Det svenska dödsstraffet

Människor häktas allt som oftast för att de är misstänkta för brott. En del av dem visar sig vara oskyldiga. I vissa fall kan man inte veta. Många är skyldiga.

Inte minst eftersom man i många fall alltså inte kan veta om en häktad person är skyldig eller ej – så måste den som spärrar in personen i fråga (staten) ta ansvar så långt det över huvud taget är möjligt för den inlåstes hälsa, liv och säkerhet. (Vilket den naturligtvis även skall göra för de som är uppenbart skyldiga. Kroppsstraff finns inte i den svenska straffskalan.)

Det sker allt för ofta självmord på våra häkten. Och det är fortfarande osäkert om de personer som tar sina liv är skyldiga. Det kan rent av vara mer traumatiskt för en oskyldig person (eller den som begått ett skitbrott) att bli inlåst än för den som är skyldig som synden.

Självmord på våra häkten kan kanske aldrig helt stoppas. Tyvärr. Men man skall naturligtvis göra vad man rimligen kan för att undvika dem.

Med detta som bakgrund vill jag rikta din uppmärksamhet mot ett fall som bitit sig fast hos mig. Det handlar om den man som hängde sig på häktet i Mariestad – och som upptäcktes av personalen och fick hänga kvar tills ambulans anlände.

Redan själva händelsen som sådan är hårresande. Och nu har Socialstyrelsens rättsliga råd kommit med sitt utlåtande. Det säger att mannen kunde ha överlevt om häktespersonalen hade plockat ner honom. Detta är jävligt upprörande.

När staten utövar sitt våldsmonopol (till exempel genom att låsa in någon) då är det allvarliga saker. Då duger det inte att låta kaffesörplande, MBL:ande, oengagerade, initiativlösa och räddhågsna lallare som tror att livet är ett tv-spel ratta verksamheten. Det är samma sak som att införa slumpmässigt dödsstraff – utan föregående rättslig prövning.

Skall det vara så svårt att fatta att när staten måste gripa till sitt våldsmonopol – då måste de som sätts att sköta verksamheten vara kompetenta, ansvarstagande, omdömesgilla och redo för att kunna hantera all slags kriser som kan uppstå?

Länk»