EU: Konsten att lura makten av de folkvalda

Skälet till att det inte har blivit någon revolution i EU är att systemet är så inutav helvete komplicerat. Inga vanliga människor kan begripa vilken institution det är de borde storma.

EU försvarar sig med att det är demokratiskt. (Och så talar vi inte mer om att EU genomförde ett så totalrubbat valutaprojekt att riktiga nazister fick fäste i demokratins vagga, Grekland.)

»Lissabonfördraget ger mer makt till Europaparlamentet« kvittrar de politiska ledarna. Samtidigt vrider sig eurokratins topptjänstemän i skrattparoxysmer.

Hela systemet är riggat för att passa våra byråkratiska herrars behov och önskemål. Och om man försöker läsa igenom de relevanta reglerna – så framstår det som möjligt att ministerrådet faktiskt kan köra över parlamentet helt och hållet (och driva igenom i stort sett vad det vill), oavsett hur mycket de folkvalda sätter sig på tvären. (Det är dock atombombs-alternativet och vad jag vet har man inte vågat överväga den möjligheten ännu.)

Visst, Lissabonförgraget gav på sitt sätt Europaparlamentet mer makt. Men jag tror att parlamentet är på väg att lämna över denna makt till de icke-valda tjänstemännen.

Den "ordinarie" lagstiftande proceduren i EU är hur snårig som helst. Och utdragen. Men den ger ändå parlamentet en roll att spela och resten av samhället en viss insyn.

Nåväl, nu skulle Europaparlamentet alltså få mer makt. Det var ju en av Lissabonfördragets reklam-slogans.

Medbestämmande visade sig dock snabbt vara allt som eurokraterna fruktade. Europaparlamentet stoppade till exempel Acta-avtalet. Parlamentet använde, på skakiga ben, sin nyvunna makt. (I vart fall när folket började gå ut på gatorna och protestera.)

Och så kan man ju inte ha det, tycker ministerrådet och kommissionen. Maktdelningsprincipen passar bättre i högtidstalen än i det dagliga arbetet.

Kanske därför – utan att någon riktigt vet vad som hände – har snabbehandling genom något slags förenklade first reading agreements börjat bli en allt mer populär arbetsmetod. Exakt vilka regler detta vilar på och exakt vem som gjort detta möjligt har jag faktiskt inte lyckats bena ut, ännu. Men det går till ungefär så här...

När en lagstiftande dossier anses ha kommit så långt i Europaparlamentet att det är dags att knyta ihop säcken i det ansvariga utskottet – då ger man lite diskret den huvudansvarige ledamoten, rapportören, mandat att gå direkt in i förhandlingar med rådet och kommissionen.

Detta är alltså innan parlamentet över huvud taget har sett frågan i plenum. De flesta folkvalda svävar ännu i okunnighet om riktigt vad som är på gång.

Sedan tar rapportören sitt carte blanche och går in i ett rum med ministerrådet och kommissionen. Allt sker nu bakom synnerligen stängda dörrar. Inte ett pip hörs förrän dörrarna öppnas och alla säger att alla är överens. Man lovar varandra att respektera den kompromiss som nu har uppnåtts, alla förväntas sitta ner i båten och ärendet klubbas sedan som ett rent formalieärende.

Vad hände, liksom?

Tja, det blir väl enklare så här. De flesta har ju sitt pris.

Denna arbetsform blir allt mer populär i EU. (Om inte annat, så för att den gör det svårare för medborgare och media att lägga sig i.)

Europaparlamentet håller på att bli lurat på sin nyvunna makt. Allt landar i hemlighetsmakeri, snarare än maktdelning. Och plötsligt blev det demokratiska underskottet ännu större.

Hoppsan!

Länk: Den lagstiftande processen i EU, som Europaparlamentet beskriver den »