2025-03-23

Ondskans imperium och dess ledare


I sagans värld vinner de goda. När allt känns hopplöst anför Gandlaf kavalleriet som krossar ondskan. I verkligheten är det inte ett givet utfall. Det är upp till oss själva och våra handlingar.

Jag brukar inte kalla någon för ond. Men i Putins fall skall jag göra ett undantag.

Han förtrycker sitt folk. Han lägger hellre resurser på krigföring än folkets bästa. Han knaprar i sig grannländer en bit i taget. Hans krig har fört med sig ohyggliga grymheter och övergrepp.

Vad som förvånar mig är att detta kommer som något slags överraskning för många.

Jag kämpade för de östeuropeiska folkens frihet under kalla kriget. Jag kan de sovjetiska knepen. Jag känner mina löss på gången.

Jag var där. Jag såg det. Jag hatade det. Och jag tänker göra vad jag kan för att det inte skall bli så igen.

Det vi ser nu är en fortsättning på Sovjetunionens imperialistiska ambitioner. Putin var en av dess funktionärer då. Idag är han Rysslands diktator.

Redan på säkerhetskonferensen i München 2007 sa han upp bekantskapen med de västerländska demokratierna. Skälet han angav var NATO:s expansion.

Som om han skulle behöva känna sig hotad? Ryssland är ett genomruttet, fallfärdigt utedass. En våldsam rövarekonomi utan fungerande institutioner. Ingen vill ha det.

Ingen skulle bli gladare än de västerländska demokratierna om Ryssland skötte sitt och byggde upp ett stabilt och fungerande samhälle med ökad levnadsstandard.

Att de europeiska stater som frigjorde sig vid Sovjetunionens fall frivilligt anslutit sig till den västerländska försvarsalliansen är en rimlig, normal och sund reaktion.

Man vill inte leva under ryskt förtryck igen.

Putin visar själv varför NATO behövs, genom aggressiva handlingar i sitt närområde och mot allt och alla som står i hans väg.

Fria, demokratiska länder måste sluta sig samman för att skydda sig mot honom.

Om någon svävar i okunnighet om vad som är på gång kan vi ta en titt på den ryske utrikesministern Lavrovs uppmärksammade skrivelse från december 2021, ett par månader innan invasionen av Ukraina.

Han krävde att omvärlden förbjuds leverera vapen till Georgien och Ukraina. (Av den enkla anledningen att de då blir lättare att invadera.)

Han krävde inte bara ett stopp för NATO:s expansion. Han vill att allt skall återgå till 1997 års ordning. Det vill säga med Central- och Östeuropa i den ryska intressesfären.

Sedan kom invasionen. Nu har NATO fler medlemmar än någonsin. Ryssland har fått ytterligare 1.340 kilometer direkt gräns mot NATO. Prosit.

Ett medlemskap i NATO kräver enhällighet bland dess medlemmar. Någon sådan fanns inte när frågan om ukrainskt medlemskap först aktualiserades (då var det Västeuropa som sa nej), den finns inte idag och det ser inte ut att finnas någon sådan under överskådlig framtid.

Lavrov krävde även ett förbud mot att stationera missiler och tyngre vapen i Rysslands närhet. Det fanns i princip inga sådana där då. Sedan kom invasionen. Nu finns det sådana vapen där. Prosit.

Talet om ett hot från NATO är en dimridå. Dels för Putins imperialistiska ambitioner. Dels för att ett fritt, demokratiskt och välmående Ukraina skulle kunna ge ryska folket idéer om något liknande.

Även talet om att befria de »ryska« delarna av Ukraina är varm luft. Innan kriget var det bara Krim som hade en majoritet etniska ryssar, c:a 59%. I Donetsk var siffran 38%, i Luhansk 39%, i Cherson och Zaporizjzja 15-20%.

Och att vara etnisk ryss är inte samma sak som att stå på Rysslands sida i kriget.

Vad gäller president Zelenskys legitimitet valdes han med en majoritet på 73% i andra valomgången år 2019. Även i de senare ockuperade sydöstra områdena fick han en majoritet av rösterna.

Att hålla nya, fria och rättvisa val under krigstillstånd är i praktiken omöjligt. Ukrainas författning förbjuder det. På samma sätt som till exempel den svenska grundlagen.

Ukraina har uppenbart en del fel och brister. Men Ukraina och dess folk har rätt till självständighet och självbestämmande. Ukrainarna har rätt till demokrati, frihet och att bli lämnade i fred.

Med en Donald Trump som beter sig som en rysk propagandist i Vita Huset är det högst oklart om Gandalfs kavalleri alls skulle dyka upp, till Ukrainas eller ens Europas räddning om det kniper.

Kanske får vi vara glada om vi får handla vapen och ammunition till de amerikanska vapensystem vi redan har. Samtidigt måste vi bygga upp allt vi behöver på egen hand, ifall USA formellt eller i praktiken skulle lämna NATO.

Enda sättet att ge Putin en näsbränna är att kasta ut de ryska trupperna ur de ockuperade delarna av Ukraina. Tyvärr verkar förutsättningarna för det inte optimala.

Men att låta Ryssland behålla de ockuperade områdena vore inte bara att belöna angriparen. Det ger även Putin rådrum att rusta upp för nästa angrepp - mot Ukraina, Estland, Lettland och/eller Georgien. Eller mot Litauen och/eller Polen via Belarus och Kaliningrad.

Nästa stora ryska militärövning äger rum i Belarus i september. Det skulle inte förvåna om Putin använder den för att testa NATO:s kapacitet och försvarsvilja genom något slags provokation.

Eftersom den uttalade ambitionen är att återupprätta Sovjettidens intressesfär kräver Ryssland uttryckligen att följande länder lämnar NATO: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien, Rumänien, Slovenien, Albanien, Kroatien, Montenegro, Nordmakedonien - samt Finland och Sverige.

Störst är risken för angrepp mot de baltiska staterna. I ett sådant scenario blir herravälde över Östersjön en avgörande faktor. Det skulle kräva att Ryssland tar kontroll över Gotland och möjligen även delar av Blekinge.

Ryssland gör precis det man offentligt sagt sig vilja göra. Därför måste dess hot tas på allvar.

Nu är det upp till Europa att skapa och långsiktigt underhålla en militär kapacitet som är tillräcklig för att avhålla Ryssland från ytterligare angrepp, eller om så krävs slå tillbaka sådana.

Europas länder och EU har många fel och brister. Men vi har ett stort mått av frihet, rätt att kritisera och möjlighet att ställa politikerna till svars eller byta ut dem i allmänna val.

Vi har grundläggande mänskliga rättigheter som är resultatet av årtusenden av trial and error för att finna en formel för fredlig mänsklig samexistens under civiliserade former.

Inget av detta gäller i Ryssland. Eller i av Ryssland ockuperade territorier. Där härskar våldet. Där råder förtryck och armod.

Vi måste vinna det här. Det är en existentiell fråga. Det kräver att vi enas och handlar med kraft. Med eller utan stöd från USA.

CC0

2025-03-19

Samhällspendeln slår tillbaka - med full kraft


Efter årtionden av wokerier, klimatalarmism och migrationskaos har folk fått nog.

Nu slår pendeln tillbaka, med full kraft.

• Därför ser vi populistiska partier växa i styrka. Folk vill ha något annat, och är inte alltid så petiga när det gäller vad detta alternativ är. Proteströster är oftare röster mot än för.

Till exempel mot en invandring som är större än vi kan hantera under ordnade former. Tyvärr är sådana partier ofta lika känslodrivna och trångsynta som sina motpoler.

• Därför ser vi motkrafter till det gamla etablissemanget, som Trump. Någon som rör runt i träsket. Någon som människor upplever står på deras sida och ser dem.

Men som tyvärr inte har någon känsla för grundläggande institutioner och maktdelning. Eller hyfs.

• Därför ser vi Musk gå fram som en elefant i en porslinsbutik i den amerikanska administrationen.

Tänk så mycket som hade kunnat uträttas av någon med samma energi, ambition och befogenheter - men som vet hur systemet faktiskt fungerar.

• Därför ser vi svenskar sympatisera med Putin och Orban när det gäller HBTQI-bokstavssoppan.

Att ge bögar lika rättigheter är nu för tiden självklart för de allra flesta. Men när allt går över i något slags identitetspolitisk vänsterideologi som skall skrivas alla på näsan, då får folk nog.

Då förlorar man tyvärr mycket av den acceptans som man nyss vann. Kanske mer.

• Därför ser vi EU-kritiska partier växa.

I klimatets namn offrar EU jordbruket, skogsbruket, förbränningsmotorn, industrin, energiförsörjningen och den tillväxt som i slutändan behövs för att betala notan för kalaset.

Lägg till det unionens uppblåsta klåfingrighet, byråkrati, maktkorruption, centralstyrning, arrogans och motvilja mot det fria ordet...

EU ägnar sig åt för mycket och åt fel saker. Vilket mycket snabbt kan göra oss alla fattiga. Vi har ägnat oss åt lyxproblem och trams samtidigt som vi misskött det som är viktigt.

• Allt detta är en konsekvens av att den gamla borgerligheten inte lyckats hålla gränsen.

Vi har låtit vansinnet breda ut sig utan att sätta ner foten på allvar. Vi har varit lata. Och fega.

Vi har okritiskt tramsat med för att idioti »låtit bra«. För att det krävs mer energi för att bekämpa trams än för att skapa trams. För att vi glömt vad vi kämpar för.

Steg för steg har högern internaliserat de rödgrönas verklighetsbeskrivning, begreppsvärld och agenda.

Vi behöver en tydlig, smart, sexig, rolig, frimodig och sympatisk höger. I Sverige, Europa och USA.

»Till socialister i alla partier« dedikerade F.A. Hayek sitt verk Vägen till träldom.

I det påpekar han att friheten alltid måste försvaras, av varje ny generation - annars går den förlorad. Kanske för alltid.

CC0

2025-03-18

Stoppa Bakdörrs-lagen! (Blogcast)


I helgen skrev jag i Svensk Tidskrift om regeringens förslag om att installera bakdörrar för att komma åt medborgarnas elektroniska meddelanden.

Ovan återvinner jag delar av texten som en podcast. Hela texten kan du läsa här:


2025-03-04

Sverige vs. Signal (blogcast)

På 5 juli-stiftelsen bad vi AI göra en blogcast om konflikten mellan ett nytt svenskt lagförslag som vill kringgå totalsträckskryptering och meddelande-appen Signal. Det blev tillräckligt rätt. (Fast nästa gång skriver vi nog manus själva.)

Detta är lite av ett experiment. Nästa steg blir att putsa på röstens satsmelodi och intonation. Men det fungerar redan tillräckligt bra för att släppa ut videon på nätet. Och tekniken blir bara bättre och bättre. Lämna gärna feedback.

Om du vill läsa den underliggande bloggpost som AI tolkat, då finner du den här: Regeringens kryptoproblem »

Youtube »

2025-02-19

Tysklands svåra val


Den tyska politiska brandmuren håller inte bara AfD ute. Den är även en garanti för att socialdemokrater och/eller de gröna alltid kommer att ingå i regeringen.

Den tyska politiska brandmuren mot Alternativ för Tyskland (AfD) innebär att så länge CDU/CSU inte får egen majoritet - så kommer socialdemokrater och/eller de gröna alltid att ingå i regeringen. Vilket i så fall blir mer av det som en allt större del av tyska folket nu vänder sig emot.

AfD drar som ytterkantsparti till sig politiska särlingar. Även om det inte finns fog för att påstå att partiet skulle vara nazistiskt, så finns det skäl att anta att det finns en och annan nazist i partiet. Vilket naturligtvis är hemskt obehagligt.

På AfD:s mörka sida finns figurer som Björn Höcke. Han har bland annat bötfällts för att ha använt parollen »Allt för Tyskland«, som är hårt historiskt belastad.

På andra flanken finns partiets kanslerkandidat Alice Weidel som kallar sig libertarian och lever i ett lesbiskt förhållande. Det är en bred kyrka.

Vi får väl se om partiet är omdömeslöst nog att spurta under parollen »Alice für Deutschland!«.

Problemet är att AfD har rätt i en del frågor. Och fullständigt fel i andra. Samt att det inte finns någon annan att rösta på om man inte vill ha rödgröna i regeringen. Det är något av ett olösligt dilemma.

Om CDU/CSU skulle bilda minoritetsregering med AfD:s tysta stöd, då blir det nästintill revolution. Vänstern skulle självantända av ursinne. En minoritetsregering vore dessutom ett svårsmält traditionsbrott i Förbundsrepubliken.

De rödgröna är redan fullt upptagna med att utmåla alla till höger som dödsmördarnazister för att slippa en jobbig debatt om sakfrågorna.

Allt blir väldigt meta när vänstern ordnar massdemonstrationer mot »högern«. Det vill säga mot det ökade folkliga stödet för de partier vars framgångar är konsekvensen av de rödgrönas egen förda politik.

I valrörelsen markerar CDU:s ledare Frederich Merz med rätta hårt mot AfD när det kommer till partiets Rysslands- och Ukraina-politik. Vilket som bekant blivit en het fråga de senaste dagarna. 

Även om CDU vid ett tillfälle har utmanat brandmuren mot AfD är en regering med CDU/CSU och socialdemokratiska SPD (och kanske FDP) det minst dåliga man realistiskt kan hoppas på. En ny GroKo, som under Merkel. Vilket väcker begränsad entusiasm.

Hade jag varit medborgare och haft rösträtt skulle jag rösta på liberala FDP, även om deras insats i den fallna koalitionsregeringen lämnar en del i övrigt att önska. Lägre skatter, mindre byråkrati, ett mer företagsvänligt klimat, ny kärnkraft, fri fart på Autobahn och legaliserat gräs låter bra. Men som det ser ut just nu är frågan om FDP ens kommer att kunna hålla sig kvar i Bundestag.

2025-01-28

Den politiska temperaturen stiger i Tyskland


I Tyskland går det undan. Redan på onsdag skall Bundestag rösta om CDU/CSU:s tillkännagivande om att stärka gränserna och avvisa kriminella och andra som vistas olagligen i landet.

CDU säger att de lägger de förslag de anser lämpliga och tar inte ställning till vem som röstar för. Så nu lutar det åt att CDU/CSU, FDP, AfD och BSW röstar igenom förslaget.

De rödgröna är ursinniga och Public Service uppskakad.

Vad det hela handlar om är att CDU/CSU utmanar beröringsskräcken mot AfD.

Naturligtvis är detta helt rimligt.

Om CDU/CSU aldrig kan lägga ett förslag som kan tänkas få AfD:s stöd - då kortsluts hela det demokratiska systemet.

Då kan Tyskland aldrig få någon borgerlig politik, vilket förvisso skulle passa vänstern utmärkt.

Tyskland ligger i detta avseende tio år efter Sverige, men tar igen det snabbt.

Om en månad är det val. Låt mig spekulera. Tre scenarier:

• SPD (sossarna) byter partiledare till Pistorius och ingår i en CDU/CSU-ledd regering. GroKo2.

• CDU/CDU (och kanske FDP, om de hänger kvar) bildar en minoritetsregering (stort traditionsbrott) som får AfD:s passiva stöd.

• Tyskland går in i en gigantisk Decemberöverenskommelse, allt går åt helvete och AfD får egen majoritet i följande val.

2025-01-22

Ett tyskt dilemma


»Det finns ju ingen annan än AfD att rösta på om man inte vill ha Die Grünes energipolitik och vänsterns identitetspolitik« sa en intervjuad kvinna i ett tyskt tv-reportage härförleden.

I sammanhanget meddelades även att en undersökning visar att ungefär 60% av de som säger sig välja Alternative für Deutschland - AfD - inte anser sig dela partiets underliggande värderingar. Vilket är intressant om det stämmer.

Men de menar som sagt att det ändå inte finns något annat att rösta på.

Nu närmar sig ett nyval till Förbundsdagen samtidigt som den industriella kris som en ogenomtänkt klimatomställning orsakat börjar bli påtaglig. Här är AfD ett parti som tydligt avviker från åsiktskorridoren och som inte varit med och orsakat problemen.

Sedan har vi en invandring som är större än samhället klarar att absorbera under ordnade former. Med tillhörande kulturkrockar och potentiella problem vad gäller den demokratiska rättsstatens principer.

Problemet är att den gamla borgerligheten i Tyskland - CDU/CSU och FDP - tappat sitt driv och sin ideologiska kompass.

De tramsar med när Greta manar till panik och lämnar vanligt folk bakom sig när de i många små steg internaliserar vänsterns problemformuleringar, premisser och retorik.

Det hela kokar åter ner till frågan: Vad ska man rösta på om det ändå inte gör någon skillnad?

Däri ligger förklaringen till ytterkantshögerns framgångar.

Det finns inget annat än AfD att rösta på för den som vill ha mer kärnkraft, mindre wokeism, färre invandrare, mer ordning, fungerande infrastruktur och mindre trams. För den som vill ha offentlig verksamhet som fokuserar på kärnuppdraget istället för att ägna sig åt ideologiska experiment. För den som vill försvara det västerländska samhällets kulturella grundvärden mot vissa av dess fiender.

För den som vill ha en regering utan rödgrönt inflytande.

Å andra sidan är AfD putinister. De är beredda att återupprätta Tysklands beroende av rysk energi. De är beredda att offra Ukrainas frihet och rätt till självbestämmande. Vilket på goda grunder gör det omöjligt för många att rösta på partiet.

Väljarna är frustrerade. Ackumulerade, konkreta problem har till slut nått en nivå som rättfärdigar ett partibyte.

Då röstar även kloka och goda människor för förändring, även om det enda parti som står till buds lämnar en del i övrigt att önska.

Vilket i sin tur skrämmer de politiker som är ansvariga för hur det blivit.

Det talas på allvar om att försöka förbjuda AfD. Det viftas med historiens vålnader. Det dröms mardrömmar om fenstersturz.

Visst. AfD rymmer en del otäcka mörkermän. Partiets Ukraina- och Rysslandspolitik är djupt problematisk. Och dess populism framstår ofta som ogenomtänkt, grund och obildad.

Å andra sidan är partiets kanslerkandidat - Frau Doktor Alice Weidel - en högutbildad kvinnlig Goldman Sachs-bankir som lever i ett lesbiskt förhållande med en kvinna från Sri Lanka och som kallar sig själv libertarian. Så spannet är stort.

Elon Musk har som bekant lagt sig i. I en debattartikel i Welt am Sonntag har han kallat AfD för »den sista gnistan av hopp«.

Och han har intervjuat Weidel på X. De etablerade politiska partierna och yrkestyckarna är på väg att självantända av ilska.

Den avgångne franske EU-kommissionären Thierry Breton hotade Musk med EU:s nya reglering av internet och astronomiska böter för att stoppa tilltaget. Precis som han gjorde när Musk skulle intervjua Trump.

(Samtidigt är den nytillträdda EU-kommissionen väl medveten om Musks nära koppling till president Trump, som gjort klart att han ogillar EU:s reglering av amerikanska sociala medier. Situationen är komplicerad.)

Ju mer det bullras, desto mer publicitet får AfD. Vilket är livsluft i en valrörelse.

Frågan Herr und Frau Schmidt nu har att ta ställning till är om de ska rösta på partier med dålig politik eller på ett med dåligt anseende.

Att de partier som skapat problemen skulle ägna sig åt självrannsakan är knappast troligt, även om borgerliga CDU/CSU gör vissa försök, under inre våndor. Processen är inte olik den de svenska Moderaterna fortfarande genomgår efter Reinfeldt.

Men med AfD i den politiska frysboxen måste CDU ändå regera med sossarna och/eller de gröna. Mer av samma.

Vilket vore en västgötaklimax som ingen vill se. Inte ens partierna själva.

Samtidigt håller man envist fast vid principen att Tyskland ska ha en majoritetsregering. Detta skapar ett till synes olösligt problem.

Men om saker och ting får fortsätta fungera som det har fungerat, då kommer det också att gå som det gått.

Vilket inte ska ses som någon rekommendation att rösta på AfD. Det är mer ett uppgivet konstaterande.

(Hade jag haft rösträtt till Bundestag hade jag trots allt röstat på liberala FDP. Som jag gjort i lokalvalen.)