Om motstånd och våld

Jag blir upprörd över politiska initiativ som inskränker våra medborgerliga fri- och rättigheter. Jag är bekymrad över att den svenska (och europeiska) rättsstaten tycks vara på dekis. Jag är frustrerad över att våra ledare inte tycks förstå varför alla människors lika rättigheter måste vara en oomkullrunkelig princip. Jag förfäras över att demokratin urholkas på sina djupare värden. Jag är upprörd över att människors rätt till privatliv inte respekteras. Jag oroas över att våra ledare inte förstår principen om maktdelning – utan istället ger sig ut på korporativismens sluttande plan.

Här finns dessutom något relativt nytt: Att staten använder sitt våldsmonopol mot människor som helst bara vill bli lämnade i fred. Att staten jävlas med folk som inte hotar någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Att man skapar morallagar och att man stiftar lagar mot brott utan offer.

Vad händer med ett samhälle där människor som inte gjort någon annan förnär tillrättavisas, motas bort eller i värsta fall straffas?

Det är nästan som om makten försöker provocera fram en konfrontation.

En reflexmässig reaktion som man ibland möter är: Våld som motreaktion.

Vilket vore en katastrof.

För det första vore våldsamt motstånd exakt den ursäkt som systemet behöver för att vrida åt tumskruvarna på folket ytterligare. Det ligger liksom i sakens inneboende dramaturgi. Oavsett om våra ledare heter Reinfeldt eller Sjöstedt, Merkozy eller Åkesson – så har de ett överordnat intresse: Att till varje pris upprätthålla ordningen.

För det andra är det inte alls säkert att de som uppbådar våldsamt motstånd skulle avgå med segern vid en eventuell konfrontation.

För det tredje är det inte alls säkert att det är de kloka och begåvade människorna som kommer att stiga fram som ledare ur kaos. Det kan lika gärna bli Bert Karlsson, Kent Ekeroth, Blondinbella eller Siewert Öholm. Eller värre.

För det fjärde implicerar allt våld – utom direkt självförsvar – att man i någon mening utövar tvång över andra människor. Vilket är precis vad vi skall undvika.

Listan kan göras längre.

Våld må vara en ryggradsmässig reaktion mot maktmissbruk, maktens arrogans och rättighetskränkningar. Men det är inte en framkomlig, realistisk eller lämplig väg. Det är själva receptet för att få kampen för något gott att utmynna i något ont.

Motståndet mot allt djävulskap måste helt enkelt bygga på icke-våld och anti-aggression. Det är den enda rimliga vägen. Och som bonus är detta fan så mycket svårare för våra makthavare att hantera än stenkastande huliganer, "terrorism" och "revolutionärer" i olika skepnader.

Om vi överger tanken på att frihet och demokrati skall försvaras med demokratiska medel – då är vi lika illa ute som de som i namn av war on terror hävdar att våra medborgerliga fri- och rättigheter kan försvaras genom att inskränka desamma.

Det är här någonstans som "plan B"måste börja ta sin form. Vilka fredliga, demokratiska verktyg har vi till vårt förfogande för att ge frihets- och rättighetsfrågorna genomslag?