EU:s kärnröta

Jag har ägnat dagen åt att plöja Marta Andreasens bok Brussels laid bare.

Yes Minister möter Grisham, Kafka och Orwell, typ. Fast på riktigt. Om så mycket som en tiondel av Andreasens berättelse är korrekt – då är EU bortom räddning och de ansvariga borde släpas inför rätta.

Denna blodtryckhöjare börjar med att Marta Andreasen blev utsedd till Accounting Officer och Budget Execution Director på EU-kommissionen. EU:s kassaförvaltare, enkelt uttryckt.

Bland det första hon reagerade på var att EU:s bokföring hade ett hål på sisådär 200 miljoner euro – som uppstått mellan utgående balans för 2000 och ingående balans 2001. Förklaringarna var vaga och dokumentationen synnerligen bristfällig. (Till exempel diffusa "lån till tredje part" som sedan blivit avskrivna.)

Andreasen vägrade skriva på bokslutet. Eftersom hon tillträdde den första januari 2002 menade hon att det var hennes företrädare som (enligt all praxis och lagstiftning) skulle skriva på för de föregående åren. Dessutom framhärdade hon i uppfattningen att det vore direkt tjänstefel av henne att skriva under ofullständiga, felaktiga och möjligen också bedrägliga bokslut.

Marta Andreasens andra "misstag" var att hon insisterade på att EU skulle börja använda det nya, moderna bokförings- och redovisningssystem som EU-kommissionen redan köpt in men lagt i malpåse. (Det gamla systemet var svajigt, man fick inte ut information ur det som stod i rimlig relation till den information man matade in och olika delar av systemet fungerade inte med varandra.)

Redan första veckan på jobbet började en maktkamp, där EU-kommissionens byråkrati försökte allt för att förmå Andreasen att skriva under bokslutet. Och motståndet mot ett modernt redovisningssystem visade sig vara kompakt.

Detta är stundtals en mycket uppseendeväckande och upprörande läsning. Även med mina mått mätt.

För några veckor sedan träffade jag Marta Andreasen och hon föreföll mig vara vid sunda vätskor. Hon har dessutom ett långt paper trail som ger stöd åt många av hennes påståenden. (För övrigt har EU:s revisonsrätt i årtionden vägrat tillstyrka "ansvarsfrihet" vad gäller unionens ekonomiska förvaltning.) Så även om det Andreasen beskriver i stora stycken kan te sig helt orimligt – så är min bedömning att hon är rätt trovärdig.

Detta är en historia där skurkarna vinner. Marta Andreasen tvingades till slut bort från sitt jobb – bland annat på grund av att hon slagit larm om problemen direkt till ansvarig kommissionär, till EU:s revisionsrätt och till Europaparlamentets budgetkontrollutskott. Därpå följer ett antal processer där Andreasen försöker få upprättelse, som är närmast Kafka-artade.

Andrasens öde blev helt enkelt det samma som för många andra av EU:s whistelblowers (van Buitinen, Schmidt-Brown, Watt, McCoy m.fl.). Det vill säga att det är den som avslöjar oegentligheter som råkar illa ut. Allt medan de verkliga skurkarna sitter kvar, i princip med livstidskontrakt.

Marta Andresen är bitter. Naturligtvis. Möjligen även "rättshaverist" i ordets positiva bemärkelse: En som vägrar ge upp inför maktmissbruk, rättsövergrepp och mygel. En som inte låter sig tystas ens när den som gör fel är stor, stark och möjligen också farlig.

Sedan 2009 är Marta Andreasen ledamot av Europaparlamentet för brittiska UKIP – och försöker bekämpa EU:s vansinne från denna plattform istället. Hon är dock väl medveten om att som folkvald politiker är det ännu svårare att få tillgång till relevant information om vad som sker. Den verkliga makten ligger hos EU-kommissionen och hos ministerrådets tjänstemän.

Detta är eurokratin i full blom. Ett vanstyre, där ansvarslöshet och inkompetens har upphöjts till norm.

Detta är den eurokrati som gör anspråk på att vilja reglera allt från storleken på mjölkpaketen till hur revision (ironiskt nog) skall bedrivas i näringslivet.

Detta är den eurokrati som skapade euro-krisen och som nu är mer fokuserad på att skylla ifrån sig än av att reda ut vad man ställt till med. (Vilket man förmodligen ändå inte har kompetens att göra.)

Marta Andreasens bok kan beställas från Amazon och St Edward's Press.