EU - Festen är över

EU är på väg mot en existentiell kris som kan göra oss fattiga på riktigt. Lösningen på detta är inte mer politik, utan mindre.

Katastrofer börjar ofta långsamt, utan att folk tar någon större notis om vad som sker. Sedan går plötsligt allt väldigt snabbt och innan man vet ordet av ställs man inför fullbordat faktum. EU befinner sig nu vid en sådan tipping point.

Plötsligt talas det öppet om att årtionden av överreglering, byråkrati och höga skatter fått EU att halka efter. Det sägs rent av vara en existentiell fråga. Vilket kan stämma.

Frågan är vad man ska göra åt saken. Det ropas efter politisk handlingskraft.

Man vill investera genom att ta upp lån i en skala som får den gigantiska Corona-fonden att framstå som kaffepengar. Dessutom propageras för fler offentliga satsningar - som i slutändan måste finansieras av oss skattebetalare.

Men problemet är inte för lite politik, utan för mycket.

Nya EU-regler driver IT- och AI-företag bort från EU. Viss ny AI-teknik (till exempel i iPhone) erbjuds inte på den europeiska marknaden, på grund av politiska beslut. Vilket drabbar användare som annars skulle kunna öka sin produktivitet och kreativitet.

Den tekniska infrastrukturen i många medlemsstater är under all kritik, även i länder som Tyskland. Det gäller såväl ny som traditionell infrastruktur - från bredband till järnvägar och broar.

Styvmoderlig behandling av nya rön inom till exempel växtförädling, nanoteknik, stamcellsforskning och ny kärnkraftsteknologi gör att EU hamnar på efterkälken.

Klimatomställningen leder till högre energipriser, förlorade jobb, dyrare transporter, högre priser och nedlagda jordbruk. Detta ofta utan uppenbar nytta för klimatet.

Miljarder av skattebetalarnas och pensionsfondernas pengar pumpas in i förnybar energi, men som inte klarar att ge oss en stabil och säker elförsörjning. Som dessutom ägs av företag i skatteparadis och av kinesiska staten.

En klimatpolitik som bygger på känslor snarare än fakta, tekniska realiteter och sunt förnuft har sitt grepp om politiken. Med påtagligt negativa konsekvenser.

Företagare som borde få vara produktiva dränks i blanketter och förföljs av politisk micro management. Höga skatter och ett jämförelsevis fientligt företagsklimat gör andra delar av världen mer attraktiva för entreprenörer.

Som Mario Draghi nyligen påpekade, har vi under en tid kunnat leva med att halka efter. Men plötsligt blir problemen påtagliga och akuta. Plötsligt kan det börja gå snabbt utför.

Lägg till detta att själva fundamentet för en fri ekonomi och fredlig mänsklig samexistens - den demokratiska rättsstaten - hotas inifrån.

Ständigt ser vi politiker som motiverar inskränkningar i de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Nu senast med förslaget om Chat Control 2, som strider mot rätten till privatliv och privat korrespondens. Ny EU-lagstiftning är samtidigt på väg att begränsa yttrandefriheten.

EU håller alltså inte bara på att tappa sin tekniska och ekonomiska ställning. Vi är även på väg att förlora det som i någon mening varit det moraliska fundament som människor i andra delar av världen beundrat oss för.

Om saker och ting får fortsätta som hitintills, då kan det mycket snabbt gå utför. Då kan vi bli fattiga, på riktigt. Med katastrofala samhälleliga effekter. Vilket är konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut.

(Ursprungligen publicerad i Bulletin den 5 oktober.)

I de rödgrönas spår kommer magrare år

Klimatomställning, centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska idéer leder till fattigdom och social oro.

Sverige och Tyskland har lägst tillväxt i EU. Det är två länder som försatt sig själva i en knepig sits.

Dels genom att lägga ner fungerande och säker kärnkraft. Vilket lett till svängande elpriser och en kommande elbrist.

Dels genom att köpa en känslodriven klimatalarmism. Till priset av att begränsa den produktiva sektorns möjlighet att skapa tillväxt och välstånd.

Tillväxt gör att vi kan bygga sjukhus och få en rimlig pension. Tillväxt låter oss leva i trygghet och en vardagslyx som vore otänkbar även för de rikaste förr i världen. Och tillväxt skapar de resurser som krävs för att möta potentiella klimatförändringar.

Med tillväxt lyfts fler ur fattigdom. Med tillväxt kan vi bota fler sjukdomar. Med tillväxt följer teknisk utveckling och framåtskridande. Med tillväxt växer kakan. Med tillväxt får vi det bättre.

Men det kan vara slut med den saken. Vi befinner oss i en recession som i värsta fall kan gå över i en riktig lågkonjunktur. Med en krympande ekonomi blir vi fattigare.

Detta som en konsekvens av medvetet fattade beslut. Man fipplade med sådant man inte begrep. Man ödelade världens renaste, säkraste, mest stabila och CO2-fria el-system.

Inte nog med att de rödgröna ödelagt en trygg elförsörjning. De har dessutom skapat en enorm energi-skuld inför framtiden.

Vår elproduktion måste mer än fördubblas de närmaste 20 åren - för att klara industrins behov och elektrifieringen av samhället. Det måste ske även när det inte blåser och solen inte skiner.

Och det handlar om mer än elen. EU:s klimatpolitik slår mot skogsbruket. Den riskerar att leda till ökade boendekostnader. Och den gör europeisk industri mindre konkurrenskraftig mot omvärlden.

Förbudet mot nya bilar med förbränningsmotorer från 2035 står i kontrast mot en sviktande elbilsförsäljning och batteritillverkningens inverkan på människor och miljö. Har man verkligen tänkt igenom det här?

Nu utvecklas i och för sig tekniken. Men om ingen revolutionerande sker snart saknar vår planet råvaror för mer än en, på sin höjd två generationer elbilar. Och sedan?

Klimataktivisterna målar upp en dyster framtid om vi inte gör som de vill. Men framtiden kan bli ännu värre om de får sin vilja igenom.

Energibrist, försämrad konkurrensförmåga, arbetslöshet, fattigdom, ett kontrollsamhälle och social oro är några av den rödgröna politikens konsekvenser.

Politisk klåfingrighet gör allt sämre. Även om vi står inför klimatförändringar är det inget som säger att de lösningar politiken driver nödvändigtvis är de rätta, bästa eller ens lämpliga. Speciellt inte om de drivs av känslor.

Om målet är att minska CO2-utsläppen gör varje krona betydligt mer nytta i Afrika eller Asien. Om syftet är att rädda människoliv finns det en mängd åtgärder som ger större utdelning till lägre kostnad.

Men det handlar inte bara om energi och klimat. Politiker har rent allmänt en förmåga att driva en politik som saknar verklighetskontakt, konsekvensanalys och logik.

Fattar man beslut utifrån hur man tycker att saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är, då är risken uppenbar att man gör fel.

Oavsett de bakomliggande skälen får dålig politik konsekvenser. Om man skapar energibrist, stryper den produktiva sektorn, sätter utopi före verklighet och ägnar sig åt ideologiska experiment istället för att se till att samhällelig kärnverksamhet faktiskt fungerar - då blir det garanterat trubbel.

Problemen kommer ofta med viss fördröjning. Kriser utvecklas som regel långsamt till en början. Men sedan kan allt gå väldigt fort.

Centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska dogmer dömde sovjetkommunismen till ett stegvis förfall som mot slutet eskalerade till ett snabbare och mer brutalt sammanbrott än någon hade väntat sig.

Det borde vara en varning till andra som visar liknande tendenser.

Det kan kanske verka fånigt att jämföra till exempel EU med Sovjetunionen. Men ändå finns samma oroväckande ansats till centralstyrning, kommandoekonomi och utopi framför fakta och logik - här och nu precis som där och då.

Att upprepa historiens misstag och samtidigt hoppas på ett annat utfall är en vansklig plan.

Priset får folket betala.

För att undvika en dystopisk framtid behöver politiken mer kritiskt tänkande, mer faktabaserat beslutsfattande och mer respekt för den evolutionära samhällsutveckling som bygger på erfarenhet och spontant samarbete - utan fixerade utopiska mål.

- o -

Få mina längre texter direkt i din e-post »

Helgvideos: Systemhot, energi, klimat & Tyskland

Youtube: Därför är kriminaliteten ett systemhot »

Youtube: Gröning & Blomgren möter Björn Gillberg - om klimatomställningen och vindkraftens problem »

Youtube: Bjorn Lomborg: Actions That Would Do More Good Than Wasting Trillions on Climate Change »

Youtube: So will uns die Regierung unseren Wohlstand wegnehmen! »

Jönssons lördagsvideo: Vad händer om förfallet accelererar?

Youtube »

Sverige är ett synnerligen nationalistiskt land

Ni kanske inte ser det, eftersom ni befinner er mitt i det. Men jag kan berätta att utifrån framstår Sverige som ett synnerligen nationalistiskt land.

Sverige är bäst i världen - är det envisa budskapet från det land där ordningsmakt, försvar och utbildning uppenbarligen inte levererar. Detta trots att landet har världens kanske högsta skatter.

Svenska folket har invaggats i något slags tro på att det bara finns ett sätt att sköta saker och ting - det svenska sättet. I själva verket finns det ett oändligt antal sätt att göra saker och utföra samhällsservice. Många av dem är betydligt bättre än de svenska, inte sällan till lägre kostnad. Det räcker med att se sig om i våra grannländer för att inse att så är fallet.

Sverige är en moralisk stormakt - proklamerar regeringen stolt. Says who? - frågar sig syrligt den omvärld som i enlighet med detta uttalande måste antas vara mindre moraliskt utvecklad.

Speciellt det där sista, tron på sin egen moraliska överlägsenhet framför andra folk är riktigt unken nationalism.

Sverige hade - på logiska grunder - kunnat hävda den västerländska civilisationens, rättsstatens och demokratins överlägsenhet. Det hade varit en sak. Men när det istället handlar om identitetspolitik, en feministisk utrikespolitik och politiskt korrekt moralpanik - då blir det bara löjligt.

Dessutom finns det ett utbrett missnöje i Europa mot att Sverige genom sin generösa bidragspolitik lockar flyktingar och migranter till vår kontinent. Vi har blivit dåliga grannar, så att säga.

Utan tillväxt stannar Sverige!

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Utan tillväxt stannar Sverige!

"Det kommer varningssignaler om att tillväxten är på väg att bromsa in. Detta borde vara Den Stora Frågan i svensk politik. Men som så mycket annat skjuter man den framför sig. Kanske för att man inte vet vad man skall göra åt saken. Kanske för att det man bör och kan göra inte är i linje med det styrande partiets ideologi eller intresse. Men för var dag som man blundar för problemet kommer fallet – när det kommer – att bli hårdare."

Den svenska vägen till träldom

Förra veckan skrev jag en bloggpost om hur folk kan komma att få nog, opinionen svänga och landet nyktra till. Men det finns naturligtvis även andra och dystrare scenarier.

Vad händer till exempel om de politiska makthavarna bestämmer sig för att stärka sitt grepp? Det kan ske med de bästa intentioner - som att rädda välfärdssystemen, klimatet eller det rådande politiska systemet.

Vi ser redan hur våra mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter urholkas med än den ena, än den andra ursäkten. Det talas om att »balansera« eller »väga« våra rättigheter mot något annat som politikerna för tillfället finner angeläget. Men en sådan balansakt är per definition omöjlig. De grundläggande rättigheterna kallas grundläggande just på grund av att det är vad de är: En förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle. Därför skall de vara fredade mot den politiska överhetens klåfingrighet.

Vi ser också hur det fria ordet och den fria informationen inskränks. Människor fängslas de facto för vad de tycker, skriver och säger (även i fall där dessa yttranden inte innebär något direkt hot eller någon direkt fara för någon annan). Folk blir av med sina jobb och uppdrag bara för att de uttrycker åsikter som inte är moderiktigt politiskt korrekta. Och internets fria flöde av information stryps, lite i taget.

Detta är processer som redan pågår. Men jag ser ett annat hot växa fram: Vad händer när välfärdssystemen börjar vittra sönder? När vanliga åldringar som betalt skatt hela livet inte kan leva på sina pensioner? När antalet människor som lever på olika bidrag blir för stort? När kostnaderna för kommunernas verksamhet skenar iväg? När man börjar få slut på andra människors pengar?

Det finns skäl att tro att det inte går att få in högre skatter på vanligt sätt. Men ändå måste den generella välfärdsstaten ta in allt mer pengar. Vilket till att börja med kommer att leda till högre skatter, som måste upprätthållas med ökat tvång. Och att myndigheterna kommer att ägna sig allt mer åt att snoka i folks privatekonomi. (Verktygen för detta finns redan på plats.) I ett så gott som kontantlöst samhälle finns det inte mycket vanliga människor kan sätta emot.

Processen är till synes enkelriktad. Politikens makt över individen ökar ständigt. Byråkratin växer ständigt. Den offentliga verksamheten blir ständigt allt mer omfattande (samtidigt som den i stora delar tycks fungera allt sämre). Skatterna blir ständigt allt högre. Kontrollen blir ständigt allt mer omfattande. Detta är inte hållbart. Förr eller senare kommer systemet att gå in i väggen. Och vad händer då?

Vad händer när politikerna upplever att de till varje pris måste rädda systemet - men (i vart fall en stor del av) folket inte längre är med på noterna?