EU och våldsmonopolets makt

Ett par intressanta ärenden som är uppe i Europaparlamentet denna vecka är den europeiska utredningsordern (EIO) och den europeiska arresteringsordern (EAW).

Den europeiska utredningsordern är ett nytt instrument som gör att polisen i en medlemsstat på ett förenklat sätt förväntas bistå sina kollegor i ett annat EU-land med att utreda brott, där utredningen i någon mening spiller över gränserna.

Naturligtvis skall polismyndigheter i EU hjälpa varandra att utreda brott. Men den möjligheten finns redan. Vad detta handlar om är att förenkla, närmast automatisera ett sådant förfarande.

Här vill ministerrådet att en begäran skall kunna utfärdas på rätt låg nivå i systemet – medan parlamentet i någon mån stretar emot och säger att en begäran i vart fall måste komma från "a judicial authority". Parlamentet understryker också att man måste lägga stor vikt vid proportionalitet.

Grundproblemet här är det klassiska: Ömsesidigt erkännande EU-staterna emellan av varandras rättsväsende. Det vill säga att man i detta fall utgår från att man kan lita på att till exempel en bulgarisk åklagare respekterar rättsstatens principer, inte är korrumperad och inte är ute på något korståg med annan agenda än att upprätthålla lagen. Vilket – i verkligheten – tyvärr inte alltid är fallet.

Dessutom vet vi, från arresteringsordern, att sådana här "automatiserade" system lätt missbrukas, överutnyttjas och används slentrianmässigt. Ur ett medborgarrättsligt perspektiv finns det skäl att vara uppmärksam och misstänksam.

Den europeiska arresteringsordern är nu uppe till översyn. Den lider av samma problem med ömsesidigt erkännande som EIO. Och den har missbrukats på sätt som emellanåt varit rätt spektakulära.

Även här är det så att människor som är misstänkta eller dömda för brott naturligtvis skall kunna utlämnas till andra länder, i eller utanför EU. Men personligen skulle jag föredra om sådana beslut fattas av domstol och att en rättssäkerhetsbedömning görs i varje enskilt fall. Med EAW går allt automatiskt, så fort en åklagare har fyllt i en blankett.

Parlamentet kommer nu att uttala att EAW inte bör användas slentrianmässigt eller för bagatellartade brott. Man vill se en tydligare prövning av dess proportionalitet. Och man kräver en definition av vad som är en kompetent "judicial authority" som kan utfärda en arresteringsorder.

Europaparlamentet drar i vart fall åt rätt håll. Men i det stora hela känns det bara som om man målar läppstift på grisen.

Så väl EIO som EAW är en del av EU:s mål att bli en "Area of Freedom, Security and Justice", i vilken ömsesidigt erkännande av varandras rättsväsende (och i viss mån ordningsmakter) är en central del. Det problematiska i detta påpekades av bland andra Piratpartiet i samband med att EU antog sitt så kallade Stockholmsprogram. I dag kan vi se att det fanns fog för denna oro.

Nästa steg i EU:s plan för "Frihet, Säkerhet och Rättvisa" är att upprätta en europeisk, överstatlig åklagarmyndighet. Men det är faktiskt lite magstarkt till och med för den svenska regeringen, som för tillfället blockerar detta förslag. (Det skulle vara intressant att höra vilken linje sossarna tänker driva i frågan, om de kommer till makten.)

Brott skall naturligtvis utredas och brottslingar skall inte kunna gömma sig i andra länder. Men det finns något djupt obehagligt i vetskapen om att människor kan komma att utlämnas till grekiska åklagare, italienska domstolar eller rumänsk polis – på lösa boliner, enligt slentrianmässiga rutiner. Den som är oskyldig har allt att frukta. Men även människor som kan antas vara skyldiga till brott har rätt till en rättssäker prövning av sitt fall. Och tvångsmedel skall användas med försiktighet.