Vill vi ha jäviga ministrar?

Tidningsutgivarnas tidigare VD har blivit kulturminister och kommer att ges makten över presstödet. LO:s tidigare ordförande har blivit näringsminister - vilket innebär att man givit makten över den svenska företagspolitiken till en representant för en av arbetsmarknadens parter.

Det finns säkert fler exempel på den moderna korporativismen i regeringen, om man vänder på några stenar.

Varför har vi demokrati? I grunden finns en tanke om allas lika rätt. En man en röst - oavsett om man är raketforskare eller vänder hamburgare.

Men vissa djur är i praktiken mer jämlika än andra. Tillhör man den härskande klassen behöver man inte bry sig om detaljer som en demokratisk process med tillhörande potentiellt besvärliga offentliga debatt.

När jag jobbade i EU-parlamentet kunde jag på nära håll betrakta upphovsrättsindustrins och politikens intima förhållande. Politiker går storföretagens ärenden - inte sällan när nämnda storföretag vägrar anpassa sig till en föränderlig marknad och behöver regleringar för att blockera nya konkurrenter.

En tidigare hög tjänsteman i EU-kommissionen med insyn i dessa frågor förklarade för oss att det är mycket, mycket värre än vi kan tänka oss.

Jag kommer att tänka på chefen för EU:s handelsdirektorats avdelning för "trade defense". Han gick i en riggad fälla, där The Times (vill jag minnas) försökte förmå honom att gynna ett visst företag i skobranschen vad gällde tullar på skor. Den belöning han skulle få var ett välbetalt styrelseuppdrag efter sin pensionering. Det belyser hur det kan få till.

Tjänster och gentjänster. Sammanfallande intressen. Bortom demokratisk insyn.

Svensk politik är bara en liten del av detta träsk. Inte desto mindre - vill vi verkligen ha det så här?

Big Media tar över Kulturdepartementet

Kulturminister i den nya regeringen är Jeanette Gustafsdotter - tidigare gammelmedias chefslobbyist och upphovsrättsmaximalist.

Läs mer här: Big Media tar över Kulturdepartementet »

Är det verkligen så smart med särintressen som ansvariga statsråd?

Det behövs inga konspirationsteorier

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Det behövs inga konspirationsteorier »

"Min poäng är att mycket som tillskrivs konspirationer, hemliga maktsällskap och dolda agendor i själva verket sker helt öppet – utan att någon reagerar."

Fulspelet bakom EU:s nya direktiv om upphovsrätt

Läs min senaste text hos 5 juli-stiftelsen:

Fulspelet bakom EU:s nya direktiv om upphovsrätt »

"Det är så här det går till i det nya, post-demokratiska samhället. Ingen representerar medborgarna. Ingen företräder allmänintresset. Däremot är hela processen nedlusad med särintressen och marinerad i korporativism."

Svågerpolitiken som hotar internet

Läs mitt angrepp på politiken, medie- och underhållningsindustrin, på 5 juli-stiftelsens site. Länk:

Svågerpolitiken som hotar internet »

Kampen för ett fritt och öppet internet är också en kamp för en fri marknad och öppen ekonomi.

Marknad, politik och korporativism

Så fungerar den svenska politiska makten

Detta är sevärt. DGS-tv / Patrik Engelau samtalar med Anne-Marie Pålsson om den politiska makten.

Youtube »

Det bakomliggande problemet med EU:s upphovsrättsreform

Nybloggat på HAX.5July.org:

The underlying problem with EU Copyright Reform »

"The Internet is a unique possibility to develop a really free economy, a free market and competition on a somewhat level playing field. Big Business doesn’t like that. Nor do the politicians and bureaucrats. They are anti-progress."

EU: Det finns ingen plan – bara mer av samma

Kommer Brexit att bli en väckarklocka? Eller kommer EU och dess ledare att fortsätta gå i sömnen – mot en ständigt allt tätare union, mer överstatlighet, mer kommandoekonomi och ett ständigt ökande demokratiskt underskott?

Den kritik mot EU som förekommer, den kommer främst från ytterkantspartier till höger och vänster – som råkat ha hamnat rätt i sak av fel skäl och som ofta är skvatt galna i övrigt.

Från EU, dess ledare och dess etablissemang kommer bara en signal: Mer av samma.

Vad man istället borde göra är att rulla tillbaka EU till ett mellanstatligt samarbete med ett enda syfte: Fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital.


Men hur gör man det när man är förenade vid höften av den gemensamma valutan, euron? Den kräver snarare hård centralstyrning, en fiskal union och upphävt nationellt ekonomiskt självstyre för att fungera.

Hur rullar man tillbaka ett EU som gör anspråk på att ha en gemensam flyktingpolitik – som man till råga på allt inte har någon egentlig kontroll över?

Därför ser det snarare ut som om vi kommer att få mer EU och mer överstatlighet. Nästa punkt på dagordningen lär för övrigt bli gemensam militär kapacitet.

Vad kan väl möjligen gå fel?


I slutet av sommaren kommer nästa akt i det grekiska dramat. Under tiden späder den Europeiska Centralbanken (ECB) ut valutan med minst 60-100 miljarder euro varje månad. Folkets pengar minskar i värde samtidigt som euro-ländernas skuldsättning ökar och därmed även notan till skattebetalarna. (Notera hur folket pungslås i båda ändar av denna scam.)

Utan britterna i EU och utan ett formellt undantag kommer Sverige förr eller senare att tvingas med i det vansinniga euro-samarbetet. Våra ledare kommer att hävda att situationen har förändrats – och de kommer noga att undvika en ny folkomröstning.

Man kan tycka att historien borde ha lärt oss att kommandoekonomi är en dålig idé. Man kan tycka att i vart fall borgerliga politiker borde ha något att invända mot en centralstyrning vars motstycke vi inte sett sedan Sovjetunionens sammanbrott. Men icke.


Det finns ingen plan. Det finns ingen sjukdomsinsikt. Allt som gäller är: Mer av samma.

Men om saker och ting får fortsätta att "fungera" som de har fungerat – då kommer det också att gå som det har gått. Då kommer problemen att bli värre och vansinnet att eskalera.

Till råga på eländet håller EU-motståndet i länder som Frankrike och Tyskland på att mutas in av partier som är främlingsfientliga, protektionistiska, småskurna och motståndare till allt som är bra med ett fritt och öppet Europa.

Och de etablerade partierna lämnar walk over... De är väl allt för förblindade av sin närhet till makten och köttgrytorna i Bryssel, kan man anta. De driver med strömmen. Mer av samma.


I längden kan överstatlighet, centralstyrning, kommandoekonomi och korporativism bara upprätthållas med ett stort mått av tvång och kontroll. Fast det kommer att kallas "harmonisering".

You have been warned.

Stöd denna blogg »

De korrumperade

Det diskuteras om Margot Wallströms (S) gräddfil till en av fackets hyreslägenheter är att betrakta som korruption. Utgångspunkten är att utreda om denna favör kan skapa en situation där Wallström i sin roll som statsråd kan komma att ge facket positiv särbehandling.

I sammanhanget vill jag bara påminna om att facket årligen pumpar in många miljoner till det socialdemokratiska partiet – och att (S) helt uppenbart går fackets ärenden i politiken.

Om Wallströms lägenhet är ett gränsfall, vad är då inte detta?

Läs även: Vi reagerar inte längre på korruptionen »

Att misstro staten är ett hälsotecken

I DN skriver Expos Daniel Poohl och Ungdomsbarometerns Ulrik Simonsson bekymrat om konspirationsteorier. Ungefär hälften av befolkningen anser att politiker sällan berättar de verkliga motiven bakom de beslut som fattas. De noterar även att SD-väljare är mer benägna att tro på konspirationsteorier än andra. [ Länk » ]

Men är det så konstigt? Riksdagen har ju till exempel inskränkt offentlighetsprincipen. Vilket är uppseendeväckande. I EU förhandlas internationella avtal fram bakom stängda dörrar och stora frågor avgörs på hemliga möten, i trialoger. Staten övervakar medborgarna och vägrar att berätta vilket samarbete den har med till exempel amerikanska NSA. Och de amerikanska ambassadtelegram som Wikileaks publicerat har dokumenterat att politiker (även svenska politiker) spelar under täcket och håller sig med dubbel politik – en som visas upp utåt och en verklig.

Detta är inte konspirationsteorier, utan allmänt kända förhållanden som bygger på information som är tillgänglig för alla. De tyder på att den härskande politiska och byråkratiska klassen undergräver den öppna demokratiska processen. Våra ledare är inte intresserade av transparens. De vill helt enkelt kunna göra upp och bestämma i lugn och ro. Vilket knappast kan förvåna någon.

Att "hysa misstro mot statsmakten" är därför ett hälsotecken.

Men konspirationer? Jag vet inte... Jag tror att det som normalt kallas "konspirationsteorier" oftast är hjärnspöken. Visst förekommer en hel del ljusskygg verksamhet. Men jag misstänker att det – som regel – inte finns någon plan.

Skit händer. Omständigheter påverkar och samverkar. Våra politiker och byråkrater är inte nödvändigtvis speciellt bra på det de sysslar med. Dessutom finns det sammanfallande intressen. Dessa är ofta outtalade och kräver varken någon plan eller konspiration. Det är helt enkelt sådant som sker spontant när politiker, byråkrater, storföretagslobby och diverse särintressen verkar tillsammans utan insyn. Vilket ibland kan få mycket dåliga – eller rent av katastrofala – konsekvenser.

Det är därför vi behöver öppenhet och transparens. Och det är därför vi behöver starka medborgerliga fri- och rättigheter – som inte kan kringgås av politiker som drivs av egna intressen.

Fail: EU:s nätneutralitet öppnade för vägtullar på internet

I begynnelsen skapade forskarna på Cern ordning i kablar och datorer som visserligen kunde kommunicera med varandra – men inte på ett strukturerat och användarvänligt sätt. Hypertextprotokollet växte till the World Wide Web - WWW.

Dessutom skänkte dessa forskare i ett anfall av storsinthet webben till mänskligheten. Vilket kanske inte var mer än rätt – eftersom i vart fall Europas skattebetalare har pumpat in astronomiska mängder pengar i Cern.

Det hade nog blivit något slags struktur ändå. Eller snarare olika strukturer, på ett balkaniserat internet. Förmodligen hade det slutat med flera olika nätverk: Microsoft hade säkert byggt ett eget. Fransmännen hade byggt vidare utifrån kalkontjänsten Minitel. (Jodå, Sverige hade också en variant av Minitel – Teleguide som drevs av Televerket, IBM och Esselte. Jag hade en terminal.) Kabel-tv-bolagen skulle vilja bygga egna små inhägnade nät. Och AOL hade kanske fortfarande varit branschens lysande stjärna.

Men så blev det alltså inte. WWW var tidigt ute, hade ett begripligt koncept, var mest användarvänligt – och öppet för alla som ville synas och utbyta information. Snabbt skapades ett globalt nätverk som har bundit samman och lyft mänskligheten vad gäller kunskap, kultur, pornografi, demokrati, sociala kontakter, yttrandefrihet, bilder på söta katter och inte minst företagande.

Plötsligt kunde alla företag som ville exponera sina varor och tjänster dygnet runt, alla årets dagar, för en global publik. Dessutom hade små företag möjlighet att göra sig gällande nästan på samma sätt som stora. Det var ett gigantiskt kliv framåt för fritt företagande och fri konkurrens.

Men det fanns en välgrundad misstanke om att de som hellre hade sett ett balkaniserat internet lurade i vassen. Därför formulerade aktivister och akademiker olika deviser för att försvara ett fritt och öppet internet. Detta var de ursprungliga, någorlunda rimliga försöken att etablera en princip om nätneutralitet.

Min favorit är: Internet skall vara öppet för alla lagliga tjänster och applikationer som inte medför teknisk skada för nätet – och man skall behandla alla sådana tjänster och applikationer lika utan att diskriminera med avseende på innehåll.

Med "man" menas här alla de olika aktörer (och de är väldigt många) som på något sätt kan sägas bära upp ett gemensamt internet.

Nu kan man förvisso anföra att företag skall ha rätt att sälja vilken skit som helst – om kunderna är OK med det. Till exempel en uppkoppling till ett intranät som bara erbjuder Aftonbladet, Blocket, Disney, TV3 och Hotmail för 25 spänn om året. (Eller "gratis" genom annonsfinansiering.)

Visst. Men – då skall man inte kalla den produkten för internet. Att göra det vore helt enkelt att ljuga och vilseleda kunderna. Säljer man uppkoppling till internet, då är det hela internet kunderna skall kopplas upp till.

En del kabel-tv-bolag var länge inne på tanken med fristående intranät. Och TeliaSonera har för inte alls länge sedan lekt med tanken på ett nät där de själva producerar innehållet för en portal som alla kunder möter så fort de kopplar upp sig. Det skulle förmodligen vara tämligen lönsamt. Men idén tycks, tack och lov, inte flyga. (Den lever i dag främst kvar i länder där totalitära och auktoritära regimer försöker kontrollera informationsflödet.)

Men åter till själva nätneutraliteten. Att det som kallas internet också skall vara internet är en sak. Problemet som uppstår är när frågan lyfts över till politiken. Då får man inget så enkelt och klart som definitionen ovan. Speciellt inte när lobbyister och särintressen lägger sig i – i syfte att få till lagstiftning som gynnar dem, men missgynnar deras konkurrenter och hindrar nya aktörer. (Jag har varnat för detta i åratal.)

I USA har frågan om nätneutralitet sorterats in under den klåfingriga, nymoralistiska och kartellvänliga radio- och tv-myndigheten FCC – vilket nog inte är helt lyckat.

Och i EU har man just klubbat ett regelverk som är snårigt och långt ifrån så tydligt och minimalistiskt som min favoritprincip ovan. Egentligen har den europeiska debatten handlat om något helt annat än den ursprungliga neutralitetsprincipen: Gräddfiler.

Det finns en utbredd oro för att om man tillåter nätoperatörer att sälja snabbare trafik till ett högre pris, då kommer hastighet och kvalitet på det "vanliga" internet att sjunka. Själv är jag teknikoptimist och inte så oroad över den saken. Jag tror att allt kommer att bli snabbare, hela tiden. (Och att olika snabb uppkoppling har olika pris, det är ju redan en självklarhet i konsumentledet.)

Men det finns andra, mer lömska sidor av saken.

I EU:s beslut öppnar man för gräddfiler med extra snabb trafik för "specialiserade tjänster". Detta exemplifieras med HD-tv och telekirurgi. Well, man kunde tagit vilka exempel som helst. Det är nämligen inte att vissa aktörer kan köpa snabbare nättrafik som är problemet. Och jag tror som sagt inte heller att detta i praktiken kommer att leda till långsammare och mer instabil trafik för alla andra. (Även om det finns avskräckande exempel på sådant, främst i USA.)

Problemet är att telekomjättarna tolkar det nya regelverket som att de med vett och vilje kan hota att strypa specifik trafik.

Här skall nämnas att den europeiska telekomlobbyn domineras av gamla statliga monopolföretag som tyska Deutsche Telekom (grundat 1947, som en del av federala Postverket) och spanska Telefonica (grundat 1924) – uppbackade av sina nationella politiker i EU:s ministerråd. Detta är stora företag med stora nät, en mängd dotterbolag i olika länder och väldigt många privatkunder.

Så vad är det då de försöker göra?

Anta att du har ett internetbaserat företag. Du köper uppkoppling med den hastighet och volym du behöver. I andra ändan av linan sitter användarna. De betalar också, för tillgång till bland annat dina tjänster. Allt är betalt, till marknadsmässiga priser. Två gånger.

Sedan börjar du tjäna pengar på din verksamhet. Då kommer telekomoperatörerna och säger att de vill ha en procentuell andel av ditt företags vinst för att kunna garantera att din uppkoppling har en kvalitet som din verksamhet behöver. Med tanke på att operatörerna som regel sitter så väl på ditt företags uppkoppling som på näten ut mot de privata användarna, så finns det flera punkter där bolagen kan klämma åt dig.

Vi vill ha ett par procent av ditt företags vinst. För det skulle ju vara tråkigt om något skulle hända din fina app... Typ.

Illa. Men OK, då vänder man väl sig bara till en konkurrerande operatör istället? Kanske inte. Detta är ett koncept som den samlade europeiska telekomlobbyn står bakom. Och tillsammans har de en förödande dominans på marknaden. (Förvånansvärt få moderbolag står bakom den uppsjö av telekomoperatörer som verkar under olika varumärken runt om i Europa.) Skrider de till handling, då kommer de med största säkerhet att göra det tillsammans. En kartellbildning, helt enkelt. Som de för övrigt kan komma undan med – eftersom de hävdar att de tolkar EU:s nya regler om nätneutralitet som att konceptet är tillåtet.

Det är rent av så att det mer eller mindre kommer att krävas branschsamordning. Låt säga att ditt förtags uppkoppling är beroende operatören X. Vanligtvis har X även ett nätverk av användare / privata slutkunder som de också kontrollerar din tillgång till. Men det senare gäller även nätoperatör Y, Z, Å, Ä och Ö. Även de kan strypa din trafik mot slutkund om du inte hostar upp pengar till dem. Detta kommer i stort sett att vara ohanterligt om inte alla inblandade operatörer samordnar sina krav på en andel av ditt företags omsättning.

(Annars blir det som för Youtube, som möts av ett ormbo av ekonomiska krav från ett stort antal olika nätoperatörer, på grund av att deras trafik är så tung. I sammanhanget tas ingen hänsyn till att Youtube / Google antingen har egna kablar eller köper tillräcklig kapacitet för sin utgående trafik – och att slutkunderna i andra ändan betalar sina operatörer för att få tillgång till bland annat Youtube. Alla på vägen vill ha del i företagets vinst, i vissa fall flera gånger.)

Så vad är nu detta för slags konspirationsteori? Har jag några belägg för det jag skriver?

Här vill jag börja med att hänvisa till vad jag själv upplevt i diskussioner på möten och seminarier i Europaparlamentet, där telekomlobbyn har medverkat. Detta är deras våta dröm. Vid upprepade tillfällen har de även försökt sälja in konceptet till enskilda ledamöter. Vilket uppenbarligen har lyckats.

Och så har vi ju Deutsche Telekoms chef, Timotheus Höttges – som direkt efter att EU spikat sina regler för nätneutralitet förklarade att detta öppnar för att DT kan kräva en procentandel av startupföretags omsättning för att "garantera" dem den kvalitet de behöver för sin uppkoppling ("guaranteed good transmission quality"). Vilket implicerar att det inte räcker med att köpa en uppkoppling med nödvändig volym och hastighet för att vara "garanterad" tillräcklig kvalitet.

Detta är den nya affärsmodellen. De stora telekomoperatörerna tänker inte nöja sig med att ta betalt för företagens uppkoppling och av de slutkunder som vill ha tillgång till tjänsterna. De tänker även införa vägtullar på internet.

Det finns massor av praktiska problem med DT&Co:s upplägg. Till exempel har det hitintills varit näst intill gratis att testa olika startup-idéer på nätet. Det har bara varit att köpa uppkoppling, testa och experimentera sig fram – till dess att idén bär eller brister. Men nu måste man alltså utgå från att man behöver göra upp om att betala beskyddarpengar, om man över huvud taget vill komma igång. Vilket kommer att begränsa kreativiteten och kväva många nya företag i sin linda.

Tråkigt.

Det är så här det blir när saker och ting tröskas genom politikens korporativistiska kvarnar i EU. (Ta aldrig en fråga, hur mycket du än brinner för den, till EU-nivå – om du inte redan från början är helt säker på att det är din linje som till sist kommer att vinna.)

Till skillnad från vad folk påstått när jag skrev om detta på annan plats härom dagen vill jag inte alls ha någon ny lagstiftning på området. Putsar man på dåliga lagar, då blir de inte sällan ännu sämre. Speciellt när alla politiska förutsättningar är de samma som tidigare. (Möjligen skulle man kunna sända hela lagpaketet i papperskorgen, men det kommer inte att hända.)

Istället vill jag att den fria marknadens aktörer, entreprenörer, internetanvändare och media skall upptäcka vad som är i görningen. Jag hoppas att marknaden kommer att döda idén om vägtullar på internet – på det mest gruvliga sätt.

Och jag hoppas att de små och oberoende internetoperatörer som finns kvar inser vad som är på väg att hända – i tid för att hinna utnyttja den fördel de faktiskt har av att "bara leverera dum kabel" till företag och allmänhet.

Diskutera!

• Carrier DT Targets Startups After Europe Agrees Net Neutrality Rules »
• Deutsche Telekom chief causes uproar over net neutrality »

TTIP: 100.000 € till den som låter politikerna få veta vad de skall rösta om

Du vet väl att Wikileaks har erbjudit en belöning på 100.000 euro till den som läcker den (hitintills) kompletta texten till handelsavtalet mellan EU och USA, TTIP? [Länk»]

TTIP har förhandlats fram bakom stängda dörrar mellan byråkrater från EU och USA.

Trots att TTIP får lika stor (eller större) betydelse som lagstiftning får varken medborgare, media eller folkets valda representanter (i nationella parlament och i Europaparlamentet) veta exakt vad avtalet innehåller – förrän det är för sent för att ändra något. Däremot har de storföretag som brukar springa hos politikerna för att be om speciallagstiftning haft insyn och inflytande.

Det lilla vi vet om TTIP är kontroversiellt. Till exempel ISDS-mekanismen, som låter företag stämma regeringar som stiftar lagar eller fattar beslut som negativt kan påverka dessa företags framtida vinst.

Detta är redan mycket omdiskuterat. Men det mesta i TTIP är fortfarande okänt.

Vad som gör mig nyfiken är vad TTIP har att säga om "Intellektuell egendom" (IP), upphovsrätt och frågor som relaterar till internets frihet. Mycket tyder på att det man inte fick igenom i det fallna ACTA-avtalet (Europaparlamentet röstade nej) kommer att återkomma i TTIP.

Det kan till exempel handla om att göra nätoperatörerna till nätpoliser, som blir ansvariga för vad deras kunder har för sig i kablarna.

Men om detta vet vi än så länge väldigt lite, även om det finns oroväckande tecken. Och det är inte meningen att vi skall få veta. I vart fall inte innan vi ställs inför fullbordat faktum.

Folket och de folkvalda måste få veta. I tid. Därför är Wikileaks initiativ värt all uppmuntran.

Hacktivisterna

Här är en film du verkligen bör försöka se, medan den fortfarande finns kvar på Youtube: The Hacker Wars.

Youtube »

Falkvinge - on the Cartoon Industry and Civil Liberties

Youtube »

Nya försök från underhållningsindustrin att hindra en reformerad upphovsrätt

Nybloggat på HAX.5July.org:

Sony & MPAA to use trade agreements to stop copyright reform »

I dumpen från Sony-hacket sägs det rakt ut: Sony och MPAA ser handelsavtal som TTIP som verktyg för att hindra en reformerad upphovsrätt.

Hidden Influence: The Rise of Collectivism

Detta är intressant. Jag hade förväntat mig ännu en meningslös konspirationsteori från vänster. Eller från någon gapig snubbe i den kristna högern. Till min förvåning insåg jag att detta är en intressant film som får många saker rätt.

OK, det finns en del kufigheter i filmen. Men om man ser den med ett öppet sinne – då finner man en rätt omfattande libertariansk (eller rent av anarkokapitalistisk) kritik av korporativism och kollektivism.

Utbildningsväsendet, kulturmarxisterna, feministerna, identitetspolitiken och Frankfurtskolan får också en släng av sleven.

Så för en gångs skull skall jag be att få rekommendera en av alla dessa långa, hemsnickrade, samhällskritiska Youtube-dokumentärer. Även om jag kanske inte ställer mig bakom allt som sägs – och även om man kanske bör kolla upp en del av källorna, för säkerhets skull.

(Detta är, för övrigt den första i en serie av tre dokumentärfilmer. Det skall bli intressant att se de kommande två.)

Youtube »

En ärlig politiker

Youtube »

Korporativism

Nätneutralitet: Förvirrad debatt - men en enkel lösning

Diskussionen om nätneutralitet är förvirrad. Det beror dels på att frågan har växt på bredden, dels på att debatten om nätneutralitet i Europa och USA till stora delar handlar om olika saker.


Från början handlade nätneutralitet om att internet skall vara öppet för alla lagliga tjänster och applikationer som inte medför teknisk skada för nätet – och att man skall behandla alla sådana tjänster och applikationer lika.

Naturligtivs är det inget som hindrar, låt säga Schibsted från att starta Schibsted Net – som skulle kunna vara en gratistjänst med utbud endast från de egna företagen Aftonbladet och Svenska Dagbladet, kanske toppat med någon webmail och tjänster från betalande annonsörer. Om de vill och tror att det är en affärsidé, visst. Men då skall de inte få kalla tjänsten internet.

Denna princip kan även appliceras visavi enskilda tjänster, som när en del internetoperatörer till och från har blockerat Skype. Vilket känns som en uppenbar och påtaglig begränsing av vår tillgång till internet.

Den som påstår sig sälja internetanslutning skall helt enkelt tillhandahålla hela internet.


Sedan är frågan vem som skall betala för vad. Tjänsten du köper av din internetleverantör är uppkoppling till nätet. Volym och hastighet kan variera med pris, speciellt vid mobil uppkoppling. Men det är du som bestämmer. Du köper den tillgång till internet som du vill ha.

Då blir det konstigt när nätoperatörerna börjar trixa i andra delar av systemet. Som när amerikanska kabelägare började strypa hastigheten för Netflix, ner under en tekniskt acceptabel nivå. För att ge Netflix samma hastighet som andra ville de ha extra betalt, med hänvisning till att det handlar om mycket trafik.

Men vi konsumenter ju redan betalt för att få tillgång till det internet där bland annat Netflix ingår. Det är vi som, genom en aktiv handling, går in och hämtar trafikintensiva saker på Netflix, Youtube eller Facebook. Att då ta extra betalt från de företag från vars servrar vi, de redan betalande kunderna, hämtar saker – det känns bakvänt.

Rent praktiskt lär det dessutom bli ohållbart om alla som sitter på internets flaskhalsar skall börja ta extra betalt för att leverera redan betald trafik.

Dessutom finns en konkurrensaspekt på det hela. Säg att en ny tjänst – till exempel Radio Bubb.la – skulle bli en succé och börja dra mycket stora mängder trafik. Trafik som slutkunden, den uppkopplade redan har betalt för. Är det då rimligt att alla som sitter vid nätets korsvägar, flaskhalsar och nervcenter skall börja begära extra betalt från Bubb.la för denna trafik?

Och säg att det ändå blir så – och att Google, Netflix, Facebook och Bonniers väljer att betala vägtullar på internet. De är kapitalstarka och har råd. Vilket nya företag, uppstickare och små konkurrenter inte kan matcha. Det innebär i så fall att de stora nätjättarna faktiskt får ett skäl för att finna sig i att betala de digitala vägtullarna – nämligen att hindra nya konkurrenter från att ta sig in på marknaden.

(Sedan finns en helt annan diskussion som rör hastighet, men som inte handlar om att strypa trafik utan om att släppa fram viss prioriterad trafik i en egen fil. Här finns naturligtvis en risk för att hastigheten i det "vanliga" nätet blir eftersatt. Men å andra sidan kan jag inte se hur man skulle kunna hindra verksamhetskritiska aktörer som sjukvård, banker och myndigheter från att hyra egna, störningsfria linor med mycket hög hastighet.)


I USA har frågan om nätneutralitet blivit extra skruvad i och med att man har sorterat in internet under den klåfingriga, nymoralistiska och kartellvänliga radio- och tv-myndigheten FCC.

Den amerikanska delen av nätet ställs därmed under politikernas och särintressenas kontroll. Det kommer att innebära att internet i USA riskerar att regleras sönder, både vad gäller innehåll och teknik. På så sätt skapar man helt nya problem, helt i onödan.

Här måste vi vara uppmärksamma – så att något motsvarande inte händer i Europa.


Frågan om nätneutralitet är en soppa, med många kockar. Därför bör man koka ner det hela till en minsta gemensam nämnare – för största möjliga öppenhet och frihet.

Som jag ser det måste vi undvika detaljreglering, politisering och korporativa tendenser. Vi måste vara öppna för utveckling och konkurrens. Så det finns egentligen bara ett enda beslut som behöver fattas av våra lagstiftare: Att den tjänst som heter internet skall vara öppen för alla.

Internet skall vara öppet för alla lagliga tjänster och applikationer som inte medför teknisk skada för nätet – och man skall behandla alla sådana tjänster och applikationer lika.

Skit i detaljstyrning av teknik och innehåll. Slå bara fast denna enkla, minimalistiska princip om öppenhet.