Korruption – EU:s kärnröta

Som EU-kommissionen konstaterar i en rapport härom veckan, så har Europa problem med korruption. Denna korruption påstås kosta oss ungefär 1000 miljarder kronor per år.

Detta är naturligtvis allvarligt, speciellt när det gäller offentlig verksamhet.

Skattebetalarna får sämre utväxling för sina pengar om konkurrens och fri marknad sätts ur spel av mutor.

Det handlar även om rättigheter. Lika rättigheter. Alla skall vara lika inför lagen och inför det offentliga.

Särbehandling till exempel vid hanteringen av ett bygglov, i en domstol eller vid EU:s reglering av ditt eller datt är inte bara dålig resursanvändning och orättvisa. Det är i grunden ett demokratiskt problem.

Så, vad gör man då åt saken? Det enklaste och mest uppenbara svaret på denna fråga är öppenhet. Transparens och insyn.

Och ser man på. Transparens nämns även som ett verktyg mot korruption i EU-kommissionens rapport.

Men detta är EU. Så inget är så enkelt som det verkar...

• Nyligen inskränkte riksdagen den svenska offentlighetsprincipen, med hänvisning till krav från EU.
• Samtidigt som EU talar om transparens ändrar man internt definitionen av ordet "dokument", så att det i själva verket blir svårare att få ut papper.
• EU skryter med att whistleblowers i de egna leden nu har fått ett mycket starkare skydd. Det stämmer, på sätt och vis. Men bara om de låter bli att gå till media med sina avslöjanden. Vilket på något sätt förtar tanken med detta skydd...

EU är ett hot mot öppenheten. EU lider av en hemlighetskultur. Det sitter i väggarna. Möjligen på goda grunder, eftersom det finns mycket som faktiskt inte tål offentlighetens ljus.

Dessutom finns det saker som är värre än traditionell korruption, men som sker rakt framför ögonen på oss. Utan att någon tycks reagera eller göra något åt saken.

I ett system som helt saknar insyn får skattebetalarna lösa ut banker i kris. Vilket måste handla om en rent oerhörd inkompetens från bankirernas sida – med tanke på att de har rätt att skapa helt nya pengar ur tomma intet. De som misslyckas med en sådan verksamhet förtjänar helt uppenbart att gå i konkurs.

Vad kallar man detta? Korruption? Korporativism?

Ett annat insynsskyddat system är den gemensamma europeiska valutan, euron. Finns det någon som har koll på alla krispaket, paniklösningar och tilltag som har använts för att rädda euron? Inifrån Europaparlamentet kan jag i vart fall meddela att det är högst tveksamt om någon enda av de folkvalda har full pejl. Länderna i euro-zonen är indragna i ett gigantiskt pyramidspel där det är oklart vart pengarna i slutändan tar vägen.

Det här skulle kunna vara historiens fräckaste och mest omfattande bedrägeri. Men om den saken kan (eller vill) ingen uttala sig med säkerhet.

Sedan har vi det gamla vanliga korporativistiska träsket. Politiker och byråkrater i EU låter sig sällan mutas med en bunt pengar i en brun papperspåse. (Även om de ofta trillar i fällan när media testar just det stuntet.) Istället handlar det om att de får välbetalda styrelseuppdrag och konsultuppdrag när de så småningom lämnar sina poster. Om någon skulle få för sig att kontrollera politikers och eurokraters förhållande till olika särintressen efter att de lämnat offentlighetens ljus – då kan jag lova att det är ett ormbo.

Och ibland är det så enkelt som att kolla vem som äger vingården som ledamoten semestrar på, vem som har ställt en flott tjänstebil till förfogande eller i vilket särintresses loge generaldirektörn sitter på franska öppna mästerskapen i tennis. Det är ett knäck som vilken journaliststudent som helst skulle kunna göra. Men märkligt nog är detta ymnighetshorn av scoop och skandaler inte av intresse för media.

EU – rotten to the core.