Dagen efter det ohyggliga

Några tankar efter bombdådet och massakern i Norge.

Det är en svindlande tanke att en ensam terrorist kan ställa till med något där ett kraftigt bombattentat mot Oslos regeringskvarter mer eller mindre var en avledande manöver. Hade det varit en bok eller film, då hade man avfärdat den som orealistisk.

Det är också värt att notera att gärningsmannen opererade helt under radarn. Här fungerade ingen teknisk övervakning. Registrering och förbud (ner till meta-tabletter) av material som kan användas för bomber var helt verkningslös. Det var bara att registrera en jordbruksrörelse för att komma runt. En sträng vapenlagstiftning hjälpte inte, eftersom gärningsmannen hade licens för sina vapen. Ett av Europas värsta terrordåd gick helt enkelt utanför hela den massiva anti-terror-apparat som byggts upp. Det manar till eftertanke.

Även om det handlar om en möjligen galen, uppenbart främlingsfientlig man så är han enligt alla rimliga måttstockar en terrorist. Det märkliga är att så många – som skulle kallat någon annan som gjort samma sak för terrorist – idag väjer för det ordet. Som Jan Guillou uttrycker saken "Är det bara en nazist räknas det som en tågolycka."

Sverigedemokraternas olika, krystade krumbukter är fascinerande att beskåda. Partiledare Åkessons pressekreterare twittrade "Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas! #svpol". Han missade verkligen ett utmärkt tillfälle att hålla munnen stängd. Men det är nog att hoppas på för mycket att (sd) vänder sig inåt och funderar på vilka konsekvenser det samhällsklimat de skapar kan få.

Den norska krishanteringen är verkligen strålande. Lugn, tydlig och genomtänkt. Uppdelningen mellan vad den politiska ledningen och polisen svarar på är exemplarisk. Statsministern, justitieministern, utrikesministern och Oslos kommunordförande har varit oerhört samlade, den svåra situationen till trots. Det är en helt annan division än de svenska kris-haverier som vi stundtals fått se.

Nu återstår det riktigt svåra. Att hantera allt detta utan att tumma på det öppna, demokratiska samhällets principer. Och att ge gärningsmannen en rimlig rättslig prövning, som vilar på rättsstatens grundpelare.