På måndagen tog norrmännen sitt land tillbaka.
Först en tyst minut, sedan ett samlat och resolut handlande – med största möjliga öppenhet. Eller, det resoluta handlandet började redan under den tysta minuten. Grupper av vanliga människor och samhällsbärare som tyst tittar in i kameran. Bland annat utanför det bombdrabbade justitiedepartementets nya, temporära lokaler.
Attentatsmannen fick sin ansökan om att ha uniform vid häktningsförhandlingen framförd. Men den avslogs, av lätt insedda skäl. Sedan vidtog en rättslig förhandling som genomfördes bakom lyckta dörrar. Just därför var det bra att rätten efteråt tog sig tid att presentera domen och att svara på frågor. Att höra en något knarrig rådman redogöra för Behring Breiviks motiv i en formell kontext och med knastertorrt juristspråk gav onekligen ett nytt perspektiv.
Kvällens manifestation i Oslo var både
värdig och stark. Kronprinsen var oerhört "kunglig". Och statsminister Stoltenberg placerade in dagen för tragedin i historien. På slutet Oslos borgmästare, Fabian Stang, som kommer från Høyre. När han krävde ett
straff för gärningsmannen stannade allt upp för ett ögonblick. Detta straff, fortsatte han – som ett medvetet eko av statsministern – skall vara mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Den nationella uppslutningen var kompakt – i ett hav av människor –bestående av allt från kungligheter till ölfarbröder.
Människor som aldrig annars brukar vara speciellt pratglada har under kvällen varit transparenta med vad som skett. De interiörer som Behring Breiviks advokat förmedlade var obehagliga, men viktiga. Här har vi en attentatsman som till exempel är helt övertygad om att han kommer att bli torterad. Men som i övrigt tar allt med upphöjd ro – och närmast framstår som roat intresserad. Obehagligt, men intressant.
Till och med säkerhetspolisen – PST – för öppna resonemang med media. Chefen, den paranta Janne Kristiansen, konstaterar att
"Selv ikke Stasi-Tyskland kunne ha stoppet denne mannen". Sedan fortsätter hon med att slå fast att ett Stasi-samhälle vill vi inte leva i.
Även polisen är öppen och bredd att diskutera vad som gått rätt och fel och varför. Det är något man inte ser varje dag.
Kanal för kanal öppnar
NRK (som jag har haft på i bakgrunden nu i kväll) nu upp för den ordinarie programtablån – även om
NRK1 fortfarande är reserverad för nyheter, direktsändningar och analys. Ett
NRK som, för övrigt, har varit ett nav för snabb och samlad information. Till och med jag är beredd att lyfta på hatten, vid de tillfällen public service fungerar på detta sätt.
Jag tror bestämt att Norge har rest sig. Väldigt mycket som är svårt, tungt och viktigt återstår. Men Norge har börjat andas igen.
