Ett regeringsskifte är nödvändigt, men inte tillräckligt

De rödgröna har förbrukat allt förtroende. De bör hållas borta från statens kärnverksamhet - eftersom de är inkompetenta. Och de bör hållas borta från makten - eftersom de värderar sin egen makt högre än allmänintresset.

Men att bara byta regering löser inte alla problem. Dessa har sin grund i den rådande politiska kulturen, i en förvaltningskris och i en maktobalans mellan staten och individen.

I en socialistisk stat styrs allt uppifrån. I ett borgerligt samhälle pågår en ständig, spontan evolution underifrån. I en socialistisk stat lägger sig politiken i nästan allt. I ett borgerligt samhälle fokuserar det offentliga på ett fåtal viktiga gemensamma uppgifter.

Frågan är om den svenska borgerligheten förmår att förhålla sig till detta - eller om den har internaliserat vänsterns verklighetsbild, problemformulering och förhållningssätt.

Min önskelista:

• Offentlig kärnverksamhet måste fungera - utan att störas av politiska experiment.
• Kompetens, skicklighet och duglighet skall prioriteras (istället för partibok) inom offentlig verksamhet.
• En rimlig nivå av tjänstemannaansvar måste återinföras.
• Offentlig verksamhet måste ständigt utvärderas, så att den ger valuta för skattepengarna.
• Polis och rättsväsende måste tillföras tillräckliga resurser för att upprätthålla allmän ordning och garantera skydd för medborgarnas säkerhet och egendom.
• Försvaret måste tillföras tillräckliga resurser för att utgöra ett trovärdigt försvar mot yttre fiender.
• Sverige måste ha ett företagsvänligt klimat och en ekonomisk tillväxt som kan garantera samhällelig kärnverksamhet och välstånd.
• Bidragsinvandringen måste stoppas - samtidigt som Sverige skall vara öppet för människor som på ett trovärdigt sätt kan försörja sig själva och bidra till vårt samhälle.
• Utbildningsväsendet måste få arbetsro och låta eleverna utvecklas utifrån sina skiftande förutsättningar och begåvning.
• Ett fritt utbyte av information, åsikter och kunskap är centralt för samhällets utveckling.
• Makten skall utövas öppet och transparent.
• De mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna måste alltid garanteras.
• Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.
• Makten måste decentraliseras - i möjligaste mån ända ner till civilsamhället och individen.
• Det måste bli slut på politiska pekpinnar, morallagstiftning och politiskt korrekt elitism.
• Offentlig verksamhet som inte är central för ett fungerande samhälle bör avvecklas och i förekommande fall överlåtas till civilsamhället och marknaden.
• Den enskilda individen skall ha så stor frihet och så mycket makt över sitt eget liv som möjligt.
• Människor måste betros med eget ansvar.
• Sverige behöver färre lagar och mer ordning.

Men där befinner sig inte den svenska borgerligheten idag. Dessutom får jag en känsla av att dess företrädare ofta inte förstår eller ens känner till de bakomliggande principerna.

Är det dags att låta Alliansen dö?

L & C har fastnat i en tanke-loop där S förväntas stödja en bred Allians-regering. Eller att S ingår ett regeringssamarbete med Alliansen, utan att för den sakens skull få statsministerposten.

Men det kommer helt enkelt inte att ske.

Trots detta vägrar L & C att släppa fram det enda möjliga renodlat borgerliga alternativet, det vill säga en M- eller M+KD-regering.

Så det kanske börjar bli dags att tänka tanken att ge upp Alliansen och låta mittenpartierna ingå i en regering med det röd-gröna blocket - med Stefan Löfven som statsminister. För det är ju däråt de drar, eller hur?

L+C+S+MP har 167 mandat. Med V 195 mandat, klart över den magiska 175-gränsen.

M+KD har 92 mandat. M+KD+SD har 154. Så en L+C+S+MP-regering behöver inte ens aktivt stöd från V - även om M+KD+SD skulle rösta nej.

Kom inte och påstå annat än att mittenpartierna är mycket väl medvetna om dessa siffror. Allt annat är god min i elakt spel. Vad vi nu ser är hur L & C trampar vatten, till dess att de med spelad motvillighet sätter sig i regering med S & MP. Och då är det kanske lika bra att göra pinan så kort som möjligt.

Sedan kan S suga musten ur mittenpartierna, på samma sätt som de gjort med MP. Lägg till det en kommande lågkonjunktur, usla tillväxtsiffror, ett EU-samarbete i gungning, en tafatt integrationspolitik och allehanda samhällelig kärnverksamhet i kris. L & C kommer trots detta att kasta sig på svärdet - helt enkelt eftersom de sätter sina maktambitioner framför allt annat.

Det kommer att kallas att ta ansvar för landet i ett besvärligt läge. Visst.

Det blir fyra förlorade år till. Men det skulle ge M och KD en chans att driva borgerlig politik på riktigt, om än i opposition. Vilket nog vore nyttigt för dem. L & C kommer att drabbas av en besvärande svekdebatt. Och SD kommer att dra till sig än fler missnöjesröster, främst från S.

Sedan får väl den återstående borgerligheten och alla frihetliga krafter ägna resten av mandatperioden åt att detronisera S inför valet år 2022. Sossarna befinner sig ju trots allt redan i en mycket lång utförsbacke.

Nu är det dags för Kristersson att peka med hela handen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Nu är det dags för Kristersson att peka med hela handen »

"Om vi nu nödvändigtvis skall ha en närmast allomfattande stat – då är det hög tid att skärpa till sig, satsa på kompetens och att ta ansvar. Om man ständigt hänvisar till »samhällskontraktet« – då är det dags att inse att det inte duger att behandla folkset som skatteboskap, samtidigt som staten inte vill eller förmår hålla sin del av nämnda kontrakt. Festen är över. Det är dags att skärpa till sig."

Låt inte borgerlighetens diskreta skam bli Löfvens räddning!

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Låt inte borgerlighetens diskreta skam bli Löfvens räddning! »

"Verkligheten är som den är. Så intressant. Gör nu ert jobb. Grip makten. Det borde skett redan för fyra år sedan."

Något är ruttet inom den svenska borgerligheten

De borgerliga partierna gick in i Decemberöverenskommelsen med öppna ögon. De har underlåtit att fälla en socialistisk regering. De tonar ner sin egen politik och identitet. Så det är knappast något att förvånas över att Allianspartierna släppte igenom den nya sjukvårdsskatten i riksdagen.

Något är uppenbarligen ruttet inom den svenska borgerligheten.

Det har pågått länge. Mycket som man motsatte sig när besluten fattades har "normaliserats" och ses nu för tiden som okontroversiellt bland Allianspartierna. Men det finns goda skäl att anta att sådant som var principiellt oacceptabelt i går är lika principiellt oacceptabelt idag. Det som har förändrats är de borgerliga partierna – som glidit vänsterut, köpt vänsterns problemformuleringar och övergivit sina principer.

Även om högerflanken inom Alliansen bara anser sig ha förflyttat sig mot mitten, så innebär det att hela det svenska politiska spektrat förflyttats vänsterut. (Håll ett gummiband med ett gem fastsatt på mitten mellan händerna, rör ena handen mot mitten – och se hur även mitten förflyttas.)

Mängden trams i den svenska samhällsdebatten expanderar i takt med hur mycket utrymme det ges. Och när ingen står upp för rimlighet, sunt förnuft och frihet – då blir det som det blir.

Mycket är Fredrik Reinfeldts fel. Han ledde avideologiseringen av Moderaterna och släppte bollen på sakområde efter sakområde. Han ödelade årtionden av borgerlig opinionsbildning. Han gjorde ett idédrivet parti till ett maktdrivet. Men vad skall man med makt till om man inte vet vad man skall göra med den?

Anagrammaskinen noterar: Anar nya metoder; ana enormt yrande; nya arma troende; rena nya armodet; ana en ny moderat; nya moderatrean – Nya Moderaterna.

Mycket talar för att den svenska borgerligheten är förlorad för gott. Det är en sak att göra fisksoppa av ett akvarium – men att göra det motsatta är svårare, för att inte säga omöjligt.

Friheten och det sunda förnuftet behöver nya, tydliga röster i svensk politik. Därför kandiderar jag till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet.

Ministären Löfvens utdragna dödskamp

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Ministären Löfvens utdragna dödskamp »

"Jag vet att Alliansen inte är direkt regeringsfähig, den heller. Men nu är det som det är. Det finns inte – och kommer med en treblocksriksdag inte heller att finnas – något perfekt tillfälle att gripa makten. Det är bara för Alliansen att stiga ur sin bekvämlighetszon och göra det."

Så vinner borgarna valet. Om de vill.

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Så vinner borgarna valet. Om de vill. »

"Tänk vilken succé det skulle kunna bli i valet: En modig, konsekvent, kompetent borgerlighet som förhåller sig rationell till verkligheten, styr upp den offentliga kärnverksamheten, rensar upp i byråkratin och ger människor mer frihet och makt över sina liv. En borgerlighet som står över medias tjatter och spelteorier. En borgerlighet som talar direkt till alla hyggliga människor."

SD och den svenska politiska scenen

Jag är liberal. Jag tycker att människor skall få bo var de vill.

Men inte på andras bekostnad. Och på samma sätt som för all annan frihet går gränsen för denna där någon inkräktar på någon annans säkerhet eller egendom.

Svårare än så behöver det inte vara.


Jag tänker inte rösta på Sverigedemokraterna. Jag tänker inte uppmana folk att rösta på dem. Men jag förstår precis hur deras väljare tänker och känner.


Detta sagt, har jag kommit fram till att jag på sätt och vis trivs med den rådande politiska situationen, med SD som blockerar riksdagens båda traditionella block.

Varken Alliansen eller de Rödgröna kan regera på egen hand eller göra hur de vill. SD ger maktbalansen mellan höger och vänster något slags tröghet. Med ett 15-20% stort SD i riksdagen, så vet folk i vart fall att bidragsinvandringen kommer att hållas på en rimlig nivå, annars blir det ingen riksdagsmajoritet.

Detta kan möjligen vara dynamisk demokrati in action. Och ju mer oberörbara den politiska eliten anser SD vara – ju större blir de senares verkliga makt.

Samtidigt kan de inte få makten på egen hand, i vart fall inte på demokratisk väg. Och de kommer inte att få sitta i någon regering.

Dessutom tror jag att en treblocks-riksdag kan bromsa upp vansinnet en smula. Och återföra makt till riksdagen.

Då kan regeringen (vilken den än är) inte lägga fram vilka förslag som helst. Då måste makten hejda sig och tänka efter, i vart fall en smula. Då kan inga stolliga utopier tvingas på folket. Då bestäms det mindre. Vilket i sig är en bra sak.

Alla utvecklar som bekant psykopatiska drag om de får makt på riktigt. En egen riksdagsmajoritet. Härskarringen.

Men med SD som riksdagens kungamakare kan ingen av tronpretendenterna känna sig riktigt säker. Då blir de mer alerta. Då kanske de rent av lyssnar lite på folket. Vilket bara är bra för demokratin.

Så, mig gör det ingenting om »det parlamentariska dödläget« eller »det politiska kaoset« fortsätter många val till. Och ju mer etablissemanget fortsätter att stigmatisera SD – ju längre kommer rådande situation att bestå.

När politikerna inte kan ta makten för given. När partiledare tjurar för att de inte kan få total makt. Den känslan.


Naturligtvis hade det varit roligare om det varit jag och mina libertarianska polare som varit riksdagens tredje block. Men vi har inte lyckats, eller riktigt velat ta oss samman. Vi vill ju inte styra och ställa över folk, utan låta människor bestämma det mest själva. Och det är tveksamt om vägen dit går genom den politiska parlamentarismen eller yttre tryck.

Borgerligheten trampar vatten

Moderaterna vill att Alliansen skall ha ett gemensamt budgetförslag. Men de är inte beredda att driva igenom ett sådant (med stöd av SD) just nu – eftersom det skulle öka risken för att Alliansen drabbas av samma sak (och därför skulle göra en Alliansregering än mer beroende av SD).

Som om sossarna skulle bry sig om fair play? De kommer tveklöst att utnyttja varje tillfälle att fälla en framtida borgerlig budget – om de får chansen.

För övrigt är Moderaterna just nu inte speciellt intresserade av ett nyval. Och så tycks de bråka internt, dels i sak och dels för att de tagit de gamla MUF-striderna med sig in i riksdagen.

Mittenpartierna tycks vilja bryta ut saker ur budgeten – för att undvika diverse skattehöjningar. Även detta går att göra (med stöd av SD). Och det är inget nytt, så har de rödgröna och SD redan gjort under förra mandatperioden. Men där säger Moderaterna nej.

Man velar, helt enkelt. Vilket är ett beteende som över tid brukar skrämma bort väljare.

Ny, deprimerande statistik från polisen är en annan sak som Alliansen borde ta tag i. Inget kommer att bli bättre och Eliasson kommer att sitta kvar – om inte det politiska priset blir allt för högt för regeringen. Därför borde det vara öppet mål att väcka misstroendeförklaring mot inrikesminister Ygeman (S). Men inte ens det förmår man. (Möjligen på grund av att Allianspartierna är medskyldiga till den olycksaliga polisreformen.)

Den rödgröna regeringen är värdelös. Alliansen håller på att göra sig själv irrelevant. Och ju större SD blir – ju mer kommer svensk politik att gå i baklås.

Det skulle inte förvåna mig om många väljare kommer att stanna på soffan. Vilket inte är det sämsta – eftersom det är en signal om att man varken vill ge politikerna ansvarsfrihet eller förnyat förtroende.

Tillståndet i Nationen en dag i februari 2017

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Tillståndet i Nationen en dag i februari 2017 »

"Miljöpartiets haveri hotar just nu dess själva existens. Det är så det går när man slår sig i lag med sossar. Och har en ogenomtänkt politik, fåniga företrädare och höga maktambitioner. Nyligen var ett antal av partiets riksdagsledamöter på vippen att bli uteslutna – för att de krävt att Miljöpartiet skall driva den politik som fastslagits av partiets egen kongress."

Kampen kring narrativet

Det är naturligtvis jättekul för media att spekulera kring Alliansens eventuella kris – vad gäller M-utspelet om att börja tala med SD. Det må väl vara hänt.

Men det irriterar mig att inte en käft i media ens tycks reflektera över myntets andra sida: Regeringen Löfven har ingen majoritet i riksdagen och ligger rätt löst till.

Istället inriktas allt på en brunsmetning av M – vars syfte, eller i vart fall konsekvens, torde vara att vi under »tre-blocks-läget« i riksdagen aldrig kommer att kunna få en borgerlig regering.

Det kan vara på sin plats att påpeka att Alliansregeringen 2010-14 var beroende av SD:s passiva stöd i riksdagen. Mer dramatiskt än så behöver det inte vara.

Möjligen kan det vara intressant att diskutera vad som händer om de rödgröna blir större än Alliansen efter nästa val – men att SD ändå skulle föredra att stödja en Allians-regering. Vilket kan bli livat.

Sluta jiddra. Låt riksdagen bestämma!

Som verkligheten ser ut har svensk politik tre block: Alliansen, de röd-gröna och SD. Varken Alliansen eller de röd-gröna har egen majoritet och SD är vågmästare. Allt tyder på att detta förhållande kommer att bestå även efter nästa val.

Vad gäller regeringsmakten kan man antingen göra som nu, där Alliansen eller de rödgröna passivt stöder det andra av dessa två block som för tillfället är störst. (DÖ-modellen.) Eller så ser man vilken regering som får ihop tillräckligt stöd i riksdagens voteringar – i god demokratisk ordning.

Det samma gäller i det vardagliga riksdagsarbetet. Antingen måste de borgerliga eller vänstern släppa igenom motståndarnas förslag – som de själva anser är dåliga och skadliga. (DÖ-modellen.) Eller så röstar man på sina egna förslag och ser hur det samlade utfallet av voteringarna blir – i god demokratisk ordning.

Det naturliga i detta sammanhang är naturligtvis att varje parti röstar på de förslag och den politik de själva företräder eller tycker är bäst.

Vilket – i vart fall i rådande läge – innebär att SD oftare kommer att rösta med än mot Alliansen. Detta gäller enskilda frågor, det gäller budgeten och det gäller regeringsmakten. Skulle de istället stödja de rödgröna, då må det vara så.

Detta är inget konstigt – utan avspeglar resultatet av allmänna, demokratiska val. Den politik som stöds av flest väljare går segrande ur striden.

Skulle sedan SD (eller V eller någon annan) lägga odemokratiska dödsmördarförslag – då får man helt enkelt rösta ner dessa.

För att riksdagen skall fungera på ett rimligt sätt måste man kunna tala med varandra. Även med partier som man tycker är obehagliga, som SD och Vänsterpartiet. Man skall inte släppa in dem i regeringen. Man skall inte låta dem bestämma. Men man måste kunna prata med dem – om det samlade utfallet skall bli att en bättre politik vinner över en sämre.

Man kan och bör ha starka åsikter om vissa partiers demokratiska trovärdighet. Men saker och ting blir knappast bättre av att man sätter sig över valresultatet. Verkligheten är emellanåt motbjudande. Men det är den man har att förhålla sig till.

Om Allianspartierna håller på att vela som de gör nu, då kommer vi inte att få någon ny borgerlig regering under överskådlig framtid. Däremot kommer de att driva väljare till SD – som av många kommer att uppfattas som det enda verkliga oppositionspartiet.

Man skall också vara medveten om att den metadebatt som just nu förs eldas på av de röd-gröna och av media – vars enda mål är att hålla borgarna borta från makten. Vilket är en plan som tycks fungera över förväntan.

Borgerliga partier skall driva borgerlig politik, gärna med gemensamma förslag. Sedan skall de – och resten av riksdagen – rösta på den politik partierna och ledamöterna tycker är bäst.

Det är bättre och hederligare att driva en politik som man tror på än att ängsligt posera mot SD.

Moderaternas utspel slår hårdast mot Löfven

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Moderaternas utspel slår hårdast mot Löfven »

"Det blir visserligen allt mindre troligt att Alliansen och SD kommer att fälla regeringen i takt med att riksdagsvalet 2018 rycker närmare. Däremot är det fullt möjligt att de kommer att göra upp i fler sakfrågor. Då kan Löfven vara hur mycket statsminister han vill, men någon majoritet i riksdagen har han inte bakom sig."

Borgerlighetens svek mot individen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Borgerlighetens svek mot individen »

"Är det så här det kommer att sluta, med att borgerligheten lämnar walk-over till socialister och auktoritära populister? Eller ännu värre – att de borgerliga partierna bli idé- och principlösa maktpartier som själva driver en agenda som de facto är socialistisk?"

Sverige behöver en bättre borgerlighet

Reinfeldt var faktiskt något på spåren, men styrde sedan fullständigt i diket.

Moderaterna – det nya arbetarpartiet, var på många sätt en god idé.

Jag minns 80-talet, då partiet började inse att många av de vanliga, hederliga människor som gillade Bohman och Adelsohn var arbetare. De såg moderaterna som kompetenta och konsekventa. De beundrade människor som lyckats. De ville bli som dem. Och de ville kunna leva på sin lön.

Reinfeldts nya arbetarparti blev dock något annat...

• Något grinigt och elakt. 
• Något som förmanade folk istället för att bygga på deras hopp och drömmar.
• Till och med jobbskatteavdraget utformades så att det för många snarare framstod som en piska än en morot. Det betraktades som ett statsfinansiellt styrinstrument, något för Excel-arken – snarare än ett sätt att låta människor få mer makt över sina egna liv.
• Partiledaren utfärdade personligen en fatwa mot ideologi och visioner.

När han sedan bad folket att öppna sina plånböcker för att släppa in folk från andra länder i vårt redan ansträngda generella välfärdssystem – då sa väljarna stopp, föga förvånande. Han visade då att han helt tappat kontakten med verkligheten och folket. (Detta kan man konstatera oaktat vad man tycker i flyktingfrågan som sådan. Opinionsmässigt hade Moderaterna och Alliansen fått pyspunka.)

Det viktiga för Fredrik Reinfeldt är Fredrik Reinfeldt. Låt honom ägna sin tid åt att skriva ovanligt tråkiga böcker och lyfta arvoden från Bank of America Merrill Lynch. (För deras egen skull få vi väl hoppas att bankirerna inte lägger allt för stor vikt vid hans råd.) Och åt att lyfta sin av skattebetalarna generöst tillhandahållna riksdags- och statsrådsfallskärm.

Även om Anna Kinberg Batra lagt om Moderaternas kurs i flyktingfrågan – så bär hon Reinfeldts arv av de »nya Moderaterna« vidare. Von oben-perspektivet. Oviljan eller oförmågan att lämna klara och tydliga svar. Frånvaron av ideologi. Bristen på visioner.

Arbetande människor som vill kämpa sig till något bättre, nysvenskar som vill in på arbetsmarknaden, vanligt medelklassfolk som vill att landet skall vara i rimligt goda händer – det skulle fortfarande kunna vara en moderat väljarbas, stark som urberg. Men de nya moderaterna förefaller oförmögna att kommunicera med dessa människor – så väl i sak som i form.

I rätt händer skulle Moderaterna kunna bli något riktigt stort. Men det är för sent nu. Under Reinfeldt-åren fylldes förtroendeposterna av intellektuellt och ideologiskt slappa nymoderater samtidigt som partiets tjänstemän allt oftare rekryterades från en helt icke-politisk bakgrund.

Frågan är om det ens skulle hjälpa att plocka hem Hökmark från Bryssel och göra honom till partiledare. Och det är en akademisk fråga. Den nymoderata flocken skulle inte acceptera honom som sin ledare. De fortsätter hellre att vara vilsna.

Man kan sörja de gamla Moderaterna. Men de finns inte längre. Till och med fastigheten är ute till försäljning. The Party is over.


Sverige behöver snarare ett nytt borgerligt parti. Ett med idéer, principer, mod, visioner, humor – och som brinner för det bästa inom liberalismen (människors frihet, lika rättigheter, den positiva människosynen) och det bästa inom konservatismen (eftertanke, ödmjukhet inför den egna makten, rättsstat, ansvar och individens rätt att bli lämnad ifred). Ett parti för människor som har fötterna på jorden.

Inga sådana där märkliga, hemmasnickrade halvmesyrer som Borgerlig framtid. (Senast jag kollade hade de uteslutit sin partiledare.) Inte historiskt belastade, demokratiskt tveksamma och skränande som SD. Inte söndervärkta av byråkrati, ängslighet, taktlöshet och inre slitningar som Piraterna.

Att ta sig an att röja upp i den offentliga byråkratin, styra upp polisen, försvara landet och att få välfärdssystemen att i vart fall mjuklanda är för övrigt inget man gör på fritiden. Här krävs resurser, mantimmar, genomtänkta utspel och riktiga, professionella kampanjer. Att gå på tivoli kostar pengar.

Lanseringen av något nytt måste ske med avhoppare från Allianspartierna – för en flygande start i riksdagen. Med ett rejält tilltaget, kompetent och stridsvilligt politiskt war room. Med tydliga principer som går att lita på och med visioner som kan erbjuda människor något att tro och hoppas på. Med en genomtänkt plan. Och, som sagt, med en tillräcklig krigskassa.

Svårare är det inte.


Lästips från Harvard Business Review: What So Many People Don’t Get About the U.S. Working Class »

Vinstförbud i välfärden: En listig plan?

Frågan om vinster i välfärden har ett visst underhållningsvärde.

Om man får tro förhandsinformationen om Repalus utredning – så är förslaget till vinstbegränsning helt befängt. Ett bolag med bortåt 100 miljoner i omsättning skulle i vissa fall inte få ta ut mer än knappt 200.000 kr i vinst. [Länk»]

Blir förslaget verklighet blir det masslakt av bland annat friskolor och fria välfärdsföretag.

Dessutom är själva tanken på att vinst är något som kan bestämmas i förväg helt verklighetsfrånvänd.

Vinstbegränsning får många absurda konsekvenser. Till exempel vad gäller fritt företagande, underleverantörer, bokföringsteknik – och visar på en naiv övertro på något slags förlegad kommandoekonomi. För att inte tala om att en massa väl fungerande assistent- och hemtjänstföretag skulle tvingas överge sina kunder.

Stefan Löfven har lovat Vänsterpartiet ett förbud mot vinster i välfärden, i utbyte mot partiets stöd i budgetfrågan. (Vad nu det tjänar till. Borgarna räddar ju ändå de rödgrönas budget – som annars skulle falla – varje år.) Men jag är inte helt övertygad om att Löfven själv tror på idén.

Däremot är ett förslag om ett vinstförbud ett taktiskt genidrag av de rödgröna.

Även om det är tänkt att falla i riksdagen duger det för att påvisa sossarnas förment radikala ambitioner.

Och det går hem i stugorna. Det är tillräckligt komplicerat för att väljarna inte skall förstå att det är helt galet, så väl tekniskt som principiellt. De flesta väljare missar de praktiska konsekvenserna. Och till och med för borgerliga väljare duger vänsterns vrångbild av hur skattepengar går till offshorebolag medan skola, vård och omsorg förfaller. Det är en perfekt vänsterfråga – även om den har väldigt lite med verkligheten att göra.

För borgerligheten är det här jobbigt. Väldigt jobbigt. Nu blir de tvingade att ta en skarp debatt om principer, fritt företagande och valfrihet – vilket de inte behövt göra de senaste 10-15 åren. I dessa frågor är Allianspartierna ringrostiga. Frågan är om de ens kommer ihåg vad som är viktigt och varför...

Borgerligheten måste våga kräva ett systemskifte

Människor vill ha pengar till mer än livets nödtorft. Det gäller i princip alla.

Människor vill också ha något som upplevs meningsfullt att syssla med. Är det inte ett arbete som drar in pengar, då blir det något annat. Ofta är detta "något annat" destruktivt så väl för individen som för samhället.

Ta sedan dessa enkla observationer och applicera dem på våra så kallade utanförskapsområden.

Att få in folk (inte minst unga människor) i arbete är relevant ur båda aspekterna. Detta är knappast raketforskning.

Men i Sverige får inget vara enkelt. Instegsjobb som låter folk få in en fot på arbetsmarknaden stoppas av facket. Delningsekonomin ses som ett problem, inte som den möjlighet den borde vara. Egenföretagare drabbas av byråkrati och behandlas styvmoderligt av politikerna och deras funktionärer. Höga skatter gör det svårt att bygga sig personligt välstånd genom vanligt lönearbete.

Detta borde vara en självklar konfliktyta i svensk politik. Men icke. Alliansen valde makten framför sunt förnuft. (Speciellt illa var det under regeringen Reinfeldts andra mandatperiod, som var helt håglös.) Och eftersom det inte finns något trovärdigt och engagerande politiskt borgerligt alternativ valde svenska folket sedan en rödgrön regering – som inte heller har något att komma med.

Flyktingar och migranter är – som grupp betraktade – inte den tillgång de skulle kunna vara. Med dagens upplägg med dysfunktionell migrations- och arbetsmarknadsbyråkrati och ett generellt välfärdssystem blir de istället en ekonomisk belastning. Helt i onödan.

Flyktingar och migranter är – som grupp betraktade – inte lönsamma i dagens system. Men de kan göras lönsamma. De måste göras lönsamma. Detta är helt nödvändigt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Och det är oerhört viktigt ur de enskilda individernas perspektiv.

Vägen framåt går inte genom byråkrati, bidragsberoende och sossetrams. Enda realistiska vägen framåt är en fri ekonomi, fritt företagande, personligt ansvar och lägre skatter som gör det lönsamt att jobba eller att starta eget. Sverige skulle kunna bli Europas tigerekonomi – om vi vill.

Detta är ett val svenska folket kan göra. Eller snarare, borde kunna göra. Men det bygger i så fall på att den svenska borgerligheten skärper till sig och börjar driva tydlig borgerlig politik. Det kräver att Alliansen presenterar något för väljarna som engagerar, går att tro på och att sluta upp bakom. Det kräver kompetens och konsekvens. Det kräver mod och tro på frihetliga principer.

Det kräver helt enkelt ett systemskifte. Men det är de borgerliga partierna – i vart fall för tillfället – för fega för att säga. (Frågan är om de ens förstår varför, efter tio år av ideologisk ökenvandring.)

Stöd denna blogg »

Dags för de borgerliga partierna att bli borgerliga

Läs min senaste text hos Mårtensson:

Det är dags för de borgerliga väljarna att förmå

de borgerliga partierna att driva borgerlig politik »

Istället för att göra många saker dåligt bör det offentliga fokusera på att göra ett fåtal saker, men att göra dem bra.

2018: SD släpper fram Alliansen till makten

I gårdagens SVT Agenda försökte Anna Hedenmo få ett tydligt svar om eventuellt samarbete med SD från Moderat-ledaren, Anna Kinberg Batra. Det blev en dragkamp. Men något slutligt svar gick inte att få, inte mer än att AKB tar "avstånd" från SD.

Däremot står det klart att även Kinberg Batra nu har övergivit Decemberöverenskommelsen – i vart fall vad gäller nästa mandatperiod.

Detta är knappast raketforskning. Allt tyder på att dödläget i riksdagen kommer att bestå även efter nästa val. DÖ har fallit. Så det blir SD som får bestämma vilken regering landet kommer att få.

SD kommer aldrig att få sitta i regering eller ens ha ett formellt samarbete med något av de politiska blocken. Men det blir som sagt ändå deras stöd som avgör regeringsfrågan.

Socialdemokraterna och deras vänner i media försöker presentera en motbild: En regering med S, MP, C och "L". Men med dagens opinionssiffror räcker inte heller det till egen majoritet. Dessutom vore en sådan manöver oerhört riskabel för de två, små borgerliga mittenpartierna.

Demokrati är krångligt och ger ofta instabila resultat. Men det är så här opinionen och spelplanen ser ut. Min gissning är att oavsett vilket av de två blocken som blir störst, så kommer SD att släppa fram en borgerlig regering – i något slags obefläckad avelse, där man formellt upprätthåller distans till varandra.

Detta hade kunnat ske redan i samband med budgetomröstningen 2014. Men då fegade Alliansen ur. Det kommer knappast att hända efter nästa val.

Här skall man komma ihåg att även regeringen Reinfeldt 2 var beroende av SD i riksdagen. Ett sådant här scenario är med andra ord inte helt nytt – även om de borgerliga partierna då utgjorde det största av de två traditionella politiska blocken.

Fram till valet kommer den rödgröna regeringen ändå att regera sig till döds. Detta öde har redan drabbat MP. Och när systemet börjar kärva, då lär det bli sossarna som får ta smällen.

Detta är mina spekulationer. Jag föredrar förvisso en Alliansregering framför de rödgröna. Problemet är att borgerligheten är kass nu för tiden. Som det ser ut skulle jag nog inte kunna förmå mig att rösta på den. Förmodligen skulle jag avstå – eftersom jag inte vill ge någon legitimitet att ratta en klåfingrig, genomreglerad kontrollstat med ett välfärdssystem som är konstruerat som ett pyramidspel.

Sverige skulle verkligen behöva ett riktigt frihetligt politiskt alternativ.


SR Studio Ett: Så blir SD:s roll efter nästa val »

Alliansen suger när det gäller politisk kommunikation

I gårdagens partiledardebatt i tv kläckte statsminister Löfven ur sig att börsintroduktionen av ett företag som driver friskolor innebär att man kommer att köpa och sälja barn på börsen.

Det är naturligtvis lågt och ett resonemang som är förenklat och förvridet till det absurda.

Men det är effektiv kommunikation. Mycket effektiv. Detta är precis vad vänstermänniskor vill höra. Och det är ett budskap som är så förenklat att det genast sätter sig hos mottagaren.

I dag ser jag många upprörda borgerliga kommentarer om statsministerns uttalande. Det är förvisso befogat. Men kanske meningslöst eller rent av kontraproduktivt.

Allt man åstadkommer är att ge Löfvens uttalande större spridning.

Absurda förenklingar är effektiva. Motståndaren måste lägga tid och kraft på att dekonstruera dem, tillföra information i sak, skifta mottagarens perspektiv och tillämpa ett logiskt resonemang. Där har man tappat minst tre av fyra väljare på vägen. (Speciellt dem man skulle behöva nå.)

Genom att ägna Löfvens skituttalande sin vrede drar borgerligheten dessutom bort uppmärksamhet från det man borde fokusera på efter gårdagens debatt: Att de rödgröna är på väg att döda kärnkraften genom att skjuta frågan framför sig.

Man kan till och med spekulera i om det inte var en medveten S-strategi att börja yra om barn & börs, för att avleda uppmärksamhet från energipolitiken. Att Löfven för allt i livet inte vill tala kärnkraft är uppenbart.

Det är som vanligt. Borgerligheten ägnar sig åt fair play på ett sätt som visserligen är hedervärt – men som innebär att de går rakt i sossarnas debattfällor. För att vara nedlusad med kommunikationskonsulter är Alliansen förbluffande dålig på politisk kommunikation.

Stöd denna blogg »