas till Spanien för i princip samma brott som han just frikänts för i hovrätten. Redan från ruta ett sattes detta upp så att han skall kunna utlämnas vidare till USA – som anser sig ha jurisdiktion även över brott som inte begåtts i USA.

Hela systemet med den europeiska arresteringsordern är för övrigt uppbyggt för att EU-stater enkelt skall kunna utlämna människor sins emellan, utan störande inslag som rättslig prövning.

Eller ta datalagringsdirektivet, som upphävdes av EU-domstolen på grund av att det strider mot de mänskliga rättigheterna. Inte nog med att (S)&(M) meddelat att de vill fortsätta lagringen av data om alla våra telekommunikationer, oavsett vad EU-domstolen säger. Man gömmer dessutom frågan i en utredning till efter valet. För att slippa debatt. För att hålla väljarna utanför.

Försvarets Radioanstalt är ett annat exempel. Det har visat sig att svenska FRA har ett mycket nära samarbete med amerikanska NSA och brittiska GCHQ. Men vi får inte veta vilken information man delar med främmande makt, inte ens i allmänna ordalag. FRA anklagas för att ägna sig åt IT-attacker tillsammans med USA/UK. FRA har tillgång till NSA:s spiondatabas Xkeyscore, som innehåller uppgifter om svenskar och svenska förhållanden. Men vi får inget veta. Vi får inte ens veta vilken den lagliga grunden är – eller vem som fattat beslut om detta.

FRA är nu för tiden en uppkopplad del av det nätverk som NSA själva erkänner dödar människor med drönare – baserat på metadata!

I USA inskränks pressfriheten och whistleblowers kläms åt. Medieredaktioner övervakas. Och i Storbritannien går regeringens hantlangare in på tidningar för att slå sönder datorer som innehåller journalistiskt arbetsmaterial.

Gottfrid Svartholm Warg behandlas som rena terroristen i samband med det danska hackermål, där svensk domstol redan underkänt den påstådda bevisningen. Och det visar sig att myndigheterna inte orkat kolla igenom hela hans dator – och därför anser att han nog är skyldig, baserat på vad de tror finns i hans dator. (!) [Länk»]

Riksdagen inskränker den svenska offentlighetsprincipen, med hänvisning till att EU kräver det. Rätten att överklaga fällande domar håller på att begränsas och resurserna för att ge misstänkta ett fullvärdigt försvar är på väg att urholkas. I så väl EU som Sverige begränsas yttrandefriheten. Morallagstiftning som skapar brott utan offer blir allt vanligare.

Övervakningsindustrin och nöjesindustrin försöker ständigt inskränka det fria flödet av information på internet. Korporativismen breder ut sig och särintressen håller politiken i ett fast grepp. Beslut flyttas från medborgarna till politiken, från Sverige till EU och från de demokratiskt valda institutionerna till icke-valda byråkrater som helst utöver sin makt bakom stängda dörrar.

Och så vidare.

Hur blev det så här? Varför håller våra västerländska demokratier på att förvandlas till rena jävla Ryssland?

Är det kanske så här maktröta naturligt sprider sig i en post-representativ politisk demokrati, om den får pågå ostörd?

EAW: Detta är extremt oroväckande

Naturligtvis skall brottslingar och misstänkta brottslingar kunna utlämnas till andra länder.

Efter rättslig prövning av saken och omständigheterna.

Den europeiska arresteringsordern – EAW – är en helt annan sak. Det är ett förenklat system som tvingar EU:s medlemsstater att lämna ut folk till andra EU-länder så fort en åklagare har översänt en blankett.

EAW bygger på att EU:s medlemsstater erkänner varandras rättssystem som fungerande och rättssäkra. Vilket är ett misstag. Grekland, Bulgarien, Rumänien, Italien är exempel på länder i vars rättsväsendes händer man inte gärna lägger sin framtid och frihet. Men nu är det så. Det har EU bestämt.

EAW, som var tänkt för allvarliga brott, missbrukas och används slentrianmässigt för bagatellartade brott. Systemet har även använts för att tysta misshagliga röster i exil.

Och nu börjar ett annat, extremt obehagligt mönster växa fram – vad gäller hur EAW används. Två rättsfall...


1) I det stora knarkmål som just avslutats i Stockholm försattes Jonas Falk på fri fot av Svea hovrätt. Vilket tyder på att han kommer att frikännas. Fallet innehåller mycket anmärkningsvärt, som till exempel en rekordlång häktningstid. Åklagaren har även försökt undanhålla från det svenska rättsväsendet att två helt andra män dömts som ansvariga för brottet i USA.

36 timmar senare anhölls och häktades han igen. En spansk åklagare har nämligen använt sig av EAW för att få Falk utlämnad till Spanien för samma brott som han just friats för i Sverige. Och under häktningsförhandlingen försökte man mörka att Spanien även kan ha för avsikt att sända Falk till USA.

En friande dom är alltså inte längre en friande dom. Misstänkta kan bollas runt mellan EU-länderna tills någon av dem levererar en fällande dom. Så får det inte gå till i en rättsstat.

Läs mer om detta fall: Länk 1 » | Länk 2 »

2) Det andra fallet handlar om The Pirate Bay-grundaren Gottfrid Svartholm Warg, som nu sitter häktad på obestämd tid i Danmark för utredning av ett ärende där Svea hovrätt redan har friat honom, vad gäller de aktuella omständigheterna.

Även i detta fall finns en oro för att andra länder sedan kan komma att vilja fortsätta processen mot honom. Till exempel USA, där nöjesindustrins jättar och NSA bor.


Det rimliga är naturligtvis att om en svensk domstol frikänner en person från misstankar om ett brott – då skall den svenska ordningsmakten inte kunna utlämna personen i fråga till andra länder på misstanke om samma brott.

Vad vi nu ser är hur frågan om utlämning har flyttat bort från substantiell rättslig prövning – och hur polis och åklagare i olika länder kan gadda ihop sig för att sätta sig över svenska domstolars friande domar.

Detta är mycket oroväckande och obehagligt. Det vi ser växa fram är en europeisk polisstat. Det är en anpassning av praxis till ett amerikanskt förhållningssätt, som följt i spåren av kriget mot terrorismen.

EU och våldsmonopolets makt

Ett par intressanta ärenden som är uppe i Europaparlamentet denna vecka är den europeiska utredningsordern (EIO) och den europeiska arresteringsordern (EAW).

Den europeiska utredningsordern är ett nytt instrument som gör att polisen i en medlemsstat på ett förenklat sätt förväntas bistå sina kollegor i ett annat EU-land med att utreda brott, där utredningen i någon mening spiller över gränserna.

Naturligtvis skall polismyndigheter i EU hjälpa varandra att utreda brott. Men den möjligheten finns redan. Vad detta handlar om är att förenkla, närmast automatisera ett sådant förfarande.

Här vill ministerrådet att en begäran skall kunna utfärdas på rätt låg nivå i systemet – medan parlamentet i någon mån stretar emot och säger att en begäran i vart fall måste komma från "a judicial authority". Parlamentet understryker också att man måste lägga stor vikt vid proportionalitet.

Grundproblemet här är det klassiska: Ömsesidigt erkännande EU-staterna emellan av varandras rättsväsende. Det vill säga att man i detta fall utgår från att man kan lita på att till exempel en bulgarisk åklagare respekterar rättsstatens principer, inte är korrumperad och inte är ute på något korståg med annan agenda än att upprätthålla lagen. Vilket – i verkligheten – tyvärr inte alltid är fallet.

Dessutom vet vi, från arresteringsordern, att sådana här "automatiserade" system lätt missbrukas, överutnyttjas och används slentrianmässigt. Ur ett medborgarrättsligt perspektiv finns det skäl att vara uppmärksam och misstänksam.

Den europeiska arresteringsordern är nu uppe till översyn. Den lider av samma problem med ömsesidigt erkännande som EIO. Och den har missbrukats på sätt som emellanåt varit rätt spektakulära.

Även här är det så att människor som är misstänkta eller dömda för brott naturligtvis skall kunna utlämnas till andra länder, i eller utanför EU. Men personligen skulle jag föredra om sådana beslut fattas av domstol och att en rättssäkerhetsbedömning görs i varje enskilt fall. Med EAW går allt automatiskt, så fort en åklagare har fyllt i en blankett.

Parlamentet kommer nu att uttala att EAW inte bör användas slentrianmässigt eller för bagatellartade brott. Man vill se en tydligare prövning av dess proportionalitet. Och man kräver en definition av vad som är en kompetent "judicial authority" som kan utfärda en arresteringsorder.

Europaparlamentet drar i vart fall åt rätt håll. Men i det stora hela känns det bara som om man målar läppstift på grisen.

Så väl EIO som EAW är en del av EU:s mål att bli en "Area of Freedom, Security and Justice", i vilken ömsesidigt erkännande av varandras rättsväsende (och i viss mån ordningsmakter) är en central del. Det problematiska i detta påpekades av bland andra Piratpartiet i samband med att EU antog sitt så kallade Stockholmsprogram. I dag kan vi se att det fanns fog för denna oro.

Nästa steg i EU:s plan för "Frihet, Säkerhet och Rättvisa" är att upprätta en europeisk, överstatlig åklagarmyndighet. Men det är faktiskt lite magstarkt till och med för den svenska regeringen, som för tillfället blockerar detta förslag. (Det skulle vara intressant att höra vilken linje sossarna tänker driva i frågan, om de kommer till makten.)

Brott skall naturligtvis utredas och brottslingar skall inte kunna gömma sig i andra länder. Men det finns något djupt obehagligt i vetskapen om att människor kan komma att utlämnas till grekiska åklagare, italienska domstolar eller rumänsk polis – på lösa boliner, enligt slentrianmässiga rutiner. Den som är oskyldig har allt att frukta. Men även människor som kan antas vara skyldiga till brott har rätt till en rättssäker prövning av sitt fall. Och tvångsmedel skall användas med försiktighet.

EU gör det lättare för staten att beslagta pengar och egendom

I kväll skall Europaparlamentet debattera "Europaparlamentets och rådets direktiv om frysning och förverkande av vinning av brott i Europeiska unionen". [Länk»] Votering äger rum i morgon.

Naturligtvis skall byte från brottslig verksamhet konfiskeras (och återlämnas till den som drabbats av brottet i fråga). I vissa situationer kan det dessutom vara berättigat att belägga tillgångar med kvarstad (att frysa dem) medan brott utreds.

De flesta medlemsstater har redan rutiner för detta. Även för rättsbistånd över gränserna. Men nu vill EU alltså "harmonisera" frågan. Och då är det är dags att se upp.

Till att börja med skall man vara oerhört försiktig när man ger sig in på detta område. I USA är det vanligt att tillgångar som direkt eller indirekt kommer från brott konfiskeras. Och föga förvånande finns massor av exempel på hur detta har lett till rena rättsövergrepp, misstag och orimligheter.

Sådan här verksamhet måste uppfylla mycket högt ställda krav på rättssäkerhet.

Vilket leder oss in i nästa minfält. Harmonisering och utökat samarbete mellan EU-staterna bygger på ömsesidigt erkännande medlemsstaternas rättsväsenden emellan. Vilket är ett önsketänkande. Skillnaden i rättssäkerhet mellan, låt säga Grekland och Storbritannien, är påtaglig. Graden av korruption i rättsväsendet i, låt säga Bulgarien och Österrike, är inte ens på samma planet.

Många EU-länder har helt enkelt korrumperade, överbyråkratiserade och icke rättssäkra institutioner när det gäller våldsmonopol och rättsväsende.

Och så länge det är på detta sätt är "harmonisering" och utökat samarbete vanskliga saker. Det gäller i detta fall på samma sätt som till exempel med den europeiska arresteringsordern (som ständigt missbrukas, ofta på uppseendeväckande sätt och till stor kostnad för skattebetalarna).

Men nu öppnar vi alltså portarna för till exempel "förverkande utan föregående fällande dom". I händerna på rumänska åklagare, grekiska advokater och italienska domstolar. Även i ärenden där vad som är lagligt respektive olagligt skiljer sig åt mellan medlemsstaterna i fråga.

Ta sedan sådana här brasklappar...

"Insatserna för att på ett effektivt sätt förebygga och bekämpa organiserad brottslighet bör dock inte begränsas till att neutralisera vinning av brott, utan bör snarare utvidgas, i andra fall, till att omfatta all egendom som härrör från brottslig verksamhet. Det är inte tillräckligt effektivt att ömsesidigt erkänna beslut om frysning och förverkande av vinning av brott. För att bekämpningen av ekonomisk brottslighet, organiserad brottslighet och terrorism ska vara effektiv krävs ömsesidigt erkännande av åtgärder som vidtas inom andra områden än det straffrättsliga området eller åtgärder som vidtas utan föregående fällande dom i de fall som anges i artikel 5 och som mer allmänt riktas mot eventuella tillgångar eller inkomst som kan tillskrivas en kriminell organisation eller en person som misstänks eller anklagas för att tillhöra en kriminell organisation."

...som faktiskt öppnar för nästan vad som helst.

Men vad kan man vänta sig av det EU som inte ser några som helst problem med att konfiskera vanliga, hederliga människors banktillgodohavanden..?

Skymningsland.

Uppdatering: Bifölls, tyvärr.

EU:s rättsprinciper offras för att komma åt Gottfrid Svartholm Warg

I EU har man som princip att acceptera att de andra medlemsstaternas ordningsmakt och rättsväsende fungerar på ett rimligt sätt. Man utgår från att det grekiska rättsväsendet är rättssäkert. Man utgår från att den bulgariska polisen inte är korrumperad. Dessa antaganden gör man för att man måste – även om de är uppåt väggarna fel.

Skälet är enkelt: Annars skulle det där med en europeisk arresteringsorder inte fungera. (Vilket är ett verktyg som missbrukas slentrianmässigt i EU-staterna nu för tiden.) Annars skulle man inte kunna lägga fram förslag som den europeiska utredningsordern. (Som till exempel kan komma att tvinga svensk polis att utreda om en irländsk eller polsk kvinna i Sverige brutit mot sitt hemlands lagar genom att utföra abort.) Annars skulle EU inte kunna gå vidare med sina planer om en EU-åklagare.

Men det finns tydligen undantag från principen – när makthavarna verkligen vill nita någon.

Över till Gottfrid Svartholm Warg. Han är i Sverige dömd för dataintrång (mot Logica). Men hovrätten har friat honom för ett annat intrång, mot Nordea.

Låt oss nu fokusera på intrånget mot Nordea. Hovrätten underkände åklagarens bevisning och friade GSW. Då borde det vara klart, eller hur?

Men icke: Det finns fortfarande en begäran från Danmark om att GSW skall utlämnas dit – för utredning och eventuellt åtal rörande Nordea-fallet [edit:] ett rättsfall som bygger på samma omständigheter och bevisning som Nordea-fallet. Det vill säga samma sak som han just har friats för i Sverige.

Det är i sig märkligt och orimligt.

Dessutom gäller nu plötsligt inte EU:s principer om erkännande av andra medlemsstaters rättsväsende. Så länge den danska begäran om utlämning är aktiv, så länge underkänner också den danska staten det svenska rättsväsendets integritet, legitimitet och kompetens. (Vilket är tämligen anmärkningsvärt när det sker EU-stater emellan.)

Det är som vanligt i EU. Reglerna gäller bara om de är till den store killens fördel.

Och i Danmark har både justitieministern och inrikesministern offentligt uttalat att de anser att GSW är skyldig. Så att polisen och domstolarna vet vad de har att förhålla sig till...

Här skall vi komma ihåg att det rör sig om om en och samma handling [edit:] misstänkta identiska handlingar, som är olagliga i båda länderna. Därför skulle det vara rätt absurt om GSW frias i det ena landet och fälls i det andra.

Jag misstänker att det ligger till så här: Dataintrång med hög profil är en pinsamhet som kräver att någon korsfästs – oavsett om det är rätt kille eller ej. Och danska staten ser det möjligen som en bonus att få klämma åt en av killarna bakom The Pirate Bay lite extra. Detta är inte rättsskipning, det är politik.

N24 - Gottfrid: "Har ingen koppling till Danmark" - läs TPB-grundarens öppna brev »

EU dribblar med den fria rörligheten

Man kan fråga sig om Bulgarien och Rumänien verkligen var redo för ett EU-medlemskap, när de gick in i unionen.

Men nu är de med. Och i något slags konstruktion som gör anspråk på att ha en statsliknande funktion är det viktigt att alla medborgare har lika rättigheter.

Just nu dribblar EU:s ministerråd frågan om Bulgarien, Rumänien och Schengen-samarbetet. (Som innebär "passfrihet" vid resor mellan de EU-länder som väljer att vara med i detta samarbete.)

Allt tyder på att rumänerna och bulgarerna kommer att hållas utanför denna del av den fria rörligheten ett bra tag till.

Nu råkar det dock vara så att både Bulgarien och Rumänien faktiskt uppfyller de krav som ställs för ett Schengen-medlemskap. Ändå får de kalla handen.

Gräver man djupare i det här, då visar det sig att det egentliga problemet är ett helt annat. Nämligen att de två länderna är skakiga till exempel vad gäller rättssäkerhet och rättsstatens ställning.

Detta väcker allvarliga frågor, till exempel vad gäller den europeiska arresteringsordern (EAW) samt det rättsliga och polisiära EU-samarbetet.

Men sådant tänker man inte diskutera. Tar man upp det, då ifrågasätts nämligen de två ländernas själva förutsättningar för medlemskap i EU. (Plus att ministerrådet inte vill hälla bensin på EAW-brasan, kan man anta.)

Så istället väljer ministerrådet att straffa medborgarna i Bulgarien och Rumänien – genom att vägra ge dem samma rättigheter (rätten till fri rörlighet i Schengen) som andra EU-medborgare.

Man skjuter helt enkelt medvetet på fel mål, för att göra en markering. Därmed offrar ministerrådet också principen om alla medborgares lika rättigheter.

Att den europeiska arresteringsordern är problematisk när vissa EU-länder inte är fungerande rättsstater, det väljer man däremot att blunda för.

I rest my case...

På språng...

Det är torsdag i Europaparlamentet i Strasbourg och jag städar upp efter veckan, för att försöka hinna med ett tåg i rimlig tid. Under tiden vill jag dela med mig av några av veckans bättre lästips...

EDRi: Is ACTA The Best Thing Ever To Happen To The European Union?

Engström (pp): Actafrågan sätter EU:s demokratiska ambitioner på prov

Bylund: Facebook är vad staten vill att internet ska vara

Rayman: Merkel och moralismen

EU Observer: Assange case highlights EU arrest warrant 'abuses'

Åter online i kväll eller i morgon.

Assange - fortsatt långbänk

UK Supreme Court avslog i dag Julian Assanges överklagan om utlämning till Sverige. Rätten var oenig (5-2).

Vilket i princip innebär att han skall sändas till Sverige.

Dock: Assanges jurister får två veckor på sig att ansöka om att fallet skall öppnas på nytt.

Och sedan skall väl denna ansökan prövas, antar jag. Fallet fortsätter alltså att dras i långbänk...

Snart dags för Cirkus Assange igen?

Det börjar nästan bli en nyhet att det inte finns några nyheter i fallet med Julian Assanges utlämning till Sverige. Brittiska Supreme Court har tagit ovanligt lång tid på sig för att komma till skott. Ett besked borde komma vilket ögonblick som helst.

Nu är fallet knivigt, på ett principiellt plan. Här granskas den kritiserade och ofta missbrukade europeiska arresteringsordern, EAW. Skall den kunna användas i fall där den person det gäller varken är åtalad eller delgiven misstanke om brott? Och i så fall vid vilken grad av misstänkt brottsliga handlingar?

Det dåliga i historien är att de krafter som kan tänkas vilja fulspela nu har haft gott om tid att slipa knivarna. (Även om det vore svårt otaktiskt, rent PR-mässigt, för USA att kasta in Assange på alla världens tidningarnas förstasidor igen.)

För oss svenskar gäller det att se till att den eventuella rättegången och all formalia går rätt till. Om det skulle gå till åtal, då är det förvisso domstolen som dömer. Men här gäller det att punktmarkera, så att inkompetens och förutfattade meningar inte får fritt spelrum.

Den första sak som kommer att ske, om Assange sänds till Sverige, är förmodligen att han placeras i häkte. Detta sätter ljuset på en del av vårt rättssystem som vårt land fått hård kritik för: De långa häktningstiderna. Och det vore rätt bra om vi fick en diskussion om just det.

Vid en eventuell rättegång kommer det även att uppmärksammas internationellt att vi har politiker som dömer i våra lägre domstolar. För många i andra länder är detta ett närmast hårresande brott mot principen om maktdelning. Vilket jag bara kan hålla med om.

Man kan tycka vad man vill om Julian Assange, hans person, hans attityd och hans sängkammarmanér. Men det ändrar ändå inte det faktum att han och Wikileaks har gjort enastående insatser vad gäller att ge medborgarna information om de krig som förs i deras namn, avslöja politiskt dubbelspel och exponera våra ledares mörka sidor. Det saknar visserligen betydelse i det aktuella rättsfallet. Men det går inte att bortse ifrån i ett större perspektiv.

Kriget mot de egna medborgarna

Westminster Magistrates Court i London har i dag meddelat att den 23-årige studenten Richard O'Dwyer skall utlämnas till USA. Där kommer han att ställas inför rätta, anklagad för upphovsrättsbrott – efter att ha länkat till andra sidor på internet som innehåller upphovsrättsskyddat material. [Sky News | PPUK]

Man tar i som om det handlade om atomspionage, för att beivra ett skitbrott – som inte borde vara något brott över huvud taget.

Men det är inte bara det uppenbart och absurt idiotiska i detta fall som är ett problem. O'Dwyer är inte den förste britt som drabbas av det orimliga brittisk-amerikanska utlämningsavtalet. Ett fall som faller mig in är de brittiska finansmän som, utan att ha brutit mot brittisk lag och utan att ha verkat specifikt i USA, för några år sedan överlämnades till det koleriska och inte sällan drakoniska amerikanska rättsväsendet.

Inom EU har vi en motsvarighet i den europeiska arresteringsordern, EAW – som vid upprepade tillfällen har använts på ett helt omdömeslöst sätt.

Redan som enskilda händelser är sådant här anmärkningsvärt. Men det är värre. Det finns ett större mönster.

I USA har det permanentade "undantagstillståndet" – the Patriot Act – förlängts. Nyligen gavs amerikansk militär rätt att internera människor (inklusive civila amerikanska medborgare på amerikansk mark) utan rättegång. Och i fallet med Wikileaks har det visat sig att makten inte drar sig för att ta till fulspel som ligger utanför vad som är demokratiskt och lagligt möjligt, för att försöka tysta obehagliga röster.

I EU rullar man ut en allomfattande övervakningsstat. Man inför åsiktslagar. Man försöker smyga igenom informationscensur. Man offrar människor i hela länder för att upprätthålla megalomaniska politiska projekt. Maktens väpnade gren blir allt tyngre beväpnad. Man försöker upprätthålla något slags outtalad "ordning" på ett nästan desperat sätt. Allt detta samtidigt som makten flyttar till icke-valda byråkrater och teknokrater i Bryssel.

Mycket som är problematiskt har närmast futila orsaker. Till exempel motiveras övervakning och informationscensur med upphovsrättsindustrins – jävla nöjesindustrins – bristande förmåga att anpassa sina affärsmodeller till informationssamhället. Våra politiker stiftar speciallagar som kränker medborgerliga fri- och rättigheter för att skydda en viss affärsverksamhet mot marknaden och mot verkligheten. Det finns speciella ord för sådant.

Människor gör ofta misstaget att tro att förtryck kommer i former som går att känna igen. Vilket i ett större perspektiv är fel. Det är inte galna nazister eller blodtörstiga kommunister som hotar vår frihet och demokrati i dag. Istället handlar det om nya, stora strukturer som smugit sig på oss – samtidigt som djävulen påfallande ofta finns i detaljerna.

Vi har nu nått en punkt där korporativismen är utbredd. Mycket makt har flyttats från människorna på marknaden och från de demokratiska organen till ansiktslösa byråkrater. Övervakningen är på väg att bli mycket omfattande. Den öppna och fria informationen stryps. Medborgerliga fri- och rättigheter sätts på undantag. Vi upplever ett paradigmskifte där staten inte längre är till för medborgarnas skull – utan tvärt om.

Vi håller på att få ett samhälle där medborgarna är undersåtar – som ständigt skall styras, bevakas och korrigeras. Ett samhälle där människor som inte lyder makthavarnas (uttalade eller outtalade) infall faktiskt har anledning att oroa sig.

Ibland ställer jag den provokativa frågan om man bör reagera när de börjar inskränka friheten – eller om man skall vänta tills det är för sent. Jag börjar frukta att den frågan håller på att bli överspelad. Att det redan är för sent. Att det börjar bli dags att fundera på om det finns någon plan B.

Fram tills nu har det främst varit människor i samhällets avant garde som haft anledning att oroa sig. De som har utnyttjat den nya teknikens möjligheter. De som velat koppla av med en joint. De som haft okonventionella sexuella vanor. De som har ifrågasatt de allmänt påbjudna sanningarna. Provokatörerna. De som har protesterat.

Vad som nu håller på att hända är att även resten av befolkningen kommer att få uppleva hur snaran dras åt. Hur det blir lägre till tak. Hur man måste tänka sig för innan man utövar sina medborgerliga fri- och rättigheter. Hur övervakningsstatens angiverisamhälle breder ut sig. Hur systemets funktionärer allt oftare blir arroganta småpåvar. Hur skitsaker leder till att människor spärras in – helt enkelt därför att den nya disciplinen kräver att alla håller sig på mattan. Det finns så många olika sätt att få människor att räta in sig i ledet...

Jag har en minnesbild från Öst-Berlin från någon gång i mitten av 80-talet. Det var första maj och vi tänkte att vi skulle kika på spektaklet. När jag och mina vänner skulle gå upp från tunnelbanan möttes vi av en sådan där kommunistisk scout, en pionjär. Det var en liten späd tjej, kanske 14 år gammal. Hon stoppade oss och meddelade att vi måste gå en annan väg. Och det var väl inget i sig. Men det var sättet hon gjorde det på. Ur hennes ögon lyste budskapet "Jag har makt över er. Jag kan befalla över er. Och gör ni inte som jag säger, så kan jag se till att ni råkar riktigt illa ut." Jag blev rädd, på riktigt.

Just den attityden kunde man möta även i Sverige i slutet av 70-och början av 80-talet. Ett exempel är den debatt som uppstod när Statens Ungdomsråd föreslog en medborgarplikt. Idén var att alla människor måste avsätta några timmar per dag till gemensamma aktiviteter, av gemensamt intresse, beslutade under kollektiva former. I ett obevakat ögonblick ställde jag frågan vad som händer med dem som inte vill vara med. Efter en stunds tystnad och konstig stämning kom svaret: De skall tas åt sidan, utbildas och tillrättavisas för att få sina attityder "korrigerade". Nästa fråga.

Detta är ett förhållningssätt jag ibland tycker mig känna igen i dagens samhälle. Funktionärernas arrogans. Kollektivets oinskränkta makt över individen. Devalveringen av medborgarrätten och människovärdet. På något slags målmedvetet sätt.

Det är som sagt ett misstag att tro att förtrycket kommer på ett sätt som går att känna igen – i det stora. En repris av nazityskland eller Röda Khmerernas skräckvälde vore fullständigt osannolikt. Men, det finns ledtrådar. Detaljer i de mörkare sidorna av människans natur. Subtila signaler. Rakt framför näsan på oss.

Det finns även nya attityder i vårt samhälle som gör mig illa till mods. Till exempel en politisk oresonlighet i frågor som är kopplade till integritet, öppenhet och rättigheter. Den slags oresonlighet som finns hos människor som kanske någonstans där inne inte är helt säkra på att det de gör är rätt – men som gör sitt yttersta för att förtränga och förneka denna osäkerhet. Ett slags neo-konservativ aggressivitet. Maktspråk. En ovilja att ens diskutera agendan. En illa dold intolerans. "Alla vinner på om debatten lägger sig" – typ.

Friheten måste alltid försvaras. Men jag har en känsla av att behovet håller på att bli extra stort i dessa tider. Inte minst då de politiska partier som en gång försvarade friheten nu tycks ha bytt sida.

Just in: Assange utlämnas inte. I vart fall inte nu. Målet till Supreme Court.

Prövningstillstånd vad gäller Julian Assanges utlämning till Sverige är meddelat i brittiska Supreme Court. Lite oväntat.

Då får vi se vad Supreme Court så småningom (detta kan dra ut på tien) kommer fram till.

Men om denna domstol i slutändan säger nej till utlämning, då är frågan ändå stökig. Då blir det svenska rättsfallet hängande i luften. Och den svenska europeiska arresteringsordern gäller då fortfarande – i resten av EU.

Uppdatering: Jag har slängt in en fråga i kommentarerna – till bloggens juridiskt kunniga läsare.

Assange: Inför morgondagens prövning i Supreme Court

Nybloggat på Nyheter24:

Assange: Sista ronden i förmatchen?

Några ord inför den sista brittiska rättsliga prövningen av utlämningen av Juian Assange till Sverige.

Vem skall kunna utlämnas, till vilka länder?

En utredning vill att svenska medborgare som är misstänkta för brott – i vissa fall – skall kunna utlämnas även till länder utanför EU och Norden.

Visst är det rimligt att tycka att folk som begått brott, även i andra länder, skall kunna lagföras.

Och utredaren, Krister Thelin, har jag alltid sett som en förkämpe för rättssäkerheten.

Ändå måste vi hålla ögonen på det här. Inte minst som riksdagen kan få för sig att gå längre än vad utredningen föreslår. Vilket inte är otänkbart, i dessa tider.

Detta får inte innebära att vi sänder folk till länder som inte möter de krav vi ställer på rättssäkerhet.

Man måste också vara uppmärksam, så att detta inte blir ett verktyg för att bolla runt terrormisstänkta på lösa boliner.

På dessa – och fler – punkter finns alla skäl att vara misstänksam.

Det är också viktigt att det verkligen blir fråga om en grundlig, föregående rättslig prövning – och inte ett slarvigt och slentrianmässigt använt instrument, som den europeiska arresteringsordern.

Jag tycker även att utredningens förslag om att "Det gäller ett brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fyra års fängelse eller mer" inte, som utredningen föreslår, skall vara ett av flera alternativa kriterier. Snarare skall detta – om det blir aktuellt – vara ett absolut krav som skall gälla i samtliga fall.

(Det är lite obehagligt att detta förslag kommer ungefär samtidigt som USA begärt ut användaruppgifter om alla som följer Wikileaks på Twitter. Inte för att jag tror att USA ens skulle försöka få till ett case mot någon med det som grund. Men det ger en indikation om vad det är man håller ögonen på och vilka vill komma åt.)

Allt detta sagt, är jag ändå tveksam till att lämna ut svenska medborgare till annat land. Inte minst i dessa tider – när rättssäkerheten allt oftare sätts på undantag, i allt fler länder. Även det slappa sätt som den europeiska arresteringsordern, EAW, har använts på bör tjäna som varnande exempel.

Länk: DN Debatt