Öppna gränser. Generell välfärdsstat. Demokrati. Du kan bara välja två.

Den demokratiska rättsstaten har unikt goda förutsättningar för att integrera och assimilera invandrare. Så varför fungerar det inte?

Vi har något unikt. Vår demokratiska rättsstat är något så ovanligt som ett samhälle som i princip är öppet för alla som är beredda att respektera sina medmänniskors frihet, säkerhet och egendom.

Det spelar ingen roll varifrån en person kommer, vad någon tror på, hur individen i fråga ser ut, vilket kön eller vilka sexuella preferenser den har – alla är välkomna i vårt ”open access”-samhälle, med lika grundläggande rättigheter, samma skyldigheter och på samma villkor som för alla andra.

Nu är det visserligen lite mer komplicerat än så. Man måste till exempel skilja på religion och stat. Man måste acceptera statens våldsmonopol och våra institutioner för konfliktlösning utan våld. Och man förväntas dra sitt strå till stacken efter bästa förmåga.

Man skulle förvisso kunna kalla detta för ett slags överideologi. Men i så fall en som ger individen unikt stor frihet att leva sitt liv efter eget huvud. Ingen tvingas underkasta sig någon religions eller utopisk ideologis ambition att detaljstyra och kontrollera samhället eller människors liv och sinnen.

Visst finns det helt uppenbart utrymme för ökad frihet och personligt ansvar i vårt samhälle. Men utgångsläget är ändå jämförelsevis gott.

Sverige borde vara ett land med utmärkta förutsättningar för inflyttade att integreras och assimileras in i. Ändå ser det ut som det gör.

Dels beror det på att vi släppt in människor som inte är beredda att ställa upp på principerna ovan. Dels på att integrationen förväntas skötas av det offentliga snarare än civilsamhället. Dels på att vi släppt in fler människor i landet än vad som rimligtvis kan absorberas under ordnade former. Dels på att det svenska samhället har liten plats för lågutbildade och låglönearbeten.

Här finns också ett problem med den generella välfärdsstaten. Den är en magnet för migranter och lycksökare som har en orealistisk bild av Sverige som en bankomat.

Vilket skapar en ohållbar situation, där de som redan är inne i och betalar för systemet gör revolt. Vilket i sin tur – helt förutsägbart – förändrar den politiska spelplanen.

Tillspetsat kan man säga: Öppna gränser. Generell välfärdsstat. Demokrati. Du kan bara välja två.

Det är ironiskt att vänsterns missriktade välvilja vad gäller att urskillningslöst öppna våra gränser har blivit ett större hot än något annat mot samma vänsters så omhuldade generella välfärdsstat.

Här kan det vara på sin plats att jag förklarar min principiella inställning till invandring: Människor ska ha rätt att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Med bekostnad avses i sammanhanget inte bara ekonomiska faktorer, utan även andras friheter och rättigheter enligt ovan.

Sedan tror jag att vi i långa loppet realistiskt sett måste acceptera en mer blandad befolkning vad gäller människors yttre attribut.

Det som är viktigt, och som till varje pris måste upprätthållas och försvaras, är den demokratiska rättsstaten, individens frihet och hennes rätt.

Ett civiliserat samhälle med ordnad fredlig mänsklig samexistens, helt enkelt.

(Tidigare publicerad i Bulletin.)

Sverige, invandringen och den stora oredan

Klicka på bilden för en större variant.

Jag har en enkel princip: Människor skall få bo var de vill. Men inte på andras bekostnad.

Vilket innebär att fri eller omfattande migration inte är förenlig med en generell välfärdsstat.

Man kan inte öppna portarna för människor att leva på andras bekostnad. Eller att hota andras frihet, säkerhet eller egendom. (Vilket för övrigt gäller alla människor.)

Vill man omfattas av allehanda sociala förmåner och trygghetssystem får man först vara med och betala in till systemet.

Bidragsinvandring går helt enkelt inte ihop ekonomiskt. Och den accepteras inte av dem som tvingas betala notan. Vilket får politiska konsekvenser.

Fri invandring, generell välfärdsstat och demokrati - du kan i princip bara välja två.

Naturligtvis skall vi hjälpa till när det uppstår flyktingkriser i vårt närområde, som Ukraina.

Man kan också tänka sig att vi tar emot ett begränsat antal flyktingar från andra krishärdar - av humanitära skäl - inom ramen för vad som är ekonomiskt och praktiskt realistiskt.

Men det är inte rimligt eller hållbart att acceptera stora mängder bidragsinvandrare. Speciellt inte under rubriken asylsökande.

Asyl är något som bör förbehållas individer som personligen hotas av sina regimer och som i det enskilda fallet är i uppenbar fara. Som det var tänkt från början. (Att vara krigsflykting är något annat.)

Åker man sedan tillbaka på semester till det land man säger sig ha flytt ifrån kan det som regel inte rimligen handla om asyl-skäl.

Arbetskraftsinvandring är en annan femma. Om människor vill komma till vårt land, försörja sig själva, bidra till försäkringssystemen, skapa tillväxt och anpassa sig till våra lagar och vår demokratiska rättsstat skall de vara välkomna. Var den ekonomiska ribban skall sättas kan diskuteras.

Den fria rörligheten för för EU-medborgare har en tydlig huvudregel: Inom tre månader skall du vara folkbokförd, självförsörjande och bidra ekonomiskt till försäkringssystemen.

Vilket är rimligt - förutsatt att man ser till att dessa regler efterlevs. Dessutom handlar det då om migration inom ramen för vår västerländska kulturkrets och liberala demokrati, vilket underlättar integrationen.

Så långt de uppenbara, hårda argumenten. Nu över till de mjuka, som kan vara lite mer kontroversiella.

Till att börja med måste politiken acceptera att människor till stor del styrs av sitt evolutionära bagage.

Under i princip hela mänsklighetens existens har främmande stammar utgjort ett potentiellt hot. En viss misstänksamhet finns kvar i reptilhjärnan.

Om det plötsligt dyker upp en massa människor som vill bo på där vi bor, som ser annorlunda ut, som talar ett annat språk och som kanske också vill leva på våra resurser - då blir reaktionen förutsägbar.

Om detta kan man tycka vad man vill. Men jag är tämligen övertygad om att det är så folk i allmänhet fungerar sedan hundratusentals år tillbaka.

Vilket inte bara gäller oss i övre högra hörnet av World Value Survey. Flytta till en arabisk teokrati baserad på klanvälde och insistera på att få leva som i Sverige, så får du se.

Så länge politiken inte inser detta kan den inte göra något åt människors rimligt berättigade oro. Att stämpla den som främlingsfientlighet eller rasism gör bara saken värre och debatten dummare.

(Rasism är för övrigt totalt anti-intellektuellt. Ingen rår för var den föds. Människor bedöms lämpligast utifrån sina handlingar. Det är inte vem du är, utan vad du gör som är viktigt.)

Detta tillstånd av förnekelse gör även situationen värre för de stackars invandrare som våra politiker tror blir kärnsvenska bara man skrubbar av dem. Människor är olika och vissa är mer olika än andra.

Sätter man sedan dessa invandrare att bo i betonggetton utanför stadens naturliga liv, från vilka det svenska samhället i allt väsentligt dragit sig tillbaka - då behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut hur det kommer att gå.

Även om man sätter den utomeuropeiska invandringen (som inte är arbetskraftsinvandring) till ett minimum kommer det ändå att ta tid innan den är på nivå med samhällets absorptionsförmåga.

Så har det varit förr, om än med mindre volymer. I samband med kriget i Ex-Jugoslavien flydde runt 90 tusen människor till Sverige. Det blev problem och väldigt upphetsat tonläge ett tag.

Men med tiden har dessa människor långsamt marinerats i mellanmjölkens land tills något slags balans uppnåtts. Integration tar tid. Assimilering tar ännu längre tid. Ibland blir det först värre innan det blir bättre.

Men i längden brukar det vara enklast för människor att anpassa sig till majoritetssamhället. Att komma in i systemet. Förutsatt att systemet står pall.

På tal om Systemet och för att sticka ut huvudet kan man ifrågasätta om svensk alkoholpolitik, drakonisk droglagstiftning, politiskt korrekt nymoralism, höga skatter och allmänt småaktigt förmynderi är något som unga människor med utländsk bakgrund vill integreras i.

Då kan de ju lika gärna kila över till närmsta källarmoské.

Sverige är fanatiskt i sin iver att lägga sig i folks liv och göranden, vilket är rätt uppenbart för oss som tittar på fosterlandet från kontinenten.

Sverige borde bli lite roligare, mer avslappnat, företagarvänligt och framtidsinriktat. En känsla av rörelse åt rätt håll. Ett projekt som både gamla och nya svenskar kan känna lite optimism över. Något att tro på.

Vilket leder oss över till religionen. Många med utländsk bakgrund är fostrade i en kultur där till exempel kvinnan är underordnad mannen, där homosexualitet inte accepteras och där klanen fyller den skyddande funktion som det statliga våldsmonopolet (i vart fall i teorin) har i den västerländska rättsstaten.

Detta är ett problem, som bara blir värre när våra politiska ledare - som borde stå upp för den västerländska civilisationen och den demokratiska rättsstaten - tiger för att undvika identitetspolitikens skärseld.

När SD klev in i rikspolitiken drabbades det övriga politiska Sverige av panik. Man tog reflexmässigt avstånd från allt, oavsett vad sverrarna sa - så till den milda grad att etablissemanget som regel intog motsatt ståndpunkt.

Under Reinfeldts och Löfvens år hade svensk politik och media lätt kunnat påstå att jorden är platt, om SD hade hävdat motsatsen. Men att reagera känslomässigt brukar förr eller senare straffa sig.

Detta är speciellt intressant med tanke på att S&M innan SD ens var påtänkta tillsammans utgjorde den järnaxel som helst inte släppte en jävel över bron.

I vart fall inte fler än vad som behövdes i industrin och i servicenäringarna, plus lite partikamrater på flykt från Sydamerika.

Men det var då. Nu är vi här. Så intressant. Då får vi förhålla oss till det.

Det talas mycket om förebyggande åtgärder för att bekämpa utanförskap och brottslighet. Vilket ofta är det samma som att kasta pengar på problemen och hoppas att det gör saken bättre.

Någon egentlig diskussion om incitament förekommer i princip inte. Och att bli rik på eget hårt, hederligt arbete är i princip omöjligt i den svenska högskattestaten.

Vilket lämnar unga människor som inte har förutsättningar att studera till jurist, läkare eller ingenjör med... vad?

En annan fråga är språket. Naturligtvis är det bra om alla som bor i Sverige talar svenska.

Men många nyanlända har redan något slags grundläggande färdighet i engelska. Varför då inte utveckla den färdigheten innan det är dags att lära sig ärans och hjältarnas krångliga språk?

Varför inte göra engelska till ett officiellt andra språk, vilket ju i praktiken redan är fallet? Den som behärskar engelska klarar sig bra i det svenska samhället och kan sköta de flesta vanliga jobb.

Sverige gör allt så onödigt krångligt för sig. Fokusera på kärnverksamheten och grundläggande statliga uppgifter istället för utopiska visioner.

Start where you are. Use what you have. Do what you can.

Politiskt mode och den ängslighet det fört med sig har landat i att ingen längre vågar säga att en spade är en spade.

Vänsterns ideologiproduktion inom offentlig verksamhet, utbildning och media är en gökunge som tillåtits tränga undan sunt förnuft.

Den allt mer allomfattande generella välfärdsstaten och en allt mer klåfingrig stat begränsar människans möjligheter att utöva sin potential och hennes makt över sitt eget liv.

Det där är generella problem, de blir dock extra tydliga i invandringsfrågan.

Men nu har alla gjort helt om.

De borgerliga partierna försöker styra upp saker och ting, med stöd av SD.

Till och med Sossarna har svängt. Nu låter de som SD gjorde för några år sedan.

Så här har vi alltid tyckt!

Hur vill de då komma till rätta med de problem vars existens de bara för någon månad sedan förnekade?

"Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer att behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en omfattning vi tidigare inte sett." ...skriver sossarna nu.

Vilket låter lite hotfullt. Det andas bussning av skolelever kors och tvärs och ett visst mått av tvång vad gäller var människor tillåts bo.

Så att allt blir lika dåligt överallt. För att citera den gamle socialdemokratiske finansministern Wigforss "Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla."

Det är så typiskt sossarna. Man blundade för problemen tills de blev så stora att de kräver extraordinära insatser.

De blundade delvis för att hålla gröningarna och vänstern på gott humör, så att sossarna kunde bita sig fast vid regeringsmakten. Delvis på grund av deras överdrivna beröringsskräck mot SD. Delvis på grund av inkompetens.

Men visst skulle det föra saken framåt om svenskar och invandrare umgicks lite mer. Och det måste lösas av civilsamhället - inte med centralstyrning och tvång.

Sossarna ser väl sin chans nu. De är aldrig så glada som när de får en möjlighet att ändra på folk och leka dockskåp med samhället.

- o -

Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem och länkar till min övriga produktion direkt med e-post, även kostnadsfritt. Klicka här »

Lördagsvideos: Hungerdebatt, övervakning och energi

Youtube: Hungrar Sveriges barn? »

Youtube: Vänstern har fel om hungriga barn (och Lena Anderssons text) »

Youtube: Jon Karlung talar vid demonstration mot Chat Control - 20 maj 2023 »

Youtube: Vindkraftssatsningen – en gigantisk blåsning? | Jan Blomgren | Hotspot »

Youtube: Renewable Energy Storage: No Wind, No Sun, Now What? »

Avund är en usel grund för skattepolitik

Sossarna vill höja skatten. Som vanligt.

Skatten är en intressant mätare - som visar hur stor del av din konsumtion du själv har makt över och hur stor del andra har kontroll över. Med skatter som är bland världens högsta har svenskarna mindre makt över sina liv än människor i andra länder.

Högre skatter ger inte nödvändigtvis staten högre inkomster. Tvärt om kan höga skatter göra människor mindre motiverade att jobba och skapa välstånd. När den senaste borgerliga regeringen sänkte skatten - då ökade statens skatteinkomster - eftersom människor då blev mer intresserade av att arbeta.

Det är lätt att vädja till människans lägre instinkter, som avund - och kräva att de rika skall betala mer.

Men människor med höga inkomster betalar redan mer - och de gör det dubbelt. Dels innebär den högre inkomsten i sig att rika betalar mer än fattiga i skatt, i kronor och ören. Dels har vi ett absurt progressivt skattesystem - som straffar den som arbetar och tjänar pengar genom att skattens procentuella andel av lönen då ökar i takt med inkomsten.

De borgerliga partierna borde gå till val på att införa platt skatt. Lika hög procentsats för alla. Det skulle ändå innebära att den med hög inkomst betalar mer i skatt - i kronor och ören - än den med låg inkomst.

Platt skatt skulle även ha fördelen att staten då får rätta mun efter matsäcken. X% av medborgarnas inkomster är det ekonomiska utrymme man har. Vill regeringen ändå ha större skatteintäkter - då måste den satsa på tillväxt, det vill säga en totalt sett större kaka.

Och om vi skall rädda vårt pensionssystem, försörja 800.000 bidragsberoende, integrera nyanlända och styra upp offentlig kärnverksamhet som idag är i förfall - då krävs en sjuhelvetes tillväxt. Speciellt om vi skall ta igen vad som gått förlorat under pandemin.

Det är som om många inte fattat att pensionerna, bidragen, sjukvården, omsorgen, integrationen, skolan, polisen, försvaret, biblioteken och allt annat - är beroende av ett företagsvänligt politiskt klimat där det lönar sig att jobba.

Hela den socialdemokratiska fördelningspolitiken är - ironiskt nog - beroende av stark tillväxt i näringslivet. Utan inkomster finns varken pengar till verksamhet eller fördelningspolitik. Utan ett blomstrande näringsliv blir det varken välfärdsstat eller välstånd.

För att parafrasera Parkinsons svenska lag: Sikta på välstånd och tillväxt och du kommer att få sysselsättning, välfärd och trygghet. Men om du istället satsar på sysselsättning, välfärd och trygghet - då kommer du varken att få något av detta eller välstånd och tillväxt.

Eller som Ulf Adelsohn uttryckte saken när han valdes till moderatledare: Det land som inte låter människor lyckas, kommer inte heller att ha råd att ta hand om dem som misslyckas.

Vi är alla systemets fångar

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Vi är alla systemets fångar »

Den generella välfärdsstaten är ett ohållbart pyramidspel - too big to fail - som alla tvingas finansiera och göra sig beroende av.

Var tror folk att pengar kommer ifrån?

 

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Var tror folk att pengar kommer ifrån? »

"Men att göra fattiga människor mindre fattiga genom fördelningspolitik är ingen långsiktigt hållbar plan. Det är inte rikedom som skall bekämpas, utan fattigdom. Att göra en klassresa blir dock allt svårare i ett samhälle med skyhöga skatter, allt mer byråkratiskt krångel och en politik som bygger på avund."

Jönssons lördagsvideo: Vad händer om förfallet accelererar?

Youtube »

Är den humanitära stormakten främlingsfientlig?

Asylinvandrare från rekordåret 2015 som fått uppehållstillstånd.

Aftonbladet skriver:

»[A]v de med permanent uppehållstillstånd som kom till Sverige under flyktingkrisen har bara en av tio jobb, visar Aftonbladets granskning. 

– Vi kommer få en mer USA-liknande arbetsmarknad med en ökad andel enklare jobb, det är enda sättet om vi ska lyckas med integrationen, säger professorn Per Lundborg.«

Lundborg har rätt i sak. Men så enkelt är det naturligtvis inte i Sverige.

Det höga svenska kostnadsläget har trängt undan de flesta enkla jobb.

Och »arbetarrörelsen« säger absolut nej till enklare instegsjobb med låg lön. Så då blir det inga jobb alls. Istället drivs nyanlända in i bidragsberoende och utanförskap. På skattebetalarnas bekostnad.

Detta är verkligen ett riktigt uselt utfall för alla. Och dyrt. Väldigt dyrt.

Aftonbladet:
• 60 000 flyktingar fick uppehållstillstånd – så många har fått jobb »
• Grafisk presentation: Vad hände med de som kom 2015? »

Mitt intryck är att välfärdsstaten Sverige i sig, i praktiken är främlingsfientlig - i meningen att vi sätter upp en ogenomtränglig mur för integration och assimilering.

Notera för övrigt att de c:a 60.000 personerna ovan bara är en dryg tredjedel av de 163.000 asylinvandrare som kom till Sverige 2015. Av de återstående 100.000 har en del säkert rest tillbaka eller vidare. Men många, förmodligen de flesta, finns kvar i landet. Utanför systemet. Och utan möjlighet till vanlig, hederlig försörjning.

Vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser. (Eller inga föresatser alls.)

Lyft den politiska kollektivismens ok!

Oavsett vilken regering vi har - så finns det en minoritet som inte alls tycker om den, vad den bestämmer och hur den vill tvinga folk att bete sig.

Ibland umgås jag med idén på att man borde stycka av en del av landet för borgerliga människor som vill ha fritt företagande, låga skatter, frihet, personligt ansvar, få lagar men mycket ordning. I vart fall är det ett intressant tankeexperiment. Sedan får man väl se vilken del av landet som lyckas bäst...

Men så kommer det ju inte att bli. Det finns dock ett alternativ: Att minska politikens makt och sedan låta människor organisera sig på det sätt och i vilka strukturer de vill.

Det skulle ge borgerligt sinnade människor mer frihet. Och det skulle låta dem som vill skapa egna, kollektiva system för skydd mot arbetslöshet, sjukdom med mera göra det. Utan att störa eller tvinga någon annan. Och utan att göra anspråk på andra människors pengar.

Det vill säga att inte tvinga in alla i en enhetlig modell som många ogillar och finner olämplig. Men samtidigt låta dem som vill organisera sin trygghet i fristående (privata eller kooperativa) system göra det. Och då de system de själva frivilligt väljer.

Ett alternativ är att göra som i Tyskland och tillåta opt-out ur systemen. Här kan den som vill ordna både sin sjukförsäkring och/eller sin pension på egen hand - och då också få rabatt på skatten.

Nästan vad som helst är bättre än det monolitiska, fyrkantiga, illa fungerande svenska system som tvingar alla att vara med - trots att det är uppbyggt som ett kedjebrev och långsiktigt ohållbart.

Om inte annat, så för att det är dumt att lägga alla ägg i statens korg.

Den svenska vägen till träldom

Förra veckan skrev jag en bloggpost om hur folk kan komma att få nog, opinionen svänga och landet nyktra till. Men det finns naturligtvis även andra och dystrare scenarier.

Vad händer till exempel om de politiska makthavarna bestämmer sig för att stärka sitt grepp? Det kan ske med de bästa intentioner - som att rädda välfärdssystemen, klimatet eller det rådande politiska systemet.

Vi ser redan hur våra mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter urholkas med än den ena, än den andra ursäkten. Det talas om att »balansera« eller »väga« våra rättigheter mot något annat som politikerna för tillfället finner angeläget. Men en sådan balansakt är per definition omöjlig. De grundläggande rättigheterna kallas grundläggande just på grund av att det är vad de är: En förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle. Därför skall de vara fredade mot den politiska överhetens klåfingrighet.

Vi ser också hur det fria ordet och den fria informationen inskränks. Människor fängslas de facto för vad de tycker, skriver och säger (även i fall där dessa yttranden inte innebär något direkt hot eller någon direkt fara för någon annan). Folk blir av med sina jobb och uppdrag bara för att de uttrycker åsikter som inte är moderiktigt politiskt korrekta. Och internets fria flöde av information stryps, lite i taget.

Detta är processer som redan pågår. Men jag ser ett annat hot växa fram: Vad händer när välfärdssystemen börjar vittra sönder? När vanliga åldringar som betalt skatt hela livet inte kan leva på sina pensioner? När antalet människor som lever på olika bidrag blir för stort? När kostnaderna för kommunernas verksamhet skenar iväg? När man börjar få slut på andra människors pengar?

Det finns skäl att tro att det inte går att få in högre skatter på vanligt sätt. Men ändå måste den generella välfärdsstaten ta in allt mer pengar. Vilket till att börja med kommer att leda till högre skatter, som måste upprätthållas med ökat tvång. Och att myndigheterna kommer att ägna sig allt mer åt att snoka i folks privatekonomi. (Verktygen för detta finns redan på plats.) I ett så gott som kontantlöst samhälle finns det inte mycket vanliga människor kan sätta emot.

Processen är till synes enkelriktad. Politikens makt över individen ökar ständigt. Byråkratin växer ständigt. Den offentliga verksamheten blir ständigt allt mer omfattande (samtidigt som den i stora delar tycks fungera allt sämre). Skatterna blir ständigt allt högre. Kontrollen blir ständigt allt mer omfattande. Detta är inte hållbart. Förr eller senare kommer systemet att gå in i väggen. Och vad händer då?

Vad händer när politikerna upplever att de till varje pris måste rädda systemet - men (i vart fall en stor del av) folket inte längre är med på noterna?

Samtidigt, i den så kallade välfärdsstaten

I åratal har vi hört att allt fler har psykiska problem och att det finns brister i psykvården.

I den tilläggsbudget som Januaripartierna presenterade idag minskar man anslagen till psykiatrin med 90 miljoner kronor.

Pengarna skall istället gå till att hålla ett olönsamt statligt företag på benen. (Varför skall staten äga företag över huvud taget?)

"Minskningen bedöms inte påverka den verksamhet som finansieras från anslaget." Såpass! Den skall alltså fortsätta vara usel.

Som sagt - vad fan får vi för skattepengarna?

Men så är det i den generella välfärdsstaten. Här får de sjuka stå med mössan i hand. I ett system med privat finansierade försäkringar hade man i vart fall kunnat stämma försäkringsbolaget - om det inte levererar vad man betalt för.

Svensk migrationsdebatt behöver nyktra till

Sverige är på många sätt lyckligt lottat. Vi lyckades hålla oss utanför 1900-talets krig och överlevde det kalla kriget. Vi har inte drabbats av någon apokalyptisk naturkatastrof i modern tid. Hur vidriga och tragiska de få terrorangrepp vi utsatts för än är, så är deras omfattning ändå relativt begränsad. Vi har sluppit att ställas inför det storskaligt Ofattbara.

Vilket är bra, på så många sätt. (Möjligen beror det på ren tur.) Men på något sätt tycks vi ha tappat insikten om att saker och ting faktiskt kan vara på allvar.

Vi odlar en konflikträdd konsensuskultur - som undviker ansvar, uppriktighet och djupare respekt människor emellan.

Vi har släppt kontrollen över våra egna liv, lagt dem i överhetens händer och vant oss till med att även om man fuckar upp, så kan man leva på andra människors skattepengar.

Detta leder till att vi står handfallna inför många verkliga problem. Vi stannar hellre kvar i vår bekvämlighetszon än konfronterar problem och kavlar upp ärmarna. Vilket, över tid, skapar en del problem.

Bland annat en absurd och icke-konstruktiv debatt i migrationsfrågorna, där väldigt många beter sig väldigt orimligt.

Vi har de allmänfarligt godtrogna - som betraktar sig själva som de snälla och goda. De som avfärdar varje form av problematisering (ekonomi, välfärdssystemen, pensionerna, bostäderna, klantraditioner, kvinnosyn, en urusel integration...) av inflödet av människor till vårt land som rasism. Vilket är både enfaldigt och oförskämt. I själva verket gör det dessa människor till den generella välfärdsstatens (vilken de som regel omhuldar) värsta fiender. Dessutom bidrar de med sin godtrogenhet till ökad rasism, främlingsfientlighet och en fördummad debatt.

På andra sidan står något slags apokalyptisk gnällhöger - som förvisso helt korrekt identifierar ett antal problem med dagens migration. Men som så ofta överdriver eller extrapolerar att de förlorar sin trovärdighet och många människors intresse. Som har ett språkbruk som gör att man kan misstänka att de inte bryr sig så mycket om verkliga problem som om att få ösa galla över andra människor. En gnällhöger som ägnar sig åt att predika undergång, hellre än att komma med sansade och konstruktiva förslag till lösningar.

Lägg till detta att en generell välfärdsstat och öppna gränser är en omöjlig ekvation. Att erbjuda sig att försörja alla som kommer hit samtidigt som man låter alla som vill komma hit är helt enkelt inte hållbart.

Man måste välja. Även om man inte vill.

Själv anser jag att människor skall få bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Samt att samma regelverk skall gälla lika för alla i vårt land.

Med risk för att upprepa mig skulle jag vilja utöka detta resonemang: Generell välfärdsstat, öppna gränser och demokrati - välj två. Vilket innebär att om man både har en generell välfärdsstat och öppna gränser, då skapas en situation där det uppstår en förtroendeklyfta mellan de styrande och det skattebetalande folket. Ett läge som kräver att den politiska överheten tänjer på demokratins principer och arbetsformer. Som Decemberöverenskommelsen och Januariregeringen. Vilket är att ge sig in på en väg som kan leda till platser som vi gör bäst i att undvika.

Den svenska migrationspolitiken behöver nyktra till:

• Alla människor skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen. Detta även om det kan vara både obekvämt och besvärligt att upprätthålla respekten för människors frihet, säkerhet och egendom mot dem som vill något annat. Inte desto mindre är detta absolut nödvändigt.
• Det är inte realistiskt eller möjligt med något »massåtervändande«, av så många skäl. Oavsett vad man tycker är det bara att acceptera att de flesta människor av utländsk härkomst som befinner sig i Sverige kommer att bli kvar här. Därför måste fokus flyttas från en känslodebatt till det konstruktiva. Det enda som verkligen betyder något är att vi får ordning på integrationen, öppnar den riktiga arbetsmarknaden för migranter och löser bostadskrisen.
• Så länge nyanlända slussas in i åratal (ibland årtionden) av bidragsberoende och utanförskap, så måste vi räkna ut hur notan för detta skall betalas. Kraftigt höjda skatter är ett dåligt alternativ. Egentligen finns det bara en väg ut ur detta. Det är en sjuhelvetes tillväxt i den produktiva sektorn - för att skapa de resurser som krävs. (I detta perspektiv är det knappast konstruktivt att de människor som är de största anhängarna av öppna gränser ofta också är den fria ekonomins värsta fiender.)

Svensk migrationsdebatt behöver rimlighet, verklighetskontakt, logik, konkret handling och en sammanhållen strategi - inte fler känsloutbrott och tillmälen.

För att låna en formulering ur populärpsykologin: Att göra vad som krävs för att nå dit man vill är egentligen rätt enkelt - men inte lätt.

Störta Firman!

Någonstans i demokratins väsen ligger tanken att vi skall styras av våra likar, av vanliga människor.

Vilket är en skojig idé. I teorin.

På den punkten får Sverige i vart fall höga poäng för anspråkslöshet. I en internationell jämförelse är den svenska regeringen uppseendeväckande måttligt utbildad. Så blir det också som det blir. De var inkompetenta från början och nu håller de på att tappa greppet helt.

Alternativet är att våra politiska ledare är onda genier som ägnar sig åt att ödelägga samhällelig kärnverksamhet med flit - vilket kanske är att ta i lite.

Kalla mig elitist om ni vill. Men om vi nu nödvändigtvis måste ha en generell välfärdsstat med ett stort mått av centralstyrning - vore det då inte en god idé att hitta lite meriterat och kompetent folk att ta hand om ruljansen? Speciellt som uppgiften i princip är övermänsklig.

Meritokrati - med folk som vet och förstår vad de gör.

Det är inte så att någon i ett vidare mänskligt perspektiv nödvändigtvis är »bättre« eller »sämre« än någon annan. Men det handlar om att olika människor är olika bra på olika saker.

Politiker kan naturligtvis vara framgångsrika och dugliga även utan en god utbildning eller erfarenheter från näringslivet. Utan att ha haft ett riktigt jobb. Men, kunskap och kontakt med verkligheten ökar ändå chansen för att de fattar vad de sysslar med.

En teknokratregering är naturligtvis inte heller bra. Människor som leder ett land bör ha något slags idémässig klangbotten, förankring och i god demokratisk ordning gå att ställa till ansvar i allmänna val. Men finns det verkligen inget mellanting? Något bättre än... det här?

Borde man inte kunna proklamera en regering som man själv vill ha den? Och så kräva att riksdagen ger den sitt stöd? (Med folk som har lite integritet - som Inga-Britt Ahlenius, Anders Kompass, David Eberhard, Lottie Knutsson, Cecilia Stegö Chilò, Micke Odenberg och Gun Hellsviks vålnad.)

Dagens politiker är oerhört fixerade vid makten som sådan. Men det är inte helt uppenbart att de förstår vad de skall göra med den. Visst, de kan vräka ekonomiskt apanage över kamraterna i den tjattrande klassen och sända skattepengar till terroristliknande organisationer i andra länder. Dock är det inte nödvändigtvis något som folket blir speciellt mycket gladare av.

Till stor del handlar det nog om att vara med i klubben. I Firman. Som är lika ovillig att släppa in SD som kompetent folk i sitt frimureri, eftersom sådant skulle rubba ordningen. Ingen utomstående skall komma här och ifrågasätta, stöka runt och lägga sig i. Cirkulera, här finns inget att se...

Under tiden jäser politikerföraktet. Vilket, givet omständigheterna, möjligen är en bra sak.

Sverige behöver inte en bred regering, utan en kompetent regering.

Hur stor kan staten egentligen bli?

Läs min senast krönika hos Mårtensson:

Hur stor kan staten egentligen bli? »

"Det vore intressant att få veta hur stor Socialdemokraterna anser att staten kan bli. Finns det över huvud taget någon gräns? Har de ens tänkt tanken? Det verkar inte så."

Sverige - en självmordssekt

Saker och ting är som de är.

Vi kan diskutera hur vi kom dit vi är. Och vi kan ha åsikter om saken. Men det ändrar inget. Det enda som är rimligt är att försöka hantera situationen rationellt. Men det tycks ju gå... sådär.

År 2015 års flyktingkris har nu gått från ett akut stadie - med stora kostnader för själva mottagandet - till en fas där de nyanlända skall slussas in i samhället, bli produktiva och assimileras in i en förhållandevis extrem individualistisk, sekulär, demokratisk rättsstat.

Problemet är att den så kallade arbetarrörelsen sätter stopp för enkla jobb i den produktiva sektorn, för människor med låg eller obefintlig utbildning. (Däremot tycks den inte ha något emot ett skattefinansierat aktivitetsstöds-proletariat, så länge det får offentlig verksamhet att svälla.)

Många nyanlända kommer att fastna i bidragsberoende och utanförskap. Och de allra flesta som kommer till Sverige i vuxen ålder kommer att kosta välfärds- och trygghetssystemen betydligt mer än de bidrar till de samma.

Dessutom försvåras anpassningen till det svenska samhället av att ordningsmakten inte förmår sköta sitt jobb - och av en identitetsvänster som tycks vara beredd att blunda för kränkningar av människors säkerhet och egendom i den mån sådant kan anses vara »kulturellt« betingat.

Någonstans mellan 50.000 och 100.000 personer som efter prövning fått besked om att de inte får vistas i landet skall på något sätt avvisas. I många fall oklart vart. Men framförallt oklart hur - om det skall ske under ordnade och människovärdiga former.

Övriga blir kvar i Sverige. (Inte ens Åkesson vill ju »repatriera« folk längre.)

Och fler är på väg. Enligt Migrationsverket ungefär 30.000 människor per år. [PDF»] Därtill en omfattande anhöriginvandring på en förmodligen ännu högre siffra. [Länk»]

Detta kommer att bli dyrt, så väl på kort som lång sikt.

Naturligtvis finns det en del saker att göra här och nu. Som att stoppa bidragsinvandringen. Att skärpa upp anhöriginvandringen och då speciellt vad gäller försörjningsplikten. Att skapa rätt incitament genom att tydligare satsa på att vägen från tillfälligt till permanent uppehållstillstånd går genom jobb eller annan egen försörjning. Att ställa krav på att inte ligga andra till last, helt enkelt. Om den politiska viljan finns.

Samtidigt skall man komma ihåg att detta handlar om människor, om individer - som skall behandlas på ett värdigt och respektfullt sätt.

Men hur man än vänder och vrider på frågan - så kommer det här att bli kostsamt.

Samtidigt finns det skäl att tro att den nettobetalande delen av befolkningen inte kan eller kommer att finna sig i ett högre skattetryck. (Speciellt i tider då samhällelig kärnverksamhet inte fungerar.) Dessutom har vi nu nått en punkt där högre skattesatser med största säkerhet kommer att leda till lägre skatteintäkter, eftersom det då inte lönar sig att arbeta längre.

Till slut finns bara ett alternativ kvar. Det är - med risk för att jag upprepar mig - en sjuhelvetes tillväxt.

Sverige måste bli en tigerekonomi med ett extremt företagsvänligt klimat.

Vi har förvisso ett slags högkonjunktur, där inte minst business2business-segmentet fortfarande har ett inneboende moment. Men det räcker inte. Tillväxten är inte i närheten av vad den borde vara.

Om man ser till det som verkligen räknas, nämligen BNP per capita (bruttonationalprodukten per invånare) så finns det anledning till oro. I Hallandsposten förklarar Cecilia Blomberg situationen...

»Nyligen sänkte regeringen sin tillväxtprognos för just detta mått från 1,9 procent till 1,4 procent. Enligt prognoserna kommer det att ligga på 0,9 procent de närmaste åren. Det är rent katastrofala siffror som får alldeles för lite uppmärksamhet. BNP per invånare växer normalt med knappt 2 procent, och i högkonjunktur med 3-4 procent. Just nu råder brinnande högkonjunktur, och de dåliga siffrorna går varken att bortförklara med snabb befolkningstillväxt eller lägre global tillväxt. Siffrorna är svaga både i ett historiskt perspektiv och jämfört med andra länder.«

Livlinan är med andra ord på väg att brista. Vilket är konsekvensen av vänsterns marknads- och företagarfientliga, centralistiska politik.

Som nation håller vi på att såga av den gren vi själva sitter på.

Ironin i det hela är att vänstern - i sin vilja att framställa sig som »snäll« och »god« - håller på att skapa en situation som till slut kommer att rasera hela deras välfärdsstatsbygge, under kaotiska och tumultartade former. Vilket inte minst kommer att leda till ökade motsättningar mellan olika grupper i samhället.

Vägen till helvetet är, som bekant, stensatt med goda föresatser.

System som är uppbyggda som kedjebrev eller pyramidspel håller aldrig i längden. Inte ens om de är uppbyggda med tvång och konfiskation av andra människors pengar.

Staten är, som Bastiat påpekade, den illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Så krisen hade kommit ändå. Vad flyktingsituationen gjort är att påskynda förloppet och sätta delar av systemets svaga delar i blixtbelysning.

Ett decentraliserat samhälle är ett stabilt samhälle

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Ett decentraliserat samhälle

är ett stabilt samhälle »

»I den mån det alls fanns några goda intentioner, så har de försvunnit på vägen. De har offrats för ett von oben-perspektiv, för rusiga maktambitioner och högfärdsgalenskap. Fungerande strukturer har slagits sönder och ersatts med dysfunktionella monolitiska system. Civilsamhället har offrats till förmån för byråkrati med telefontid mellan nio och fem. Individen har stympats genom att ha berövats eget ansvar och curlats in i inlärd hjälplöshet.«

Människor skall få bo var de vill. Men inte på andras bekostnad.

Så var det dags för ett nytt EU-toppmöte. Som vanligt är migrationsfrågorna ett av huvudnumren.

Det borde vara uppenbart för alla: Att ha en gemensam flyktingpolitik utan vare sig innehåll eller kontroll över den yttre gränsen är ohållbart.

Fattiga människor i fattiga länder har uppenbara och starka incitament för att ta sig in i EU. Vissa tror de skall få jobb, andra är bara lycksökare i största allmänhet - och de flesta av dem kommer att hamna i någon form av utanförskap och bidragsberoende. Vilket är ohållbart i längden.

Med risk för att vara tjatig, vill jag peka på den enkla och frihetliga princip som borde gällt från början: Människor skall ha frihet att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går, som för all annan frihet, där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Boven i dramat är den generella välfärdsstaten och de europeiska välfärdssystemen. Eller i vart fall att vem som helst kan kvala in i många av dessa utan föregående krav på motprestation. Det är som om ett försäkringsbolag skulle betala ut ersättning om huset brinner upp, även till folk som aldrig tecknat eller betalt för en försäkring.

Det borde bara finnas ett rimligt förhållningssätt: Vill man bo i Sverige eller EU, då måste man visa att man kan försörja sig själv. (Till exempel genom arbete, förmögenhet eller att någon annan ikläder sig det totala ekonomiska ansvaret.) Och då får man finna sig i att leva i en västerländsk sekulär demokrati, där individens frihet skall respekteras och där reglerna gäller lika för alla.

Svårare än så behöver det inte vara. Och snabbaste vägen dit vore att skrota den generella välfärdsstat som idag fungerar som en magnet för folk som vill kunna leva på andra människors pengar.

Men det är knappast vad som kommer att ske. Istället kommer allt att fortsätta som vanligt. Och då kommer det också att gå som det har gått...

Flyktingdebatten måste hyfsas

Den svenska migrationsdebatten är helt och hållet orimlig och ansvarslös.

På ena flanken står de som envist vägrar att se några problem med något. Och på den andra de som i allt för stor utsträckning ägnar sig åt icke-konstruktivt gnäll.

Det är dags att hyfsa debatten – och att försöka ta lite ansvar.

Saker och ting är som de är. Jobbigt, men... så intressant. Nu är det bara att gilla läget och försöka hantera situationen på ett rimligt, fredligt och vuxet sätt, innan situationen går helt över styr.

Man kan ägna sig åt the blame game om man vill. Men oavsett vems felet är, så har vi alla ett ansvar – för vårt eget förhållningssätt och för att försöka finna konstruktiva lösningar.

Till att börja med kan man konstatera att de flesta flyktingar och andra som är här med uppehållstillstånd förmodligen kommer att bli kvar i landet, oavsett vad man tycker om den saken. Det är bara att förhålla sig till.

Detta kommer att bli dyrt, både på kort och lång sikt, både för kommunerna och för de allmänna välfärdssystemen. Speciellt som de senare är konstruerade som ett pyramidspel.

Det enda sättet att krångla sig ur detta (utöver massiva skattehöjningar) är att skapa en sjuhelvetes tillväxt. Avreglera arbetsmarknaden, sänk företagsskatterna, gör det lönsamt att jobba, rensa upp i byråkratin, gör vårt land till ett skatteparadis och en tigerekonomi.

Slå fast en värdegrund som säger att alla skall respektera sina medmänniskors personliga frihet, säkerhet och egendom – och tillämpa den konsekvent, oavsett vem det handlar om. Människorna i vårt land är unika individer och skall bedömas utifrån sina personliga handlingar.

Att skydda människor mot andra är statens kärnuppgift, även i en nattväktarstat. Ge polisen nödvändiga resurser – och fokusera på verkliga kränkningar av säkerhet och egendom, istället för att lägga resurser på "brott" utan offer. Polisens uppgift skall vara att tjäna och skydda allmänheten – to serve and protect – inte att vara överhetens moraliserande ordningsmän.

Gör Sverige till en strikt sekulär stat där religion är människors privatsak – men inte tillåts påverka politiken och hur samhället fungerar. Utvecklingen skall styras av fakta och logik, inte tro.

Stoppa bidragsinvandringen och gör egen försörjning till en förutsättning för att få komma till Sverige.

Hur vi hanterar flyktingkrisens efterspel hänger även samman med ett bredare förhållningssätt till statens uppgift och funktion.

Staten skall vara liten och rättvis – och stark när det kommer till sådant som är centralt för civiliserad och fredlig mänsklig samexistens. Vi skall ha få lagar men god ordning. De medborgerliga fri- och rättigheterna skall stärkas och makten utövas öppet. Det måste gå att utkräva ansvar för hur allmän verksamhet sköts. Byråkratin måste tuktas. Meriter och lämplighet skall vara det enda urvalskriteriet när staten utser sina funktionärer.

Det börjar helt enkelt bli dags för räfst och rättarting, för att få lite ordning på landet.

---

Nämnde jag att jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt liberala partiet? »

Det bakvända Sverige

Svensk politisk debatt är absurd...

Samma krafter som vill ha en omfattande välfärdsstat, som inte ser något problem med bidragsinvandring och som bekymmerslöst är beredda att sätta sprätt på offentliga medel – är som regel de samma som är fientligt inställda till fritt företagande, tillväxt och till enskilda människors skapande och spontana, frivilliga samarbete.

Var tror de egentligen att pengarna kommer ifrån?

Om de nu vill ha spenderbyxorna på sig (vilket de inte bör) – borde de då inte istället vara glada och tacksamma över att det finns människor och företag som är beredda att skapa det välstånd och de resurser som krävs? Borde landets entreprenörer då inte vara deras hjältar?

Allt blir helt bakvänt när man sätter "välfärd" före välstånd. Då kommer man inte att uppnå någotdera. Om man däremot sätter välståndet och de krafter som skapar det i främsta rummet – då kan man få en fungerande välfärd mer eller mindre på köpet.

Eller ännu bättre, låt civilsamhällets spontana ordning skapa våra välfärdslösningar. Sådana måste då vara stabila och hållbara för att vinna människors stöd – till skillnad från den generella välfärdsstatens ohållbara pyramidspel.

Frågan är var smärtgränsen går. Är det när kommunalskatten kryper över 40 procent? Eller när pensionssystemet går över styr? Kommer ekonomins grundläggande realiteter alls att gå upp för den härskande politiska klassen och den tjattrande klassen innan det är för sent?

Staten är – med Frédéric Bastiats ord – den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Varför inte försöka med sunt förnuft i stället?

Sett så här i backspegeln skulle nog de flesta svenskar hålla med om den klassiskt frihetliga åsikten om migration: människor skall ha rätt att bo var de vill – men inte på andras bekostnad. Och som för all frihet går gränsen där man inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Men vårt land, dess ledare och ytterst väljarna, gjorde ett annat val: att både hålla fast vid det generella välfärdsstaten och att (under en tid) ha i princip öppna gränser. Även om detta var ett dåligt, dum och ologiskt val så var det vad som skedde. Vilket får konsekvenser, nu och långt in i framtiden.

Så här står vi, med ett stort antal nya invånare som ofta står långt från den produktiva arbetsmarknaden – men som behöver försörjning, bostäder och utbildning. Människor som kommer att kosta det offentliga betydligt mer än de kan förväntas bidra med. På alla andras bekostnad. Man behöver inte lägga några värderingar i detta för att inse att vi har ett problem – utan några egentligt bra lösningar.

Det är som det är, vilket vi måste förhålla oss till.

Det enda rimliga (och icke våldsamma) sättet att hantera situationen på är att sätta en sjuhelvetes fart på hjulen. Att söka produktiviteten i den närande sektorn och tillväxten i landet. Vilket vore en bra sak i sig, och i sammanhanget absolut nödvändighet.

Men gissa vad? Samma politiker och godhetsapostlar som försatt landet i den rådande situationen är uppenbarligen ointresserade av – och ofta direkt fientligt inställda till – att lossa på ekonomins politiska tyglar och att ge det fria företagandet bättre villkor.

Förr eller senare kommer de att få slut på andra människors pengar – om de inte låter mer, nya värden skapas. Kom ihåg detta när kommunalskatten börjar krypa upp mot 40 procent.

Att göra vad som krävs för att förvandla Sverige till en tigerekonomi kommer varken sossarna, facket, Aftonbladet, byråkratin eller EU gå med på. Kanske inte ens allianspartierna. Inte heller den väljarkår som jagar förmåner, bidrag och allehanda godis på andras bekostnad.

Och då är det – förr eller senare – kört.

Sunt förnuft är en bristvara i den svenska politiken och samhällsdebatten.

/HAX
(via brev från Kolmårdenskogarna)