Jönssons lördagsvideo: Yttrandefrihet - om styrning av medier och offentlighetsprincipen

Youtube »

Ett regelverk för den härskande klassen och ett annat för folket?

Regeringen har ett antal ändringar i offentlighets- och sekretesslagen ute på remiss. Bland annat är det tänkt att offentliganställdas personuppgifter (t.ex. personnummer) skall sekretessbeläggas.

Det skäl som anges är problem med hot och trakasserier. Vilket säkert kan vara relevant i vissa fall – men knappast för alla offentliganställda.

Det har framförts kritik mot att detta förslag försvårar insyn och granskning av byråkratin. De flesta av medias avslöjanden om jäv, maktmissbruk och korruption har varit möjliga just eftersom grundläggande personlig information om offentliganställda är tillgänglig.

Men det finns en större fråga här. Den handlar om makthavarna och folket, om styrande och styrda.

Vill vi verkligen ha en ordning där folket är noga övervakat och registrerat med personnummer och allt – men där byråkrater (och förmodligen även politiker) döljs bakom en slöja av sekretess? Vill vi skapa en politisk och byråkratisk klass för vilken det gäller andra regler än för vanliga människor? Vill vi formellt instifta en nomenklatura av makthavare som står över oss vanliga medborgare?

Det är knappast förvånande att det är en socialdemokratisk regering som föreslår något sådant här. Sossarna har en underutvecklad känsla för djupare liggande demokratiska värden, medborgerliga fri- och rättigheter, rättsstat och maktdelning. Socialismens speciella form av elitism – där vissa är mer jämlika än andra – läggs här i dagern. Den för tankarna till Orwell och Kafka.

Vi skall helt enkelt inte ha ett regelverk för den härskande klassen och ett annat för folket.

I ett demokratiskt samhälle gäller alla regler lika för alla, alla är lika inför lagen och alla har lika rättigheter och skyldigheter. Alla. Punkt.

Eventuella problem med hot och trakasserier får lösas med individuell prövning av skyddad identitet, enligt samma regler som gäller för alla andra. Eller också får vi lägga ner hela systemet med personnummer, vilket på flera sätt vore en välgärning.

Länkar:
• Granskning av myndigheter försvåras »
• Förslaget om utökad sekretess öppnar för mygel »
• Ändringar i offentlighets- och sekretesslagen »
• Vad är det politikerna vill dölja för folket? »

Stöd denna blogg, klicka här »

Vad är det politikerna vill dölja för folket?

Läs min senaste krönika på Nyheter Idag:

Vad är det politikerna vill dölja för folket? »

Om den hotade offentlighetsprincipen – som är en förutsättning för att demokrati och allmänna val över huvud taget skall vara meningsfulla.

Offentlighetsprincipen inskränks, igen.

Härom året inskränkte riksdagen den svenska offentlighetsprincipen – för att skydda EU-dokument som Bryssel helst inte vill att folket och media skall få se.

Nu tar man ännu ett steg för att inskränka insyn och möjlighet till granskning. Denna gång är det regeringen som vill göra offentliganställdas personnummer hemliga.

Offentlighetsprincipen inskränks i många små steg. Den här gången gör man det svårare att ta reda på om makthavare sitter på flera stolar eller är korrumperade.

I en levande och fungerande demokrati skall folkets rätt till privatliv värnas – och den offentliga makten vara transparent. Men Sverige går, som sagt, åt andra hållet.

DN: Lagförslag vill begränsa offentlighetsprincipen »

Att misstro staten är ett hälsotecken

I DN skriver Expos Daniel Poohl och Ungdomsbarometerns Ulrik Simonsson bekymrat om konspirationsteorier. Ungefär hälften av befolkningen anser att politiker sällan berättar de verkliga motiven bakom de beslut som fattas. De noterar även att SD-väljare är mer benägna att tro på konspirationsteorier än andra. [ Länk » ]

Men är det så konstigt? Riksdagen har ju till exempel inskränkt offentlighetsprincipen. Vilket är uppseendeväckande. I EU förhandlas internationella avtal fram bakom stängda dörrar och stora frågor avgörs på hemliga möten, i trialoger. Staten övervakar medborgarna och vägrar att berätta vilket samarbete den har med till exempel amerikanska NSA. Och de amerikanska ambassadtelegram som Wikileaks publicerat har dokumenterat att politiker (även svenska politiker) spelar under täcket och håller sig med dubbel politik – en som visas upp utåt och en verklig.

Detta är inte konspirationsteorier, utan allmänt kända förhållanden som bygger på information som är tillgänglig för alla. De tyder på att den härskande politiska och byråkratiska klassen undergräver den öppna demokratiska processen. Våra ledare är inte intresserade av transparens. De vill helt enkelt kunna göra upp och bestämma i lugn och ro. Vilket knappast kan förvåna någon.

Att "hysa misstro mot statsmakten" är därför ett hälsotecken.

Men konspirationer? Jag vet inte... Jag tror att det som normalt kallas "konspirationsteorier" oftast är hjärnspöken. Visst förekommer en hel del ljusskygg verksamhet. Men jag misstänker att det – som regel – inte finns någon plan.

Skit händer. Omständigheter påverkar och samverkar. Våra politiker och byråkrater är inte nödvändigtvis speciellt bra på det de sysslar med. Dessutom finns det sammanfallande intressen. Dessa är ofta outtalade och kräver varken någon plan eller konspiration. Det är helt enkelt sådant som sker spontant när politiker, byråkrater, storföretagslobby och diverse särintressen verkar tillsammans utan insyn. Vilket ibland kan få mycket dåliga – eller rent av katastrofala – konsekvenser.

Det är därför vi behöver öppenhet och transparens. Och det är därför vi behöver starka medborgerliga fri- och rättigheter – som inte kan kringgås av politiker som drivs av egna intressen.

Hur fan tänkte UD nu?

Satiren är död. Den överträffas ständigt av verkligheten.

• Utrikesminister Wallström kritiserar (på goda grunder) Saudiarabien för dess medeltida rättsskipning och bristande mänskliga rättigheter. Vilket naturligtvis även blir en kritik av den religion denna rättsskipning bygger på.
• Saudierna blir förbannade, kallar hem sin ambassadör och stoppar nya svenska affärsvisum.
• Febril svensk aktivitet utbryter på UD, kungen kallas in och alla försöker släta över den svenska kritiken trots att den är befogad.
• Statsminister Löfven skriver brev till Saudierna.
• Saudierna säger, OK då – och går tillbaka till någorlunda normala relationer med Sverige.
• Aftonbladet ber att få se Löfvens brev. Men UD säger att de inte kan hitta det.
• UD hittar brevet.
• Då visar det sig att Löfven har skrivit ytterligare ett brev.
• Aftonbladet ber att få se även detta brev – men möts av beskedet att det har hemligstämplats.

Nu behöver man knappast vara något geni för att ana att brev nummer två är så ursäktande och krypande att regeringen inte kan eller vill stå för det offentligt.

Det är som den gamla tv-serien "Yes, Minister" – fast utan humorn.

EU-medlemskapet och politikernas svek

Så här på 20-årsdagen av den svenska folkomröstningen om EU-medlemskap kan det vara lämpligt att påminna om ett av de stora sveken: Sverige har sålt ut den svenska offentlighetsprincipen.

Inför folkomröstningen fanns det de som varnade för att ett medlemskap skulle hota eller inskränka den svenska öppenheten. Dessa farhågor avfärdades som skrämselpropaganda. Ja-sidan påstod att offentlighetsprincipen var "icke förhandlingsbar".

EG-minister Dinkelspiel påstod att Sverige skulle "motsätta sig varje diskussion om förändring av offentlighetsprincipen".

Men för ett år sedan skedde just detta. Den svenska offentlighetsprincipen begränsades. Och det motiverades med att vårt EU-medlemskap kräver det.

Allianspartierna och sossarna svek ett av sina viktigaste löften inför EU-medlemskapet. I riksdagen fick de dessutom stöd av Sverigedemokraterna – som därmed visade att de är ett parti som alla andra, ett parti som kryper för EU.

Men inte bryr sig svenska folket om detta. Istället fortsätter de flesta att rösta på de partier som sviker sina löften och monterar ner en av demokratins och det öppna samhällets grundpelare.

Våra politiker kommer helt enkelt undan med vad fan som helst.

Tänk dig för innan du går och röstar!

Det är nu svenska folket borde utkräva ansvar för sveket om offentlighetsprincipen

Moderater, kristdemokrater, folkpartister, centerpartister, sossar och sverigedemokrater har inskränkt den svenska offentlighetsprincipen. Skälet är att EU vill att Sverige skall anpassa sig till Bryssels hemlighetskultur.

Offentlighetsprincipens betydelse beskrivs rätt väl av regeringen själv, på dess hemsida...

"Demokratin mår bra av att granskas. Insyn i den offentliga verksamheten skapar garantier mot maktmissbruk och ger möjlighet att påverka. Verksamheten angår oss alla. Medier och andra intresserade ska kunna hämta information i olika frågor, oavsett vad den offentliga verksamheten själv väljer att informera om."

Just så. Det är just detta Sverige nu har gjort avsteg ifrån. Och vi har gjort det på ett område där behovet av öppenhet är ovanligt stort, nämligen i EU-frågor.

I EU är hemlighetsmakeriet utbrett. Beslut fattas av icke-valda byråkrater bakom stängda dörrar. Det kohandlas om det mesta. Särintressen sätts före allmänintresset. Ibland får inte ens de folkvalda i Europaparlamentet veta vad som sker – innan de ställs inför fullbordat faktum och förväntas ge de förslag som läggs fram något slags demokratisk legitimitet.

I valet mellan att ställa sig på folkets eller maktens sida har riksdagens majoritet valt makten. I valet mellan en livskraftig demokrati och korporativism har den valt korporativismen. I valet mellan svensk öppenhet och EU:s översittarfasoner har den valt översittarfasonerna.

Förr i världen var det de borgerliga partierna som stod upp för medborgarrätt, demokratins djupare värden och öppenhet. Som regeringspartier väljer de att istället vara populära i maktens korridorer i EU.

Sossarna har alltid velat måla upp en bild av sig själva som ett parti i den demokratiska utvecklingens framkant. Men istället upphöjer man lidbomeri och maktens arrogans till arbetsmetod.

Sverigedemokraterna försöker framställa sig som EU-kritiska. Men det går uppenbarligen inte att lita på, när det väl gäller. De försöker få det att framstå som om de slår vakt om det genuint svenska. Men de tvekar inte att göra karottunderlägg av en unik, svensk demokratisk tradition som offentlighetsprincipen.

På söndag är det val till riksdagen. Det handlar inte bara om att bestämma hur landet skall styras de kommande fyra åren. Det är nu folket har möjlighet att ställa politikerna till ansvar för de beslut som har fattats den senaste mandatperioden.

Därför borde sveket i fråga om offentlighetsprincipen vara en självklar fråga i valrörelsen.

Men som vanligt är det ingen som bryr sig.

Och jag röstade på...

I helgen bloggade jag om hur en liberal kan rösta i riksdagsvalet. I dag var jag och röstade. Det var inte helt okomplicerat. Tydligen är jag lite mer pragmatisk än renlärig. Men det blev rätt bra ändå.

Om jag bott i Stockholms stad, då hade jag förmodligen röstat på Sofia Arkestål (C) i ett sista fåfängt försök att få in lite frihetliga tankar i den svenska borgerligheten. Men – jag röstar i länet, vilket fick mig tillbaka till ruta ett igen.

Mitt första beslut på vägen var att inte rösta på de partier som står bakom massövervakningen. Jag tänker även bojkotta dessa partier, eftersom de inskränkt den svenska offentlighetsprincipen (på begäran av EU). Alltså är allianspartierna, sossarna och (SD) borta ur ekvationen.

(V) och (MP) är visserligen vettiga i just de två frågorna ovan – men tokiga och farliga för vårt land i övrigt. Så de går också bort.

För min del återstod då valet: Piratpartiet eller Klassiskt liberala partiet?

Båda partierna säger nej till massövervakningen. Båda står för ett fritt och öppet internet. Båda vill stärka de medborgerliga fri- och rättigheternas ställning. Jag tror att även (KLP) vill reformera upphovsrätten. Båda partierna säger tydligt nej till euron som valuta. Och båda partierna vill legalisera innehav av droger för personligt bruk.

Spänningen är olidlig...

Det är förvisso så att (KLP) är mer frihetliga än (PP). Det väger till deras fördel.

Men det som fick mig att bestämma mig – i valbåset – var följande:

(KLP) har tyvärr rätt få väljare. Rösterna kan som regel räknas i hundratal. Detta parti förtjänar verkligen betydligt fler väljare. Men tyvärr ger en röst på dem inte speciellt stort praktiskt genomslag, i dag.

Så, spelar en röst på (PP) någon roll? De lär ju inte heller komma in i riksdagen?

Jo, faktiskt. Piratpartiet har en någorlunda sportslig chans att få minst en procent av rösterna. Och i så fall kommer de att få gratis valsedlar utdelade i alla vallokaler i riksdagsvalen 2018 och 2022.

Även om (PP) är frustrerande amatörmässigt och märkligt positionerat i dag – så är det inte alls otänkbart att de hinner kamma till sig på fyra eller åtta år. Och då är valsedlar i alla vallokaler en oerhörd tillgång.

Så jag röstade på Piratpartiet. Och jag kryssade Rick Falkvinge, som en markering om att (PP) var bättre förr.

Jag ser det som ett positivt problem att jag i vart fall har två partier att välja mellan.

EU:s hemlighetsmakeri stryper demokratin

I en demokrati bör allmänheten och media ha tillgång till den information som är relevant för de politiska beslut som fattas.

Och att de folkvalda själva får tillgång till de beslutsunderlag som finns är en grundläggande förutsättning för att de skall kunna utföra sitt arbete och representera folket.

Så är det inte i EU.

I går framkom att Europaparlamentet (och EU:s ombudsman) inte får tillgång till Europols utvärdering av TFTP/SWIFT-avtalet (som ger amerikansk säkerhetsbyråkrati tillgång till bulkdata om europeiska banktransaktioner). Detta trots att Europol är en EU-institution och trots att utvärderingen sker eftersom Europaparlamentet har krävt att sådana regelbundet skall ske. Skälet är att USA säger nej. Vilket är absurt, eftersom det amerikanska handlandet är det centrala i denna utvärdering. [Länk»]

Innan Europaparlamentet tog sig samman och fällde ACTA-avtalet (som bl.a. skulle ha begränsat internets frihet) var hemlighetsmakeriet omfattande. Så väl allmänhet som media och parlamentets ledamöter hölls i ovisshet om dess innehåll in i det längsta. När man sedan började lätta lite på locket för ledamöterna, då var det med instruktionen att de inte fick berätta något för vanligt folk.

Samma sak gäller TTIP-avtalet (frihandelsavtal mellan EU och USA) som innehåller mycket som är kontroversiellt. Återigen håller man locket på så länge som möjligt. Återigen försöker man hålla folket, media och de folkvalda ovetande in i det sista – för att sedan ställa alla inför ett i princip fullbordat faktum.

När EU i ena ögonblicket antar regler för ökad öppenhet – då ändrar man i nästa sekund definitionen av ordet "dokument", så att det lik förbannat blir svårare att få ut information. När EU antar nya regler för att stärka skyddet för whistleblowers – då gör man ett undantag som fråntar dessa whistleblowers deras skydd om de kontaktar... håll i er nu... media!

För inte så länge sedan inskränkte Sveriges Riksdag den svenska offentlighetsprincipen – bara för att EU tycker att den är obehaglig. EU:s hemlighetskultur smetas alltså även ut över det svenska samhället.

Så där håller det på hela jävla tiden. EU är marinerat i en kultur av hemlighetsmakeri, mygel och back room deals. EU-apparaten har inget intresse av att folket skall lägga sig i. Och man motverkar att de folkvalda (som i slutändan förväntas ge besluten något slags demokratisk legitimitet) får information och möjlighet att påverka det som sker i tid.

Man skulle kunna gräva upp hur mycket skit som helst om det här. Men det tar tid och kräver hårt arbete. Vilket ingen tycks vara villig att finansiera. (Hallå, kvällstidningarna! Här finns oceaner av material för skandallöp.)

I slutändan är det själva demokratin som blir lidande.

Maktens mörka ironi

Ibland synkar saker på ett närmast uppseendeväckande sätt.

Nyligen beslutade riksdagen (regeringspartierna, SD och sossarna) att inskränka den svenska offentlighetsprincipen. Folkets och medias insyn i vad makten har för sig skall begränsas.

Och kort därefter klargjorde regeringen och sossarna att de vill fortsätta teledatalagringen. Det vill säga att fortsätta lagra data om alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner.

Folket skall inte få veta vad makthavarna gör. Men staten skall ha insyn i allt medborgarna gör.

Detta är inte bara stötande. Det är inte bara en mörk ironi. Det är ett genuint demokratiskt problem.

Olika spelregler gäller härmed för folket och för makthavarna. På så sätt bygger man ett system med inbyggda förutsättningar för att spåra ur. På så sätt ställer sig makten över folket, på ett sätt som inte hör hemma i en demokrati. På så sätt gör sig den härskande politiska klassen till förmer än folket, vilket är att nullifiera demokratins själva grundtanke.

Detta är inte "bara" en akademisk eller abstrakt fråga. Detta är ett steg ut i mörkret, på riktigt.

Maktspråk, rättsröta och arrogans

Det är möjligt att makten alltid varit så här arrogant. Kanske är det bara jag som kommit att se den på närmare håll. Men jag kan inte frigöra mig från känslan av att det blivit värre på senare år.

Några nedslag...

Ta det stora kokainmålet i Svea Hovrätt. Inte nog med att åklagarna undanhållit information som talar till den åtalades fördel. (Som detaljen att helt andra människor blivit dömda för brottet, i annat land.) Nu visar det sig att man även trixat med utländska åklagare, så att den misstänkte inte bara skall kunna utlämnas till Spanien för i princip samma brott som han just frikänts för i hovrätten. Redan från ruta ett sattes detta upp så att han skall kunna utlämnas vidare till USA – som anser sig ha jurisdiktion även över brott som inte begåtts i USA.

Hela systemet med den europeiska arresteringsordern är för övrigt uppbyggt för att EU-stater enkelt skall kunna utlämna människor sins emellan, utan störande inslag som rättslig prövning.

Eller ta datalagringsdirektivet, som upphävdes av EU-domstolen på grund av att det strider mot de mänskliga rättigheterna. Inte nog med att (S)&(M) meddelat att de vill fortsätta lagringen av data om alla våra telekommunikationer, oavsett vad EU-domstolen säger. Man gömmer dessutom frågan i en utredning till efter valet. För att slippa debatt. För att hålla väljarna utanför.

Försvarets Radioanstalt är ett annat exempel. Det har visat sig att svenska FRA har ett mycket nära samarbete med amerikanska NSA och brittiska GCHQ. Men vi får inte veta vilken information man delar med främmande makt, inte ens i allmänna ordalag. FRA anklagas för att ägna sig åt IT-attacker tillsammans med USA/UK. FRA har tillgång till NSA:s spiondatabas Xkeyscore, som innehåller uppgifter om svenskar och svenska förhållanden. Men vi får inget veta. Vi får inte ens veta vilken den lagliga grunden är – eller vem som fattat beslut om detta.

FRA är nu för tiden en uppkopplad del av det nätverk som NSA själva erkänner dödar människor med drönare – baserat på metadata!

I USA inskränks pressfriheten och whistleblowers kläms åt. Medieredaktioner övervakas. Och i Storbritannien går regeringens hantlangare in på tidningar för att slå sönder datorer som innehåller journalistiskt arbetsmaterial.

Gottfrid Svartholm Warg behandlas som rena terroristen i samband med det danska hackermål, där svensk domstol redan underkänt den påstådda bevisningen. Och det visar sig att myndigheterna inte orkat kolla igenom hela hans dator – och därför anser att han nog är skyldig, baserat på vad de tror finns i hans dator. (!) [Länk»]

Riksdagen inskränker den svenska offentlighetsprincipen, med hänvisning till att EU kräver det. Rätten att överklaga fällande domar håller på att begränsas och resurserna för att ge misstänkta ett fullvärdigt försvar är på väg att urholkas. I så väl EU som Sverige begränsas yttrandefriheten. Morallagstiftning som skapar brott utan offer blir allt vanligare.

Övervakningsindustrin och nöjesindustrin försöker ständigt inskränka det fria flödet av information på internet. Korporativismen breder ut sig och särintressen håller politiken i ett fast grepp. Beslut flyttas från medborgarna till politiken, från Sverige till EU och från de demokratiskt valda institutionerna till icke-valda byråkrater som helst utöver sin makt bakom stängda dörrar.

Och så vidare.

Hur blev det så här? Varför håller våra västerländska demokratier på att förvandlas till rena jävla Ryssland?

Är det kanske så här maktröta naturligt sprider sig i en post-representativ politisk demokrati, om den får pågå ostörd?

Engström (PP): Piratpartiet är ett tydligt EU-kritiskt parti

Jag brukar inte återpublicera andras bloggposter rakt upp och ner. Men det här är tycker jag viktigt och förtjänar att spridas i så vida cirklar som möjligt.

I Sveriges Radios utfrågning inför EU-valet i morse landade journalisternas upphetsade försök att få sin bild av (PP) bekräftad i att huvudpersonen - Piratpartiets MEP Christian Engström - knappt fick en syl i vädret. Än mindre en chans att berätta vad han och Piratpartiet vill.

Nu kan man i och för sig aldrig få rätt mot journalister. Men de kan inte hindra en från att i andra sammanhang berätta vad man faktiskt tycker. Vilket Christian gör i en post på sin blogg, som också publiceras här nedan...

Piratpartiet är ett tydligt EU-kritiskt parti 

De borgerliga partierna har lyckats rätt väl med att sälja in sina talking points mot Piratpartiet till media. Man försöker framställa det som att vi säger att vi är EU-kritiska, men att vi inte är det i handling. 

Det beror rätt mycket på från vilket håll man betraktar frågan.

Vi piratpartister vill ha ett öppnare och mer transparent EU. Därför vill vi exportera den svenska offentlighetsprincipen till EU. Den borgerliga regeringen och sossarna, däremot – de inskränker offentlightetsprincipen i Sverige, med förklaringen att EU kräver det. 

Vi pirater vill ändra EU. De borgerliga partierna och sossarna vill ändra Sverige. Vem är det som är EU-kritisk här?

Vi piratpartister slåss envist mot att regler (som får samma kraft som lagstiftning) förhandlas fram av icke-valda byråkrater, bakom stängda dörrar i olika handelsavtal. Det gällde Acta-avtalet och det gäller TTIP-avtalet. 

Vi pirater vill skapa öppna, demokratiska processer. Den svenska regeringen försvarar slutenheten och hemlighetsmakeriet i EU. Vem är det som är EU-kritisk här? 

Vi piratpartister har en plan för hur man skulle kunna ge EU ett nytt fördrag som är begripligt, demokratiskt, som sätter den fria rörligheten och de medborgerliga fri- och rättigheterna i främsta rummet. Vi vill låta folket rösta om saken. Och vi är de enda som har något konkret att komma med i frågan. 

Vi pirater vill ge EU ett demokratiskt fördrag. Regeringen håller benhårt fast vid det monstruösa Lissabonfördraget, som för makt från människor till politiker, från medlemsstaterna till Bryssel och från folkets valda representanter till anonyma EU-byråkrater. Vem är det som är EU-kritisk här? 

Vi piratpartister vill att Sverige skall ha ett permanent undantag från euron. Vi menar att man inte skall köpa biljett till Titanic, när fartyget har börjat sjunka. Vi menar att valutasamarbetet dras med demokratiska problem, har transparensproblem och i grunden är en dålig idé. De flesta andra partier svävar på målet och (FP) vill till och med att vårt land skall ansluta sig till EU-valutan. 

Vi pirater vill hålla Sverige borta från euron. Regeringen och sossarna ger inga klara besked. Vem är det som är EU-kritisk här? 

Detta är i grunden piratfrågor: Öppenhet, demokrati och medborgarrätt. I den meningen är Piratpartiet ett tydligt EU-kritiskt parti. 

Sedan stämmer det att det finns frågor där vi inte har mandat från väljarna för annat än att följa vår politiska grupp, de gröna. Det kan till exempel gälla ekonomiska frågor som EU-skatt. Där är jag personligen motståndare. Men vi kan inte börja driva politik som inte finns i vårt program. Vi måste göra som vi sagt när vi gick till val. 

Piratpartiet skulle kunna vara mer EU-kritiskt. Inte mig emot. Men man kan inte komma och påstå något annat än att Piratpartiet ÄR tydligt EU-kritiskt i alla frågor som rör öppenhet, demokrati och medborgarrätt. 

Men märkligt nog tycks sådana frågor inte räknas i betong- och batongpartiernas värld.

Om demokratin och offentlighetsprincipen

Något allvarligt håller på att hända. Något som många kanske inte har lagt märke till ännu, eller tänkt på. För det kan vara svårt att upptäcka även stora förändringar, om de sker i många små, små steg.

Inte desto mindre håller vi på att förlora något som är viktigt och värdefullt. Något som har tagit hundratals år att bygga upp. Något som människor har offrat sin frihet och sina liv för.

Jag talar om vår demokrati. Men jag tänker inte på allmänna val eller på det dagliga politiska spelet. Jag talar om demokratins innehåll. Jag talar om att våra politiker har blivit det största hotet mot demokratin. Jag talar om dina fri-och rättigheter.

Demokratin har en inbygd paradox. Den kan avskaffa sig själv. Och den kan göra det i god demokratisk ordning, med majoritetsbeslut som har fattats av folkets egna valda representanter.

Därför måste vi vara vaksamma och uppmärksamma på vad som sker. Alltid!

Låt mig ge ett exempel. Ett av många...

För bara några månader sedan begränsade vår borgerliga regering, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna den flerhundraåriga svenska offentlighetsprincipen. Det vill säga att de begränsade medborgarnas och medias rätt och möjlighet att få veta vad våra makthavare sysslar med.

Man kan fråga sig vad det alls är för vits med allmänna val, om vi ändå inte får veta vad de politiker som vi har att välja mellan håller på med.

När makthavarna tar sig rätt att hålla sig med hemligheter, då inskränks med nödvändighet folkväldet och demokratin.

Grundlagen säger att all makt utgår från folket. Men om folket hålls ovetande om vad politikerna gör, då blir detta en tom och meningslös fras, en omöjlighet. Då ersätts principen om att makten utgår från folket med en arrogant politisk arbetsmetod – som inebär att all makt går ut över folket.

Detta är inställningen hos politiker som inte ser människor som fria medborgare, utan som undersåtar. Detta är inställningen bland de flesta svenska politiker i dag. Detta är inte acceptabelt.

Som sagt, detta är bara ett av många exempel på hur vår demokrati långsamt urholkas.

Frågan är hur länge detta kan fortsätta, innan något går fel på allvar? Innan det blir farligt på riktigt? För det finns en gräns. Man kan bara tömma demokratin på värde, mening och innehåll så länge. Och när gränsen passeras, då är det inte alls säkert att det går att vända tillbaka igen.

Demokratin måste alltid försvaras. Det är en sanning lika väl i dag som under svunna, mörka tider. Det är en sanning lika väl i Sverige som i skurkstater.

Demokratin är nämligen alltid under attack. Den hotas av våra makthavare, av den politiska klassen, av byråkrater och av särintressen.

Demokratin måste alltid försvaras. Och den måste försvaras av folket självt. Någon annan kommer nämligen inte att göra det.



[ Direktlänkar: Youtube» | Soundcloud» ]

Datalagringen och S&M:s falskhet

Pirate MEP Christian Engström skriver följande om den svenska debatten – med anledning av att EU-domstolen i dag har ogiltigförklarat EU:s datalagringsdirektiv...

[Regeringen och socialdemokraterna] tvekar aldrig att sluta upp bakom EU när Bryssel kommer dragande med hårdare fildelarjakt eller krav på inskränkt offentlighetsprincip.

Men när EU nu sätter ner foten och kräver att de mänskliga rättigheterna skall respekteras, då är det precis tvärt om. Då tiger dessa partier och försöker låtsas som om det regnar. Utom justitieminister Beatrice Ask (M), som försöker säga att det där är inget att bry sig om.

Word!

Läs mer: M och S vill fortsätta kränka mänskliga rättigheter med massövervakning »

Offentlighetsprincipen: Den härskande politiska klassens arrogans

I slutet av november röstade riksdagen för att inskränka den svenska offentlighetsprincipen. Det skäl som angavs var att det svenska EU-medlemskapet kräver en sådan inskränkning.

Med detta svek man ja-sidans löfte från folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap. Då hävdades att den svenska offentlighetsprincipen inte var förhandlingsbar. Den påstods vara en "omistlig del av vårt politiska och kulturella arv". Regeringen lovade att till och med "motsätta sig varje diskussion" om saken.

Vilket alltså var en rena lögner. Och detta är ändå inte hela bilden. På DN Debatt skriver Nils Funcke i dag om hur EU-medlemskapet ödelagt den svenska öppenheten. [Länk»]

"Meddelarfriheten som lagstiftaren hittills beskrivits som en säkerhetsventil mot misshushållning och korruption upphävs. Anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare upphör och myndigheterna ges rätt att leta upp och straffa den som läcker." 

"EU-kommissionen ges vetorätt och uppgifter ur dess rapporter får bara lämnas ut om kommissionen samtycker till det." 

"Den nya bestämmelsen om sekretess i det internationella samarbetet har getts en vid tillämpning. Den inkluderar alla uppgifter som svenska myndigheter får från utlandet på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller mellanfolklig organisation. (...) Bestämmelsen ska också tillämpas på uppgift som en svensk myndighet tar fram i syfte att överlämna till en utländsk myndighet."

Och så vidare...

Här är en kort förklaring till varför hemlighetsmakeri inte är bra:

"Demokratin mår bra av att granskas. Insyn i den offentliga verksamheten skapar garantier mot maktmissbruk och ger möjlighet att påverka. Verksamheten angår oss alla. Medier och andra intresserade ska kunna hämta information i olika frågor, oavsett vad den offentliga verksamheten själv väljer att informera om."

Just så. Det absurda är att citatet kommer från regeringens hemsida. [Länk»]

Den härskande politiska klassen spottar verkligen folket i ansiktet.

Läs även: Offentlighetsprincipen - ingen struntsak »

Dags att blåsa nytt liv i övervakningsdebatten!

Ett par veckor utan nya Snowden-avslöjanden – och det är nästan som om inget hade hänt.

Övervakningsfrågorna håller, till den politiska elitens lättnad, på att svalna. Det bullras lite kring Europaparlamentets rapport om massövervakningen. Tyskarna funderar på hur Europa kan skydda sina data. Men sådant når aldrig den genomsnittliga svenska nyhetskonsumenten.

Ändå har inget ändrats. NSA:s globala massövervakning fortsätter. Det är precis lika anmärkningsvärt i dag som när det avslöjades i höstas. FRA är i dag lika mycket en filial till NSA som tidigare.

Trenden är tydlig: Staten vill veta allt om medborgarna. (Till exempel lagras nu för tiden data om alla svenskars alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner.) Samtidigt minskar medborgarnas möjligheter att kontrollera makthavarna. (Till exempel inskränkte riksdagen nyligen den svenska offentlighetsprincipen.)

Det finns ingen allmän debatt om de grundläggande principer som bör gälla i en öppen, demokratisk rättsstat: Att bara den som är misstänkt för allvarliga brott skall övervakas. Vanligt, hederligt folk skall lämnas i fred. Staten skall respektera medborgarna och deras integritet, inte behandla oss som undersåtar.

Skall den härskande politiska och byråkratiska klassen verkligen få komma undan?

Nu gäller det att inte ge upp. Att inte tystna.

Om bara några månader är det val till Europaparlamentet. Detta är ett tillfälle då folket faktiskt kan tvinga makthavarna att lyssna. Nu är det match. Nu ligger det riktiga röster i potten. Och det finns ett utmanarparti som tar strid för medborgarnas rätt till privatliv.

Nu – eller kanske aldrig.

Korruption – EU:s kärnröta

Som EU-kommissionen konstaterar i en rapport härom veckan, så har Europa problem med korruption. Denna korruption påstås kosta oss ungefär 1000 miljarder kronor per år.

Detta är naturligtvis allvarligt, speciellt när det gäller offentlig verksamhet.

Skattebetalarna får sämre utväxling för sina pengar om konkurrens och fri marknad sätts ur spel av mutor.

Det handlar även om rättigheter. Lika rättigheter. Alla skall vara lika inför lagen och inför det offentliga.

Särbehandling till exempel vid hanteringen av ett bygglov, i en domstol eller vid EU:s reglering av ditt eller datt är inte bara dålig resursanvändning och orättvisa. Det är i grunden ett demokratiskt problem.

Så, vad gör man då åt saken? Det enklaste och mest uppenbara svaret på denna fråga är öppenhet. Transparens och insyn.

Och ser man på. Transparens nämns även som ett verktyg mot korruption i EU-kommissionens rapport.

Men detta är EU. Så inget är så enkelt som det verkar...

• Nyligen inskränkte riksdagen den svenska offentlighetsprincipen, med hänvisning till krav från EU.
• Samtidigt som EU talar om transparens ändrar man internt definitionen av ordet "dokument", så att det i själva verket blir svårare att få ut papper.
• EU skryter med att whistleblowers i de egna leden nu har fått ett mycket starkare skydd. Det stämmer, på sätt och vis. Men bara om de låter bli att gå till media med sina avslöjanden. Vilket på något sätt förtar tanken med detta skydd...

EU är ett hot mot öppenheten. EU lider av en hemlighetskultur. Det sitter i väggarna. Möjligen på goda grunder, eftersom det finns mycket som faktiskt inte tål offentlighetens ljus.

Dessutom finns det saker som är värre än traditionell korruption, men som sker rakt framför ögonen på oss. Utan att någon tycks reagera eller göra något åt saken.

I ett system som helt saknar insyn får skattebetalarna lösa ut banker i kris. Vilket måste handla om en rent oerhörd inkompetens från bankirernas sida – med tanke på att de har rätt att skapa helt nya pengar ur tomma intet. De som misslyckas med en sådan verksamhet förtjänar helt uppenbart att gå i konkurs.

Vad kallar man detta? Korruption? Korporativism?

Ett annat insynsskyddat system är den gemensamma europeiska valutan, euron. Finns det någon som har koll på alla krispaket, paniklösningar och tilltag som har använts för att rädda euron? Inifrån Europaparlamentet kan jag i vart fall meddela att det är högst tveksamt om någon enda av de folkvalda har full pejl. Länderna i euro-zonen är indragna i ett gigantiskt pyramidspel där det är oklart vart pengarna i slutändan tar vägen.

Det här skulle kunna vara historiens fräckaste och mest omfattande bedrägeri. Men om den saken kan (eller vill) ingen uttala sig med säkerhet.

Sedan har vi det gamla vanliga korporativistiska träsket. Politiker och byråkrater i EU låter sig sällan mutas med en bunt pengar i en brun papperspåse. (Även om de ofta trillar i fällan när media testar just det stuntet.) Istället handlar det om att de får välbetalda styrelseuppdrag och konsultuppdrag när de så småningom lämnar sina poster. Om någon skulle få för sig att kontrollera politikers och eurokraters förhållande till olika särintressen efter att de lämnat offentlighetens ljus – då kan jag lova att det är ett ormbo.

Och ibland är det så enkelt som att kolla vem som äger vingården som ledamoten semestrar på, vem som har ställt en flott tjänstebil till förfogande eller i vilket särintresses loge generaldirektörn sitter på franska öppna mästerskapen i tennis. Det är ett knäck som vilken journaliststudent som helst skulle kunna göra. Men märkligt nog är detta ymnighetshorn av scoop och skandaler inte av intresse för media.

EU – rotten to the core.

Vem bryr sig om demokratin?

Det finns en ovilja – eller kanske rädsla – när det gäller att diskutera de stora frågorna i Sverige.

Möjligen kan ett skäl vara att sådana ämnen kan begränsa den politiska makten. Så politikerna gör vad de kan för att undvika dem.

En annan förklaring är att media är ointresserade. De vet att Justin Bieber säljer bättre än grundlagsfrågor. Det enda som i någon mening har med politik att göra och som media finner värt att blåsa upp är vad ett antal sverigedemokrater har för sig  mer eller mindre på fyllan. Det går kanske att förstå. Men det är inte bra. Den tredje statsmakten tar inte sitt uppdrag på allvar. Den verkar varken förstå eller bry sig.

Vi har nu nått den punkt där själva demokratin håller på att tömmas på innehåll, utan att någon tar någon notis om saken.

Demokrati får aldrig reduceras till att bara bli en fråga om vem som först bygger en majoritet för det ena eller andra. Som en enkel tävling om vem som först kan nå 51 procent förminskas demokratin till en banal räkneövning som kan rättfärdiga precis vad som helst, även mycket dåliga och farliga saker.

I en demokrati måste man alltid vara medveten om att det finns en minoritet som drabbas av politikens beslut. I ett system där besluten upprätthålls med tvång (med våld, om så krävs) måste de som fattar besluten vara försiktiga och ödmjuka. Därför är det som regel bättre att ge människor makt över sina egna liv än att tvinga in dem i one-size-fits-all-lösningar. Och därför måste det finnas en tydlig och stark katalog över negativa rättigheter, som gäller lika för alla.

I en demokrati måste man respektera individen och se människor som fria medborgare. Inte som undersåtar. Inte som kollektiv. Inte som siffror i excel-ark. Inte som tänkbara skurkar som ständigt måste övervakas och kontrolleras. Makten utgår från folket.

I en demokrati måste man ha rättssäkerhet och vattentäta skott mellan den lagstiftande och den dömande makten. Det får helt enkelt inte finnas några möjligheter för den politiska makten att använda rättsväsendet för politiska syften eller för att förtrycka motståndare. Det är lagarna som styr – och alla skall stå lika inför dessa lagar och ha lika rättigheter (och skyldigheter).

I en demokrati behövs maktdelning mellan statens institutioner, så att ingen av dem på egen hand kan driva igenom något som till exempel undergräver demokratin eller går ut över de medborgerliga fri- och rättigheterna. Riksdagen skall vara en balanserande maktfaktor mot regeringen, inte ett simpelt knapptryckarkompani. Systemet måste ha säkerhetsventiler och det behöver en viss tröghet.

I en demokrati skall den offentliga makten utövas offentligt – öppet inför folket, med möjlighet att kontrollera vad som sker och att utkräva ansvar. Besluten skall fattas av folkets demokratiskt valda politiker, inte av icke-valda, anonyma byråkrater i Borlänge, Stockholm eller Bryssel.

I en levande demokrati behöver man fria flöden av information. Det är inte bara media som skall ha sin tryckfrihet. Medborgarna måste garanteras sin yttrandefrihet. Dels genom att staten inte skall få förhandscensurera yttranden. Dels genom att kommunikationskanaler som internet hålls fria och öppna för alla.

På alla dessa områden håller intellektuell slapphet, ointresse, populism, makthunger, särintressen, okunnighet, principlöshet, korporativism, byråkrati, historielöshet, kontrolliver, storhetsvansinne och moralpanik på att skapa en situation där vi långsamt är på väg att tömma den svenska demokratin på liv, innehåll och mening.

Något måste göras.