Ockupera allt! Avgå alla!

Låt oss för enkelhets skull kalla allt för staten. Kommuner, regering, EU... Rubbet.

Då kan vi fråga oss: Är staten till för medborgarnas skull? Eller av något annat skäl?

Staten kan ses som en sammanslutning – i vilken alla människor tvingas leva i symbios med och betala för sådant som majoriteten anser vara nödvändigt. Kommunal sophämtning; Politikerarvoden; Artilleriradar. Det går väl... sådär.

Staten, det är även förvaltningen. Ledningen för det kommunala badhuset i Bollnäs, hemliga polisen, regeringskansliet och någon EU-myndighet på Malta. Allihop. Apparaten som är tänkt att få det hela att fungera. Och som därmed också har vissa våldsbefogenheter. (Jo, tvång är våld. Eller i vart fall direkt kopplat till hot om våld.)

Så har vi statens alla mer eller mindre metafysiska symboler. Fanan, ärkebiskopen och Prins Daniel. Slaget vid Brömsebro, Olof Palme och Rom-fördraget. De ständiga påminnelserna om att vi förväntas stå eniga. Bakom... något.

Staten ges sitt ansikte av den härskande klassen. Individerna i den härskande klassen är kanske inte alltid felfria A-människor. Men de verkar vilja tvinga alla andra att bli det. Aldrig blir politiker så glada som om de får en möjlighet att ändra på människor. Händerna på täcket!

Och den härskande klassens väpnade gren, polisen, ser till att ordningen upprätthålles och att de politiska besluten respekteras. Det gäller även morallagar, brott utan offer och vissa fiktiva brott. För att inte få långtråkigt får polisen även allt större möjligheter att provocera fram brott, som förmodligen inte skulle ha begåtts annars.

Staten utvecklas. Den fått en ny fin övervakningsapparat, med vilken man kan kontrollera om folket håller sig på mattan. (FRA får till och med spana mot politiska mål, om det sker på uppdrag av regeringskansliet. Och de har ett generellt tillstånd att registrera människors politiska åsikter, religion och sexuella preferenser.) Staten har även kopplat in sig på internet på en bredare front, där den u-båtar runt och snokar i allt vi gör. Vilket inte bara är oacceptabelt, utan även jävligt störigt.

I Sverige har kungen ingen makt. Lika gott det. Men det innebär samtidigt en minskad maktdelning i vårt land. Och maktdelning är vad de grundläggande institutionerna i en stat har att ta till för att hindra varandra från att go completely bananas. I Sverige skiljer vi inte på den lagstiftande och den verkställande makten, eftersom riksdagens majoritet bara har en enda uppgift – att alltid i varje läge rösta exakt som regeringen vill. Något som får utländska betraktare att hoppa till är att Sverige inte heller skiljer på den lagstiftande och den dömande makten. I flertalet av våra domstolar utses nämligen de flesta domarna av de politiska partierna. Någon statschef med balanserande inflytande har vi som sagt inte. Och ingen konstitutionsdomstol heller. Den medborgare som söker rätt emot staten kan möjligen få sin sak prövad i EU-domstolen (som förvisso har en politisk arbetsbeskrivning) eller i Europarådets domstol för de mänskliga rättigheterna. Men räkna inte med det, det sker bara undantagsvis.

En annan, mindre formell, maktdelning är den mellan politik och ekonomi. I en demokrati skall alla vara lika inför staten, alla skall ha lika rättigheter och staten skall inte ägna sig åt att diskriminera eller gynna någon speciell. Det skall inte finnas någon svåger-politik. Punkt. Men det var visst förr. Nu för tiden springer all slags särintressen som barn i huset hos makthavarna, politik och näringsliv håller på att växa samman i något slags symbios där allt fler beslut fattas i stängda rum. Genom harmonisering med regelverken i EU riskerar vår svenska öppenhet till råga på allt på att bli en papperstiger – vilket kommer att göra det svårare för medborgare, politiska aktivister och media att kontrollera vad den härskande klassen egentligen har för sig. Så korporativismen kan slå ut i full blom nu, utan att folk lägger sig i.

På senare år har staten, "det offentliga" börjat få allt svårare att leverera. Det kan gälla kommunal service, sjukvård och sociala trygghetssystem – som de förvånade medborgarna trodde sig ha betalt för, över skattsedeln. Förklaringen är enkel. Som en gökunge håller byråkratin på att äta verksamheten ur boet. I det läget är den enskilda medborgaren lika rättslös som lurad. I de länder i EU som anslutit sig till att använda euron som valuta har det gått ännu längre. Där får folk till och med finna sig i att se sina banktillgodohavanden konfiskerade. Bara sådär. Det skedde alldeles nyss och det kommer att ske igen.

Fri- och rättigheter... Någonstans på vägen började staten se dem som ett problem, som ett störningsmoment. Vilket ju faktiskt är dess syfte, i skarpt läge. Tydliga regler som skyddar medborgarna från staten. Dessa fri- och rättigheter monteras just nu ner steg för steg. Det blir liksom enklare så, tycker en politisk generation som inte förstått vad rättigheter är till för och varför.

Dessutom har EU-kommissionens president förklarat att det gör inget om demokratin monteras ner, så länge det sker under ordnade demokratiska former. Och han – som basar över lagstiftningen för 500 miljoner EU-medborgare – måste ju veta, eller hur?

Då tar vi frågan igen: Är staten till för medborgarnas skull? Eller av något annat skäl?