Den motvillige statsministern

Göran Persson tröttnade. Mona Sahlin fick aldrig något förändringsmandat. Håkan Juholt floppade totalt. Sedan ville ingen bli ledare för Socialdemokraterna.

Det satt hårt inne. Men till sist förmådde partistyrelsen och verkställande utskottet övertyga Metall-ordföranden Stefan Löfven om att ta jobbet. För Partiets skull.

I EU-valet stod (S) och stampade på historiskt usla 24%. Och så riksdagsvalet, med socialdemokratins näst sämsta resultat sedan 1920, 31%. (Justerat för valdeltagandet, ett stöd på 27% av de röstberättigade.)

Men i dagens parlamentariska kaos räcker det för att Stefan Löfven skall bli statsminister.

Socialdemokraterna bildar regering med Miljöpartiet – som är illa omtyckt i vida socialdemokratiska kretsar, speciellt bland traditionalisterna.

I regeringsförhandlingarna förefaller det som om (S) fått kompromissa på flera punkter. (Exakta besked kommer i regeringsförklaringen i morgon.) Men det spelar egentligen inte så stor roll. Om regeringen tänker driva rödgrön politik, då måste den ha stöd av både (V) och (SD). Vilket rimligen både är svårt och bjuder emot. Annars får man göra upp med borgarna.

Vad vi ser är en mycket svag regering, en svårt sargad socialdemokrati och en motvillig statsminister.

För min del är det helt OK. Regerar bäst som regerar minst, typ. Vi behöver inte en massa nya lagar, regler, pekpinnar och byråkrati. Bara sådant som är "tillräckligt" viktigt för att skapa blocköverskridande enighet blir möjligt att få igenom riksdagen. Vilket förhoppningsvis inte är så mycket.

För sossarnas självbild borde det ändå vara jobbigt. Men gissningsvis väljer de att se saken på ett helt annat sätt: Nu sitter Partiet i regeringsställning igen. Ordningen är återställd. Alla tankar om förnyelse kan nu vikas ihop och stoppas undan.

Men, nej. Regeringen Löfven kommer att bli en parentes. Stefan Löfven kommer att bli en parentes.

Det enda som kan rädda (S) på lite längre sikt är en ny, ung och hungrig partiledare med ett starkt förändringsmandat. (Eller att borgerligheten forsätter att muppa sig och att göra sig omöjlig.)

[Foto: Socialdemokraterna, CC=NC]

För att rädda (S) tvingas Löfven tänka utanför lådan och över blockgränsen

Gårdagens duell mellan Reinfeldt (M) och Löfven (S) var inte mycket till duell. De är ju överens om det mesta. Som någon påpekade: Löfven har mer gemensamt med (M) än vad han har med (V) och (MP).

Som alla kunde se gjorde Löfven inte heller några större ansträngningar för att få de rödgröna att framstå som något trovärdigt regeringsalternativ. (Speciellt inte om de i någon mening blir beroende av (SD):s stöd.) Han håller på att släppa den bollen. Just nu tänks det utanför lådan.

Mittenpartierna kan vara hur mycket Allians de vill, men får de en chans att sitta i regering med (S) – då kommer de att ta den.

Och så var det det där med moderaterna. Jag har sagt det tidigare: Reinfeldt och Löfven kan göra affärer ihop.

Nästa måndag är valrörelsen över. Då gäller inget av allt som hitintills sagts. Då är vad som helst möjligt, för den som är beredd att peka med hela handen.

Sossarna må vara det största partiet, men de ligger på historiskt sett urusla opinionssiffror. Kommer de inte upp på banan nu, då är de knäckta för gott. I den situationen kommer Stefan Löfven att finna det tryggare att samarbeta med ett eller flera borgerliga partier än med vänstern och miljöpartiet.

"S och M kontrollbehov saknar proportioner"

Jag har en blänkare om övervakning i dagens Expressen.

Läs den här »

Våra politiska ledare och folkets fri- & rättigheter

Vad gör man när politikerna svävar på målet och duckar frågor om de mänskliga fri- och rättigheterna? Vad gör man när den politiska klassen sätter andra intressen före viktiga demokratiska principer?

Det är precis vad som händer – just nu – i USA, Storbritannien och i Sverige. Frågan där våra politiska ledare sviktar är massövervakningen. Hur går dammsugning av världens data- och telekommunikationer utan brottsmisstanke ihop med rätten till privatliv?

Har betong- och batongpartierna över huvud taget någon förståelse eller respekt för denna grundläggande rättighet – eller skulle de helst vilja droppa den?

Detta är en situation där folket (som enligt opinionsmätningar tydligt ogillar massövervakningen) måste stå upp och försvara sina rättigheter. En situation där folket måste visa den moraliska resning dess politiska ledare uppenbarligen saknar.

Denna diskussion rör också whistleblowern Edward Snowden och hans öde. Han har avslöjat en Storebrorsstat av en omfattning som få kunde föreställa sig, inte bara i sitt eget land utan på en global nivå. Tack vare Snowden har vi till exempel fått ny information om svenska FRA, om dess nära band till amerikanska NSA, om dess direkt ljusskygga verksamhet och om de frågetecken som omgärdar FRA-lagens tillblivelse.

Snowden sitter fast i Ryssland – av alla jävla länder. Han sitter fast där på grund av att hans eget land har dragit in hans pass. Och för att ett antal västerländska demokratier har avvisat förhandspropåer om asyl eller uppehållstillstånd. När Europaparlamentet försökte påpeka det osnygga i situationen – då röstades detta uttalande ner av betong- och batongpartierna.

Gammelpartierna lyssnar inte ens om man påminner om de principer som slogs fast vid Nürnbergrättegångarna, efter andra världskriget: Individer har universella förpliktelser som övertrumfar nationella krav på lydnad.

Säg detta till Reinfeldt, Löfven eller major Björklund – och de kommer bra att fnysa.

Jag vet inte hur man kan uttrycka saken tydligare. Våra politiska ledare ignorerar och rent av motarbetar våra fri- och rättigheter. De tömmer därmed själva demokratin på mening och innehåll. På riktigt.

Är sossarna fulla?

Sossarna skall alltså välja en fackpamp till partiledare – IF Metalls ordförande Stefan Löfvén.

I hela landet hörs frågan: Stefan... vem?

Löfvén är tämligen okänd. Han sitter inte i riksdagen.

Och – han är ledare för ett av landets starkaste särintressen. När skall sossarna överväga att bli ett parti för alla människor? Tydligen aldrig.

Med en fackpamp som (s)-ledare tyder det mesta på att det inte kommer att bli någon förändring eller utveckling av partiet. Alls.

Men Göran Persson säger att han känner sig trygg. Och Stefans mamma, Iris Melander säger så här om sin sons framtid på det nya jobbet... "Svårt att säga. Han har nog huvud för det, men vi får se hur det går."

Milde himmel!

SR | SvD | Expressen | Aftonbladet | N24