Hotet mot den härskande klassen

Politiker – nästa krisyrke?

Man förlorar i princip alltid respekten för organisationer, företag och institutioner som man får se på nära håll, eller inifrån. Det gäller även våra demokratiska, politiska institutioner. Vilket är en bra sak – i meningen att folk då kan våga ifrågasätta och vara delaktiga.

För den härskande politiska klassen är – på individnivå – precis lika ynklig som alla vi andra.

Politiker fattar beslut utifrån det åsiktspaket de har anslutit sig till. (Vilket ofta skett utan överdrivet mycket tankemöda.) De anpassar sig till vad de tror att väljarna vill höra. Och de försöker förhålla sig till verkligheten så gott de kan.

Just det där med verkligheten är ett problem för dem. Den passar inte alltid deras syften. Och det finns ju så många fakta. (Vilket i och för sig gör att de kan välja ut ett fåtal fakta av många – de som passar just deras agenda.) Utveckling, dynamiska effekter, marknaden och en öppen intellektuell debatt uppfattas som regel som störningsmoment. Det är därför Partiet ofta är så viktigt. Partiet är en klubb där man kan få sina idéer bekräftade och förstärkta av likasinnade. Men det behöver alltså inte ha så mycket med verkligheten att göra.

Allt det där fungerade under en tid, på grund av att utomstående – på avstånd – uppfattade de demokratiskt valda institutionerna som fina, komplicerade, ansvarstagande och kompetenta.

Informationssamhället håller på att ändra på allt det där.

Fler fakta än vad politikerna är bekväma med finns plötsligt tillgängliga för alla. Enskilda skribenter eller wiki-liknande kluster kan snabbt granska vad som sker och avslöja missar, lögner, glidningar och inkompetens. Den kvalificerade debatten har flyttat ut från de politiska salongerna och in på internet och i (vissa) media. En enskild, sketen bloggare kan nå fler politiskt intresserade än en politiker som håller tusentals torgmöten. Informationssamhället snurrar på, dygnet runt, året runt.

Det är klart att politikerna (och byråkraterna) blir obekväma, rädda, stressade, arga och stötta. Deras trovärdighet och makt är ju hotad.

Och ändå är detta bara ett led i en rätt förutsägbar, historisk utveckling. Från början tillhörde makten den som var stark. Sedan började makten gå i arv. Den första demokratireformen var faktiskt kapitalismen – som, i vart fall i teorin, gjorde det möjligt för vem som helst att bygga en kapitalbas som gav makt. Sedan kom den politiska demokratin, där i princip vem som helst – som var beredd att spela spelet – kunde få makt. Och nu håller alltså informationssamhället, i sin milt anarkomeritokratiska form, på att bli basen för makt. Alla som vill kan vara med.

Så det är kanske inte att förvånas över att politikerna vill reglera, censurera, styra och övervaka informationssamhällets själva nervsystem – internet.