Dags att börja bygga EU-kritik inför 2019

Stödet för ett svenskt EU-medlemskap har ökat något. 48,4 procent säger ja, 21,8 procent säger nej och 29,8 procent vet inte. (Motståndet mot att gå över till euron är dock fortfarande massivt.) Länk»

Samtidigt vet vi att en Ipsos-mätning säger att sju av tio svenskar anser att EU har för mycket makt eller att vi helt bör lämna EU. Länk»

Själv har jag sett så mycket av EU på så nära håll att jag vill gå ur. EU är direkt farligt. Men den frågan finns inte på dagordningen. I vart fall inte just nu. Allt man kan göra är att försöka begränsa vansinnet.

Detta leder tillbaka till en av mina käpphästar: Vi behöver en liberal EU-kritik som slår mot centralstyrning, kommandoekonomi och politisk klåfingrighet. En EU-kritik som bygger på logik, fakta och principer – istället för att vara nationalistisk, isolationistisk eller främlingsfientlig.

Detta arbete måste börja nu. Frågan är hur.

Naturligtvis kommer denna blogg att fortsätta granska och kritisera EU. Och jag tänker försöka göra min EU-kritik synlig i svenska media. Ett projekt är att försöka tjata in en regelbunden EU-krönika i någon av våra större dagstidningar.

När jag kommit tillrätta i Berlin i höst kommer jag även att skriva en bok om EU. Vi får se om något förlag är intresserat eller om det blir en crowd-fundad bok. (En dokumentärfilm kan vara ett alternativ.)

Men det skulle inte skada med fler plattformar. Vi får väl se om Piratpartiet utvecklar sin EU-kritiska plattform. Eller om Junilistan (som har gratis, utdelade valsedlar i ett EU-val till) är intresserat av att driva sina frågor som något slags långsiktigt opinionsbildande arbete. En annan möjlighet är att bygga en ny tankesmedja eller organisation för liberal EU-kritik.

För det vore väl fan om man inte kunde få EU-valet 2019 att faktiskt handla om EU-frågor, på riktigt.

Rapport från EU-träsket

Foto: Europaparlamentet

Förra veckans session med Europaparlamentet i Strasbourg kändes ovanligt stirrig. Och det finns en boll som jag inte kan släppa. Ha tålamod, för det här kräver en del bakgrund...

Själv är jag EU-kritisk, på liberal grund. Väldigt EU-kritisk. Jag vill att EU skall vara ett samarbete mellan fria stater och rullas tillbaka till att i princip bara handla om fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Om EU över huvud taget skall syssla med något annat, då är det möjligen att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i enlighet med Europakonventionen. Men som det ser ut i dag har hela EU-projektet gått över styr och jag tycker Sverige borde lämna EU medan tid är.

Det är mina personliga åsikter. Sedan har jag ett jobb också, hos Piratpartiet i Europaparlamentet. Där är min uppgift att se till att Piratpartiet gör avtryck och levererar, i enlighet med det mandat och den plattform partiet har.

Piratpartiets kärnfrågor är ett fritt och öppet internet, att bekämpa övervakningsstaten och att reformera upphovsrätten. Det är klockrena frågor och det man primärt skall fokusera på. Därför har man valt taktiken att gå med i den av de etablerade partigrupperna som passar bäst i piratfrågorna. (Den Gröna gruppen.) I utbyte mot att detta ger en plattform, en möjlighet att göra sig hörd och en möjlighet att faktiskt påverka röstar (pp) med denna partigrupp i frågor där (pp) inte har någon politik eller något mandat från väljarna. Det har visat sig vara en framgångsrik taktik vad gäller piratfrågorna.

Piratpartiet har även en linje i EU-frågor: Ett nytt, demokratiskt fördrag som måste godkännas dels av medborgarna i en folkomröstning och dels av medlemsstaterna. Ett tydligt nej till euron som valuta. Nej till Lissabonfördraget (vilket i dag får tolkas in i olika sakfrågor, eftersom fördraget nu är antaget). Piratpartiet är dessutom varma vänner av närhetsprincipen, att beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt.

Själv är jag bekväm med detta, då (pp)-linjen i EU-frågorna kan ses som en delmängd av mina egna åsikter.


Så långt bakgrunden. Nu över till den fråga som bubblat upp efter förra veckans session i Strasbourg...

I veckan röstade Europaparlamentet om "European Semester for economic policy coordination: annual growth survey 2014". Vilket inte uppenbart är någon piratfråga.

I denna dossier gömmer sig följande formulering...

Utskottets förslag "44. Recalls its view that the fiscal situation of Member States can be eased through a new system of own resources to finance the Union budget that will reduce gross national income contributions, thus enabling Member States to meet their consolidation efforts without jeopardising EU funding to support investment in economic recovery and reform measures; underlines, therefore, the importance it attaches to the new high-level group on own resources, which should lead to a true reform of EU financing;"

Vilket kanske – eller kanske inte – kan tolkas som att man öppnar för att ge EU beskattningsrätt. Oavsett vilket uppmärksammade i vart fall inte jag detta som ett direkt sådant krav.

Nu är det som sagt inte kristallklart om frågan om EU:s framtida finansiering är en piratfråga eller ej.

Man kan se skrivningen ovan ur vitt skilda subsidiaritets-perspektiv: Antingen som att EU vill ta sig rätt att ta in pengar från medlemsstaternas medborgare. Eller som att EU får försöka hitta på sätt att klara sig mer på egen hand, istället för att suga pengar ur medlemsstaternas statsfinanser.

Hur som helst handlar det om en inititativrapport, det vill säga en åsiktsförklaring från Europaparlamentet. Att parlamentet uttalar åsikter om det ena eller andra är i och för sig inte helt riskfritt, men det är i vart fall inte lagstiftning. (Mest varm luft, if you ask me.)

Min snabba bedömning i Strasbourg-kaoset förra veckan var att detta inte var en pirat-dossier. Piratpartiets ledamöter röstade mycket riktigt också med gruppen i frågan – vilket bland annat innebar att de röstade ja till den ovan beskrivna punkten.


Entré: Häcklarna.

Detta föranleder vissa kommentatorer att påstå att Piratpartiet (och en del andra svenska partier) röstat för "ett kraftfullt ställningstagande för att ge EU rätt att beskatta medborgare och näringsliv i EU-länderna". Vilket är att tänja på sanningen till bristningsgränsen.

Folk börjar väl hetsa upp sig inför EU-valet, kan man anta. Därför tycker jag att det är viktigt att redovisa vad som skett och hur det tänkts – innan detta påstående får ett eget liv och upprepas tills det misstas för en sanning.

(Det är dessutom underhållande att notera att vissa av häcklarna i denna fråga själva röstade för rapporten som helhet – med punkten ovan och allt – i slutvoteringen. Så frågan kanske inte var så viktig för dem, trots allt.)

Nu är det valrörelse. Så här kommer det att fortsätta. Precis så här. På den här nivån. Ända in i kaklet.

Och skulle det på något sätt visa sig att min tolkning av betydelsen av den omstridda punkten ovan är helt uppåt väggarna ur ett piratperspektiv – då är det uteslutande mitt fel. Men det känns mest som en halmgubbe.

(Personligen skulle jag mest vilja rösta nej till typ allt.)


Piratpartiet står för ett transparent och mer demokratiskt EU; med respekt för de medborgerliga fri- och rättigheterna; med fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital – där beslut fattas så nära de medborgare som berörs som möjligt.

Dessutom börjar Piratpartiet bli rätt bra på att leverera i Piratfrågorna.

EU-valet: Junilistan går in i matchen

Så är då även Junilistan på banan igen – inför EU-valet i maj.

De har tre primära vallöften: Nej till euron. Nytt EU-avtal med folkomröstning. Folkomröstningar innan mer makt flyttas till Bryssel.

Om man jämför med Piratpartiet är det ingen större skillnad i dessa frågor: Piratpartiet säger nej till euron. Piratpartiet vill gå längre och inte bara ha ett nytt EU-avtal, utan ett helt nytt och mer demokratiskt EU-fördrag med tillhörande folkomröstning. Piratpartiet vill stärka subsidiariteten och har inget emot folkomröstningar.

Junilistan nämner inget om övervakning och integritet i sin presentation på DN Debatt i dag. Men det kompenserar de genom att sätta hjältinnan från FRA-omröstningen i riksdagen 2008, Camilla Lindberg, på andra plats på sin lista. Vilket ger en fingervisning om att de även kommer att vara på den bollen.

Det uppenbara problemet är att det nu blir trångt på banan. Om detta leder till en splittring av rösterna kan det landa i att varken Junilistan eller Piratpartiet blir representerat i Europaparlamentet efter valet. Vilket vore tråkigt.

Det är lite synd att (pp) aldrig plockade upp idén om en bredare EU-lista – med några kandidater som i praktiken är pirater, fast från andra partier och nätverk. Då hade förutsättningarna för Junilistan att ställa upp varit annorlunda. Och i vilket fall hade det gjort (pp) betydligt starkare i den situation som nu har uppstått. Men det är som det är.

Välkomna in i matchen!

DN Debatt » | SvD » | Junilistan »

Det börjar bli dags att fundera på EU-valet 2014...

De borgerliga partierna och socialdemokraterna är EU-kramare. Miljöpartiet har tonat ner sitt EU-motstånd och vänsterpartiet har lagt den tunga EU-kritiken i malpåse.

Av riksdagspartierna är det bara sverigedemokraterna som är uttalat EU-kritiska. Vill vi verkligen att de skall göra succé i EU-valet 2014?

Om man lämnar sverigedemokraternas sunkiga idéer åt sidan och ser på det här rent praktiskt – så vore det tokigt även ur ett EU-kritiskt perspektiv med (sd)-ledamöter i Europaparlamentet.

För det första är frågan om det svenska EU-medlemskapet – som (sd) vill upphäva – inte en fråga för Europaparlamentet, utan för riksdagen.

För det andra måste man bekämpa EU:s överstatlighet, demokratiska underskott och politiska klåfingrighet genom att spela spelet. (Sd) kommer aldrig att släppas in i matchen. De kommer att sitta och sura på bakre raden, tillsammans med ett antal andra främlingsfientliga ledamöter som ingen lyssnar på, tar på allvar eller samarbetar med. (Oavsett vad man tycker om att vissa partier hamnar i frysboxen, så är det så det går till i Europaparlamentet.)

Att rösta på (sd) om man är EU-kritisk kan alltså närmast få motsatt effekt – eftersom man då konkurrerar ut andra, som verkligen kan göra motstånd.

Vilka är då de andra, som skulle kunna göra motstånd? Och hur ser detta motstånd ut?

Vad man kan se hitintills, så är junilistan inte på banan. Då återstår piratpartiet.

Piratpartiet uttalar sig förvisso inte om ett svenskt EU-medlemskap som sådant. Men partiet är, i konkret handling, att betrakta som EU-kritiskt eller i vart fall tydligt EU-reformistiskt.

Piratpartiet vill demokratisera EU. Piratpartiet vill försvara de medborgerliga fri- och rättigheterna i EU. Piratpartiet vill öka transparensen i EU. Piratpartiet lär, i sitt nya program, komma att säga nej till euron. Och så vidare.

Det är kanske inte allt man kan önska sig. Men det drar helt klart åt rätt håll. Och jag tror att det finns en massa människor som vill se EU reformeras, utan att Sverige för en sakens skull lämnar unionen. De vill ha ett anständigt alternativ att rösta på.

Detta kan flyga. Men det börjar bli dags att fundera på hur trupperna skall formeras. Det får inte bli så att både Piratpartiet och Junilistan (båda partierna har gratis, distribuerade valsedlar i EU-valet 2014) splittrar rösterna så att inget av dem klarar spärren. Här bör man fundera på något slags fokusering eller samverkan för bästa resultat.

(Foto: Europaparlamentet)

Frihetligt valsamarbete 2014!

Piratpartiet, Liberaldemokraterna, Liberala Partiet och Junilistan i går in i ett valsamarbete – Frihetslistan 2014!

De fyra partierna samlar sina krafter och ställer upp med en gemensam valsedel till riksdagen 2014. Alla de olika kandidaterna står för sitt partis politik. Även fria kandidater kan tas in på den 50 personer långa listan. Sedan är det upp till väljarna vilka kandidater de vill kryssa.

Gemensamt för alla på valsedeln är att de kämpar för demokrati, rättsstat, medborgerliga fri- och rättigheter, integritet och humanism.

Alla samlas kring en organisation för att få ut valsedlar och valaffischer. I övrigt får de olika partierna leva sina egna liv. Svårare behöver det inte vara.

Projektet backas även upp av oberoende frihetliga nätverk som till exempel Frihetsfronten och svenska von Mises-institutet.

Nej, så är det naturligtvis inte. Det var ett aprilskämt. Att organisera landets spretiga frihetliga opposition är ungefär som att försöka valla katter...

SD - Isolationisterna

Sverigedemokraterna tänker tydligen göra återinförda gränskontroller till en kampanjfråga.

Idioter!

Den fria rörligheten är en av de få saker som är bra med EU. Människor kan resa krångelfritt över gränserna och välja att bo och arbeta var de vill inom unionen. Företag får sälja varor och tjänster (någorlunda) fritt över gränserna. Sådant skapar nya relationer, det vidgar människors vyer, det gynnar våra företag, det minskar risken för konflikter och det gör Europa levande.

Men inte i Sverigedemokraternas värld. För dem är allt som inte är kärnsvenskt hotfullt. Och de kan inte förstå vad någon skulle vilja i ett annat land att göra. Så inskränkt.

Det finns mycket som behöver rättas till i EU: Det demokratiska underskottet; slöseriet; byråkratin; jordbruksstödet; den centralstyrda kommandoekonomin; onödig överstatlighet. Och så vidare. Saker som kräver kompetens och konsekvens för att kunna rättas till. Men (sd) väljer den dum-brutala vägen: Stäng gränserna.

Så länge Sverige är med i EU drabbas vi av sådant som är problematiskt i unionen. Men det har (sd) varken viljan eller kompetensen att förhålla sig till. De har inget att komma med, som skulle kunna göra saker och ting bättre. Vilket är det samma som att låta allt som är dåligt fortsätta som förut.

Skall man förändra saker till det bättre i EU, då måste man stå upp och slåss. Man måste veta vad man sysslar med. Vilket är så långt från den strutsmentalitet som (sd) uppvisar i EU-frågor som man kan komma.

Resultatet riskerar att bli helt bakvänt. Sverigedemokraterna försöker vinna väljare på sitt ytliga EU-motstånd. Men eftersom de saknar strategi, kunskap och förmåga att stå upp och slåss i sak – så kommer en röst på (sd) bara att leda till att allt blir ännu värre. Det är att lura de EU-kritiska väljarna.

Här måste det politiska Sverige tänka till. Om de etablerade partierna fortsätter att låtsas att allt är bra som det är med EU, då öppnar de dörren för (sd) i nästa EU-val. Och det saknas verkligen inte frågor att bygga en borgerlig, socialdemokratisk eller miljöpartistisk EU-kritik på. Men de etablerade partierna är tysta. För dem tycks det vara viktigare att vara de mest välkammade medlemmarna i EU-klubben än att hindra dum-nationalismen från att breda ut sig.

Något måste göras för att skapa en grund för en relevant EU-kritik i Sverige. Kanske kan piratpartiet vidga sin agenda till att bli ett mer tydligt EU-kritiskt parti. Kanske kan man få upp junilistan på banan igen. Kanske kan liberaldemokraterna fylla luckan, om de kommer in i matchen snart.

En sak är dock uppenbar: Det duger inte att vänta och se!

Hur kan den svenska EU-kritiken se ut?

I en del artiklar och i andra sammanhang har jag ställt frågan hur den svenska EU-kritiken kan få luft under vingarna – och hur den skall se ut. Många vill diskutera ämnet. Men få kommer med konkreta förslag. Så jag tycker vi dra saken ett varv till, här på bloggen.

Till att börja med är frågan hur en rimlig EU-kritik ser ut.

Handlar det om ett utträde? Den frågan finns inte ens på den politiska dagordningen i dag. Och det enda alternativ som tycks stå till buds är att gå tillbaka till EES-avtalet, för att inte mista den fria rörligheten. Det innebär en norsk situation, där man ändå tvingas köpa alla EU:s påfund – utan att kunna vara med och påverka. Inte så bra, kanske.

Går EU att driva tillbaka till ett mellanstatligt samarbete istället för ett överstatligt? Efter Lissabonfördraget verkar det svårt.

Eller skall man gilla läget och köpa att EU nu i praktiken är en federalstat – och kämpa på alla områden för att så många beslut som möjligt skall föras ner till nationell nivå?

Ett annat alternativ är att ta ett djupt andetag och hoppa i det kalla vattnet för att försöka påverka allt som sker i sak. Att kämpa för att stoppa alla dumheter, eller i vart fall försöka vrida till besluten så att de inte blir allt för dåliga. Det är i så fall en ändlös kamp, som måste föras dagligen, under all överskådlig tid.

Den andra frågan är hur motståndet skall organiseras?

Till att börja med bör det ske på ett sätt som lyfter den liberala EU-kritiken. (EU-kritik som bygger på främlingsfientlighet, nationalism, protektionism och andra reaktionära plattformar vill i vart fall inte jag vara en del av. Möjligen att människor som har ett sådant anslag kan tänkas rösta på ett liberalt EU-kritiskt alternativ, i brist på annat. Men jag ser dem inte som lämpliga eller ens möjliga partners i det praktiska arbetet.)

I dag är ju faktiskt Piratpartiet en av de mer "EU-kritiska" svenska krafterna, i och med vårt motstånd mot övervakning, försvar av de medborgerliga fri- och rättigheterna etc. Men är det troligt, möjligt eller lämpligt att (pp) breddar sig till ett mer klassiskt EU-kritiskt parti? Jag är inte helt säker.

Går det att blåsa liv i Junilistan igen? De har trots allt gratis, distribuerade valsedlar även i nästa EU-val. Men är det möjligt att göra på en liberal plattform? Kanske. Kanske inte.

Kan man använda Klassiskt Liberala Partiet som plattform – eller kanske bygga upp något nytt? Det som talar mot detta är de praktiska problemen. Bara att få ut valsedlar är mer än ett nytt parti normalt mäktar med. (Men visst vore det kul med ett parti med plattformen individuell frihet, ekonomisk frihet och EU-kritik.)

Hur som helst måste något ske. Den rimliga, liberala EU-kritiken måste upp på banan. För det vore förfärligt om Sverigedemokraterna skulle bli det samlande och kanske enda alternativet för svenska EU-kritiker i europavalet 2014.

Perspektiv på fusket / slarvet i EU-valet

Jag skrev tidigare om SR Ekots rapport om problemen, slarvet och det eventuella fusket i samband med EU-valet.

En läsare kom med lite siffror som gör frågan en smula mer konkret.

Junilistan var 7.129 röster från att ta ett mandat i EU-valet. I Sverige finns det 6.060 valdistrikt.

Det räcker alltså med att lite drygt en röst schabblas bort per vallokal, för att effekten skall bli högst påtaglig.

Och om det nu har funnits problem, då är det nog mer troligt att Junilistan har drabbats än de stora partierna.

Vad gäller Piratpartiet har jag inte siffrorna tillgängliga just nu (på resande fot). Men det lär inte handla om mer än ett par enstaka röster per valdistrikt / vallokal för att även (pp) skulle ha fått sitt andra mandat nu, direkt från början.

I de flesta vallokaler är problemen gissningsvis små, närmast försumbara. Men sammantaget kan effekten bli mycket påtaglig. Inte minst i EU-valet, där hela landet är en valkrets.

Med tanke på hur många historier man hört från fasta och mobila vallokaler, så är det snarast troligt att (pp) har behandlats på ett sätt som kostat partiet några tiotusen röster. (Undanskymd placering av valsedlar, kastade valsedlar, folk som fått besked om att de inte kan skriva partinamn på en blank valsedel med mera.)

Frågan är om det verkligen är omöjligt att skapa ett idiotsäkert valsystem.

En annan fråga är om det är så himla fiffigt att låta de politiska partierna hantera det där med valfunktionärer. Det skapar liksom incitament för... om inte fusk... så i vart fall styvmoderlig behandling av nykomlingar och uppstickare.

Juholt slingrar sig

Den socialdemokratiske riksdagsmannen Håkan Juholt har ju framfört åsikten att valen till Europaparlamentet skulle kunna avskaffas. Istället menar han att riksdagen kan utse ledamöterna.

Nu tycks han ha fått kalla fötter. I en ordväxling med Karl Sigfrid (m) genom Expressen säger Juholt att han inte talade om det svenska EU-valet.

Det låter som en efterhandskonstruktion. I den ursprungliga intervjun anger han ju junilistan och piratpartiet som exempel på partier som han menar inte har i Europaparlamentet att göra. Det låter svenskt i mina öron.

Gissningsvis har Juholt blivit tagen i örat på grund av att han har vädrat taktiskt olämpliga åsikter. Offentligt.

Bredbandsskatt?

I en debattartikel i Svenska Dagbladet föreslår junilistans EU-kandidater en bredbandsskatt.

Man kallar det en upphovsmannafond. Tanken är att en avgift på bredbandsabonnemang skall gå till en fond vars pengar "sedan delas ut till upphovsmän vars verk har laddats ned från internetsidor som kontrolleras av ägarna till upphovsrättigheterna".

Man kan se en del problem med förslaget.

Till att börja med är det orättvist. Alla, även de som aldrig tankar hem underhållning, tvingas betala för att andra skall kunna roa sig gratis.

Med film, musik, böcker och annan kultur fritt tillgänglig på internet kan man dessutom anta att nedladdningen kommer att öka mycket kraftigt. Vilket rimligen kommer att leda till att bredbandsskatten måste bli väldigt hög. Billiga uppkopplingar för att sköta vardagliga bestyr, hantera e-post och delta i samhällsdebatten på nätet blir alltså ett minne blott.

Dessutom känner internet inga gränser. Samtidigt markerar junilistan att detta skall vara ett nationellt system. Det vore intressant att få veta hur det är tänkt att fungera, rent praktiskt.

I förslaget kan man också läsa att systemet skall hanteras av t.ex. Stim. Detta är ett problem i sig. Upphovsmän kommer då att tvingas in i en organisation som inte sällan står i konflikt med enskilda upphovsmäns intressen, behov och önskemål. Men i praktiken skulle det bli omöjligt att inte vara med. Detta blir ett problem för små, fria kulturskapare som inte passar in i normalmallen.

Slutligen bygger förslaget på att nedladdningen sker från webplatser som kontrolleras av upphovsrättsinnehavarna. Bland de senare är det nog bara porrindustrin som skulle gilla en sådan lösning. Och den kommer inte till rätta med problemet att upphovsrättsinnehavarna ofta inte alls är intresserade av att tillhandahålla äldre och smalare delar av sin produktion.

Man får nog se detta som ett allt för enkelt utspel i den pågående EU-valrörelsen. Mot slutet av artikeln erkänner artikelförfattarna själva att detta är ett utspel för att locka tillbaka röster från piratpartiet.

Länk »

Telekompaketet: Jävla skit!

Nu har exakt det som Erik Josefsson och jag varnade för skett.

Den stora kompromissen om EU:s telekompaket kommer att vara huvudförslag i Europaparlamentets votering på onsdag morgon. Vinner den, då faller ändringsförslagen. Vilket vilken idiot som helst, som suttit i ett elevråd, kunde räkna ut skulle kunna ske.

Detta innebär att parlamentet inte ens kommer att rösta om Citizens' Rights Amendments. Inte i klump. Och inte punkt för punkt. Inte alls!

Därmed faller tillägg även den sista livlinan för tillägg 166 (den bredare skrivningen om internetanvändares rättigheter). Hårt.

Vad som gör mig riktigt irriterad är att detta kanske hade gått att undvika. Med ett politiskt brett, separat, yrkande om 166:an i sin originalskrivning – då hade parlamentets ledning haft mycket svårare att köra en sådan här fint.

Och ett sådant yrkande fanns. Det skrevs av Christofer Fjellner (m). Men det fick bara 17 underskrifter av de 40 som krävdes. Helt enkelt för att de politiska smågrupperna hellre ville göra en valtaktisk markering genom att köra sitt eget race – Citizens' Rights Amendments – för att se bra ut och (i svenskarnas fall) för att knycka tillbaka väljare från piratpartiet.

De valde att satsa allt på ett kort, istället för att köra med både hängslen och livrem.

Vi varnade för att detta skulle kunna straffa sig. Vilket nu har skett.

Nu har (v), (mp) och (jl) en del frågor att svara på. (Utom Jens Holm (v), som faktiskt var smart och skrev på Fjellners retabling av 166:an.)

Det är ju fan att folk aldrig kan änka efter före. Att de alltid skall sätta partitaktik före resultat. Att de alltid skall vara så övertaktiska.

Och vi som slet så hårt för de 40 underskrifterna!

Miljöpartisten Carl Schlyter (som inte skrev på Fjellners retabling) har nu vaknat och på sin blogg insett att han är lurad. Men för sent.

Men det är klart... Nu kommer de tre partierna att kunna gå runt hela valrörelsen och säga att de ville stärka internetanvändarnas rättigheter, men att de blev nedröstade. Trots att de själva är medansvariga för genomklappningen.

Saliga äro de korkade, ty de skola flyta oppanpå!

Telekompaketet: Citizens' Rights Amendments

Socialistgruppen, de konservativa och liberalerna har gjort upp om telekompaketet inför nästa veckas omröstning i Europaparlamentet. Tillägg 138/46 (om att fildelare inte skall kunna stängas av från nätet med mindre än ett domstolsbeslut) är i princip räddat. Tillägg 166, som är en vidare skrivning om användares frihet och rättigheter, är dock bortplottrat.

I veckan som gick försökte vi, förgäves, rädda 166:an med en bred politisk retabling, organiserad av Christofer Fjellner (m). De flesta medlemmar i småpartierna valde dock att inte skriva under på denna, eftersom de har ett eget yrkande om detta i det så kallace Citizens' Rights Amendments-paketet (nedan kallat CRA). Det kan ha varit ett stort misstag.

CRA har lagts av den yttersta vänstern, de gröna och INDEM-gruppen i Europaparlamentet. Inblandade svenska partier är (v), (mp) och (jl).

CRA innehåller mycket som är väldigt, väldigt bra. Till exempel tillägg 166. Men det finns en del problem.

Till att börja med presenterades CRA som ett paket. Vilket innebär att de som till exempel är för 166:an men inte allt annat i paketet kommer att få svårt att rösta för det. (Just nu finns motstridiga uppgifter om huruvida det ens kommer att vara möjligt att rösta för enskilda delar i CRA, eller om det kommer att ställas mot telekompaketet i klump.)

Och det finns en del andra problem med CRA.

Till exempel finns avsnitt där man helt skåpar ut marknaden, till förmån för statlig reglering. Med det synsättet skulle Sverige fortfarande inte ha någon annan teleoperatör än Telia och vi skulle alla sitta i telefonkö till supporten. Detta ger CRA en tydlig vänsterstämpel, som inte ens socialistgruppen ställer upp bakom. (Däremot tycks det inte vara något problem för Nils Lundgren i junilistan.)

Jag tycker att det finns en slagsida. Många formuleringar riktar sig mot företag som (med stöd av politiken) vill segmentisera internet. Det är till stora delar relevant kritik. Men var är kritiken mot staten? I dag ser vi EU:s medlemsstater inskränka friheten på internet på många olika grunder (war on terror, icke statssanktionerat spel, droger, banrporr, politiskt "olämpligt" material, prostitution, förbjuden historieuppfattning, religionskritik och mycket annat). Min känsla är att CRA till stor del lämnar sådana inskränkningar åt sidan, vilket känns olyckligt.

CRA är alltså till stora delar bra, men inte klockent.

Och jag tror inte heller det är avsett att vara det.

Om det vore internets frihet som småpartierna verkligen slogs för – då borde de till exempel ha skrivit på Fjellners politiskt breda retabling av tillägg 166. Det hade kunnat fixas på en halvtimma. Men de valde alltså medvetet att inte göra det. På så sätt gav de 166:an, i praktiken, sin dödsdom.

Istället får jag ett intryck av att CRA mest handlar om att småpartierna lägger ett förslag som de vet kommer att falla – för att sedan kunna framstå som mer radikala i fråga om nätets frihet än alla andra. Taktik inför EU-valet, helt enkelt.

Och för svenskarna i (v), (mp) och (jl) måste det vara ett önskeläge. Nu kan de framstå som internets bästa vänner – för att vinna tillbaka de röster de har förlorat till piratpartiet.

Men tyvärr. Det är de inte förtjänta av. Detta är på tok för genomskinligt. De valde valtaktik och röstmaximering framför resultat. Och det är inget som skall uppmuntras. I så fall är det bättre att rösta på ett uttalat resultatorienterat parti som piratpartiet – eller en enskild kandidat som verkligen försökte rädda 166:an, som Christofer Fjellner (m). Även Erik Josefsson (v), som älskar internets frihet mer än sin (ev. framtida) partigrupp i parlamentet skall ha en guldstjärna.

EU-valet: Öppet lopp

SCB presenterar i dag en undersökning om Europavalet i sommar.

Knappt hälften av de tillfrågade säger att de tänker gå och rösta. Och av dem är 38 procent osäkra på vilket parti de skall välja.

Som det ser ut just nu är junilistan i stort sett uträknade med en procent av väljarna bakom sig. Detta kan man nog se som en effekt av ett av svensk politiks värsta klavertramp i modern tid – när partiet bestämde att ställa upp i riksdagsvalet 2006. Exakt just där reducerades det till ett chanslöst pytteparti. Hade junilistan inte ställt upp i riksdagsvalet – då hade partiet fortfarande betraktats som ett rimligt framgångsrikt alternativ.

Länk»

Vill de inte att folk skall rösta på dem i Europavalet?

Nästa sommar är det val till Europaparlamentet.

En av frågorna i den svenska EU-valrörelsen kommer att bli "EU och internet". Frågan är aktuell efter höstens debatter – till exempel om EU och bloggarna samt om EU:s telekompaket. Både (s) och (v) har fått upp ögonen för frågan. Och ett helt nytt politiskt parti, Piratpartiet, kommer att försöka ta sig in i parlamentet på just dessa frågor.

Men på den borgerliga sidan klantar man sig. Med besked.

I moderaterna finns en av de EU-parlamentariker som gjort mest i frågan, Christofer Fjellner (m). Han hjälpte till att lyfta frågan om EU och bloggarna tidigt. Och han var en av de pådrivande för att stoppa filtrering av internet och avstängning av fildelare, när telekompaketet var uppe.

Moderaterna och regeringen gör dock ingenting för att hämta hem vunna segrar i dessa frågor. Ingenting! Detta trots att det handlar om något så unikt som en het politisk fråga, i ett nära förestående val, som verkligen engagerar massor av unga människor.

Någon uppbackning i sak tycks Fjellner över huvud taget inte få från Stockholm. Det verkar som om regeringen inte förstår eller helt enkelt inte bryr sig. Eller... vill något annat.

Istället ger ministären Reinfeldt sitt passiva stöd till EU:s franska ordförandeskap och de EU-byråkrater som försöker mygla bort de segrar som vunnits i parlamentet, när det gäller telekompaketet. Det är helt obegripligt.

På så sätt lämnar regeringen fritt fram för andra att ta poäng på frågan. Junislistan, till exempel.

Nu måste vi få ett svar. Bryr sig regeringen över hud taget om dessa frågor? Ytterligare fem minuters tystnad – och tolkningen blir att det gör den inte.

Och i så fall får Alliansen skylla sig själv. Man hade trovärdighet i de här frågorna. Man hade en talesman. Man hade öppet mål. Men de gick aldrig på bollen. De låter EU-valet gå åt pipan helt i onödan.

Tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomsröster och personkryss åker rakt ner i toaletten.

Om de ägde en begravningsbyrå – då skulle ingen dö.

(Vad regeringen däremot gör är att presentera en piratjägarlag som den egentligen inte behöver lägga fram. Och den fortsätter att konstra i FRA-frågan.)


Läs mer hos Oscar Swartz, Christian Engström, Mark Klamberg och Jens O.

FRA: Det europeiska spåret

Hos Svart Måndag skriver herrarna Wibe och von der Esch från junilistan om FRA och kopplingen till den framväxande övervakningsapparaten i EU. Matnyttigt.

Länk»