Den lilla människans storhet

Jag är rätt imponerad av svenska folket. Alla som sliter på för att försöka få arbete, ekonomi, privatliv och intressen att gå ihop. Alla som försöker få tiden att räcka till. Alla som gör så gott de kan i ett allt mer komplext samhälle där de ofta kläms mellan olika intressen.

För den vanlige svenskens skull tycker jag att skattesänkningar är en bra sak. Skatt är en mätare på hur stor makt över människors konsumtion som staten har och hur mycket medborgarna har. Så jag tycker att regeringens skattesänkningar är bra, men inte tillräckliga. Vi har fortfarande bland världens högsta skatter. För de flesta människor är det fortfarande en kamp, om alls möjligt, att kunna lägga undan en slant eller att unna sig något extra.

Av respekt för den enskilda människan tycker jag illa om övervakningsstaten. Vanligt, hederligt folk skall inte behöva finna sig i att bli behandlade som misstänkta brottslingar eller potentiella terrorister. Rätten till ett privatliv är viktig för människors trygghet, på flera plan. Privatlivets helgd är viktig för att folk skall slippa oroa sig för att allt de företar sig kan misstolkas eller misstänkliggöras. En stärkt integritet låter människor vara frimodiga, uppkäftiga, kreativa eller bara en smula kufiga i fred – om de vill. Vi måste rulla tillbaka övervakningsstaten för att kunna garantera människor en smula sinnesro.

Respekt för individen är också ett bra skäl att vara misstänksam mot politik i största allmänhet. Politik är tvång, som ytterst kan upprätthållas med våld. Politik är att låta en majoritet tvinga på en minoritet sina idéer och lösningar, vilket sker överdrivet ofta och som regel i onödan. Alla människor är olika. Så varför då inte låta dem göra sina egna val, istället för att tvinga på dem monolitiska lösningar som förutsätter att one size fits all?

Speciellt illa blir det när politiken sätter särintressen före individens intressen. När politiken växer ihop med till exempel fackliga organisationer, branschintressen, religion eller främmande länders interna agenda. Sådant rimmar oerhört illa med att sätta medborgarna, som fria individer, i främsta rummet. All slags intressen skall naturligtvis få delta i samhällsdebatten. De bör göra det. Men politiken, den skall stå höljd över all misstanke om att den springer någon annans ärenden än medborgarnas.

Medborgarnas lika rättigheter inför staten håller på att slarvas bort. Rättssäkerheten och rättsstaten måste återupprättas för att vanliga människor skall kunna känna att de lever i ett rimligt, anständigt, tryggt och rättvist samhälle. Och politikerna borde vara mer försiktiga med morallagar, som bara rättfärdigas av den för tillfället rådande politiska majoritetens åsikter, fixa idéer, nojor och hangups. All förmynderipolitik skapar offer, när människor känner att de inte passar in i den mall som politikerna försöker pressa in dem i. Politikerna borde kamma till sig och bara ägna sig åt saker som är viktiga och som av något skäl måste skötas gemensamt. Då skulle vi kanske kunna få färre lagar men mer ordning.

Politikerna bör helt enkelt lämna folk i fred, så mycket som möjligt. Men där är vi inte i dag. Varken det blå eller röda laget respekterar individen och sätter henne i centrum. I vart fall inte på ett rimligt, konsekvent sätt.

Därför behövs det nya idéer och impulser i den stelnade svenska politiken. Och nu när alla politiska partier ängsligt rusar mot mitten, sätter pragmatism före liberala principer och rider på förment populistiska strömningar – då tror jag att det faktiskt skapas lite ledigt utrymme för just något sådant...