Den svenska politiska lättjan

Svenska politiker tar sällan eller aldrig ansvar för saker som går fel. De tycks över huvud taget inte begripa allvaret i det de sysslar med. De kommer som regel undan med en axelryckning.

Det grundläggande övergreppet i den så kallade Egypten-affären är oerhört, på så många sätt. Man satte rättsstatens grundläggande principer ur spel. Man satte sig över människorätten och de medborgerliga fri-och rättigheterna. Man sände människor till skenrätt och tortyr. Man splittrade familjer.

De som satt i regeringen Persson har i och för sig kommit fram till att det som skedde nog inte var så bra. Men längre går de inte. Ingen tar på sig ansvaret för det som skett. Ingen ber ens om ursäkt. Och de som skulle kunna ställa tillrätta, regeringen Reinfeldt, gömmer sig bakom migrationsbyråkratin. Alla är fega och känslokalla. Lättja, parad med arrogans.

Men Egypten-affären är inget unikt. Den politiska lättjan är utbredd på alla nivåer. Beslut fattas slentrianmässigt utan vettiga verktyg för uppföljning och utvärdering. Så ingen kan ställas till ansvar, när något spårar ur. Således behöver politikerna varken vara kompetenta eller principfasta. Skit händer. Hoppsan.

Denna "kultur" sprider sig även i förvaltningen. Ta till exempel de fall som förekommer då och då, när polisen stormar oskyldiga människors hem. Normalt sett utkrävs inget ansvar av någon. Det bara blev så. Och en ursäkt är något lika sällsynt som en korrekt blandad whiskey sour.

Förra sommaren beslogs Säkerhetspolisen med tydliga lagbrott i sin verksamhet. Men inget ansvar utkrävdes, ingen ställdes till svars. Inte ens media brydde sig om att uppmärksamma saken. Allt avskrevs med inkompetens inom hemliga polisen. Så... då är allt OK, då?

I DN och andra media har Maciej Zaremba genom åren granskat den svenska inkompetenskulturen inom allt från skolan till sjukvården och migrationspolitiken. Vi skall vara tacksamma för dessa reportage. Och för att karln orkar fortsätta sitt värv. För det leder ju aldrig till något. Ingen ställs till ansvar. Inget förändras. Allt avskrivs, när bullret lagt sig, med en axelryckning.

Vi kan inte ha det så här. Man måste kunna utkräva ansvar av politiker och byråkrater som missköter (eller är inkompetenta inför) sina uppdrag.

Jag förstår att det finns en tanke bakom förbudet mot "politikerstyre" – det vill säga att politiker går in och pillar i myndigheternas verksamhet. Myndigheterna skall sköta sitt jobb enligt lagen, inte vara partikansliernas förlängda arm. Men det får inte innebära att politikerna befrias från allt ansvar. Det är trots allt de som ställer upp reglerna och bestämmer verksamhetens förutsättningar.

Vad gäller byråkratin så har vi inte längre något egentligt "tjänstemannaansvar" – där enskilda tjänstemän kan ställas till svars för övertramp, inkompetens, slarv och egenmäktig maktutövning. Så det går att komma undan med nästan vad som helst, speciellt i stora organisationer som har intresse av att sopa problem under mattan.

Politik är en verksamhet som går ut på att tvinga alla människor att bete sig på ett visst sätt. Det är allvarliga saker – som bör bedrivas med ödmjukhet, försiktighet och stora krav på kompetens. Men vårt lands politiker och byråkrater vill inte under några som helst omständigheter bli mätta med en sådan måttstock.