Den syriska flyktingkatastrofen är Putins fel

Man kan kanske bara spekulera. Men mycket talar för att den pågående flyktingkatastrofen i Syrien hade kunnat undvikas – om inte Ryssland och Kina gång på gång lagt in sitt veto mot olika resolutioner i FN.

FN som sådant klarar knappt av att knyta sina skosnören. Men FN-resolutioner är som regel nödvändiga för kraftfulla insatser, till exempel av militär natur. Om man vill bli av med den syriska regimen (det är så dags nu, det hade varit bättre om det skett när konflikten handlade om mänskliga rättigheter istället för religion) eller om man vill upprätta skyddszoner för flyktingar – då är det i princip nödvändigt att ha FN i ryggen. Vilket alltså Ryssland och Kina har satt stopp för.

Så nu står vi där. Nu handlar flyktingfrågan inte längre om vad vi tycker om att människor från främmande länder kommer till Europa – utan om hur vi skall kunna hantera miljoner människor på flykt lagom till vintern.

(Vi står inför den största flyktingströmmen sedan andra världskriget. Vilket får svenska myndigheter och politiker att framstå som precis så handfallna som de är.)

Geopolitiskt spelar Putin ett elakt spel. Han är i konflikt med EU. Han har medverkat till att vi har fått en flyktingkatastrof på halsen. Hans spel är cyniskt, katastrofalt och... tja, ondskefullt.

Världssamfundet kanske borde ta sig en funderare på om Ryssland och Kina verkligen skall tillåtas hindra att man styr upp situationen i Syrien.

Frågan är bara vad man i så fall skall göra. Och vem som skall göra det. EU är svagt, splittrat och säkerhetspolitiskt dysfunktionellt. (Ett ingripande skulle för övrigt kräva någon form av gemensam europeisk försvarspolitik, vilket är en tveksam idé på så många plan.) USA roas knappast av tanken att dras in i ännu ett konfliktområde, speciellt inte med kängor på marken. Arabförbundet vill inte och skulle dessutom riskera att dras in i de religiösa aspekterna av konflikten.

En lösning som möjligen är mer hanterbar är att man gör sig av med Syriens president Bashar al-Assad och att landets armé sedan får leda en militär koalition mot ISIS, i vilken de länder som känner sig manade kan delta.

Men hur blir man av med al-Assad? (Kanske skulle man kunna sända honom till Moskva eller Peking.) Kan alla flyktingar vara trygga under vingarna på en av de stridande parterna i den konflikt som pågår just nu? Skulle någon annan kunna åta sig att hålla flyktingzonerna säkrade? Frågetecknen är många och påtagliga.

Antalet möjliga lösningar tycks bli allt färre. Och klockan tickar. Nu spelar det inte längre någon praktisk roll att allt är Putins fel. Något måste göras och våra politiker står handfallna. (Det gäller även SD.)

Att inte göra något är också ett val. Som kan få katastrofala konsekvenser. Även för oss.