Detta kan aldrig sluta väl...

Måndag efter helgerna – och allt återgår till det gamla vanliga igen.

I USA har man gjort en uppgörelse för att inte falla ner för det "fiskala stupet". Denna uppgörelse löser över huvud taget inget, mer än att den ger tillfällig politisk lindring.

Allt man gör är att skjuta problemen framför sig. Om några månader är man tillbaka i ruta ett igen.

Grundproblemet – att det i längden är ohållbart att göra av med mer pengar än man har – det är som det är. Landets politiska ledning blundar hårt för att slippa se det uppenbara.

Som om inte detta är allvarligt och anmärkningsvärt nog – så vet alla (som över huvud taget är intresserade av vad som sker i samhället) att det är så här. Men ingen tycks bry sig på allvar.

Kapitalmarknaden låter sig lugnas av icke-besked och färgglada kulisser. Media medger öppet att de bara spelar med i denna fars. Den amerikanska politiska oppositionen vill i och för sig se besparingar, men vet att den själv inte är utan skuld – och att det är dåligt för opinionssiffrorna att vara allt för uppriktig.

USA är helt enkelt på väg rakt in i en ekonomisk bergvägg, som alla ser närma sig.

I Europa är det lika illa, fast annorlunda. EU:s tillväxtsiffror är katastrofala, arbetslösheten är på väg upp och de stora krisländerna vacklar betänkligt.

Dels handlar det om en tro på att politik, byråkrati, centralstyrning, kommandoekonomi och bidragsberoende företag skulle föra något gott med sig. Vilket är helt fel. Allt man åstadkommer är att göra fallet hårdare, när det väl kommer.

Dels handlar det om ett gigantiskt, politiskt vansinnesprojekt – valutasamarbetet, euron. Vi kritiker varnade för vad som skulle hända om länder med helt olika ekonomi binder sin valutakurs och sina räntor till varandra. Allt vi varnade för håller nu på att ske. Och allt kommer att fortsätta spåra ur, så länge man fortsätter på samma sätt.

Det som förr eller senare måste ske – att bryta upp euro-samarbetet – det vägrar EU:s ledare att ens diskutera. Istället försöker de fåfängt att få alla euro-länder att marschera i takt, i raka led med mer överstatlighet, mer kommandoekonomi och mer centralstyrning som verktyg. Det vill säga mer av allt som redan visat sig vara dåligt.

Istället för att ta tag i saken och återgå till nationella valutor (medan det fortfarande kan ske under ordnade former) – så offrar EU:s ledare Europa på prestigens altare. Greklands folk, samhällskitt och ekonomi har redan offrats och landets demokrati har solkats ner. Fler länder står på tur. Det anständiga samhället och själva vår demokrati kommer att sättas på hårda prov. ("Stresstestas" som det heter på EU-språk.)

Allt medan EU:s ledare inte förmår göra något mer än att sparka en tom burk framför sig, på vägen mot mörkret.

Även detta vet – egentligen – alla som orkar bry sig.

Att kejsaren är naken är inte någon nyhet längre. Det får inga konsekvenser, ingen tycks dra några logiska slutsatser och ingen bjuder något motstånd. Detta kan aldrig sluta väl...