Under ytan...

"Det finns ingen anledning till oro..."

Det "allmänna medvetandet" är ett märkligt djur.

Under kriget på Balkan kände i princip alla i regionen till de vidrigheter som förekom. Men man valde att hålla locket på. Det var först när lokal tv – till slut – visade bilder på grova krigsförbrytelser som en bredare allmänhet vaknade.

För oss i omvärlden räckte det inte med information om att till exempel massakern i Srebrenica var nära förestående. Det var först när fragmentariska bilder från den samma visades på nyheterna i tv som vreden nådde ytan. Först då sjönk situationens allvar in. Men då var det redan för sent.

Ingen i den välmående västvärlden brydde sig egentligen om massakern i Rwanda förrän tv-bilderna nådde oss. Motståndet mot Vietnam-kriget föddes i allt väsentligt ur starka och vidriga bilder. Och folkmordet i Darfur har kunnat passera i stort sett i tysthet, just på grund av att det varit ett folkmord bortom medias fokus.

Så det är rätt självklart att all slags krigsherrar nu för tiden försöker hålla tv-kameror och fotografer borta.

I sin bok Propaganda skriver Martin Borgs att människor tenderar att tro det de ser. Man kan dra det ett steg till. Människor tenderar att ignorera sådant de inte ser. Även om de kanske egentligen borde veta bättre.

I dag lever vi i en post-representativ demokrati där oroväckande mycket makt ligger i händerna på själ- och ansiktslösa byråkrater. Hur illustrerar man det? Vi lever i en korporativistisk värld där särintressen och storföretag växer samman med den politiska makten – som i sin tur ger dem förmåner, särlagstiftning och beskydd. Vem kan fånga det på bild? Vi lever i en post-9-11 värld med ett war on terror. Medborgerliga fri- och rättigheter åsidosätts. Men det visas sällan upp för medborgarna, prime time.

I EU diskuterar man på fullt allvar att införa censur. Det finns redan ramlagstiftning som förbjuder vissa (förvisso inskränkta) åsikter. Man vill registrera våra resor. Man vill registrera och granska våra bankaffärer. Man vill lagra data om alla våra telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, e-postmeddelanden, internetuppkopplingar och mobilpositioner. Man inför inskränkningar i informationsfriheten bakvägen, genom skumma avtal, i de fall man inte lyckas få igenom dem direkt. Man vill göra vissa fantasier olagliga. EU:s projekt för åsiktsregistrering är redan sjösatt, utan att någon mer än en och annan marginell publikation på vänsterflanken har uppmärksammat saken.

Inget av detta har presenterats på något riktigt påtagligt sätt för vanligt folk – i tv:s nyhetssändningar och på tidningarnas förstasidor. Och det man inte ser mår man inte illa av, typ. I vart fall inte innan det är för sent för att göra något.

I detta mörker finns någon enstaka ljusglimt. Till exempel Wikileaks. En spelare som obarmhärtigt exponerar våra makthavares dubbelspel, hemliga politik och fulspel. Som visar omskakande bilder från krig som förs i vårt namn. Sprängkraften i detta märks i maktens reaktioner. Alla mörkrets onda krafter, inom och utom lagen, nedkallas för att stoppa detta "ofog".

Vi behöver fler alternativa nyhetskanaler. Med större, verklig genomslagskraft. I en allt mer uppkopplad värld borde detta inte vara omöjligt att bygga. Speciellt inte nu, när internet håller på att flytta in i våra tv-apparater och mobiltelefoner.