Ett mer rationellt förhållningssätt till islam

Nationens förhållande till islam är komplicerat. På vänsterkanten tassar man ängsligt runt i fruktan över att relevant kritik mot denna religion kan uppfattas som rasistisk. Och i vissa konservativa, nationalistiska, främlingsfientliga eller bara allmänt oroade kretsar ojar man sig högljutt över gröna faran.

Dessa två, motsatta förhållningssätt har en sak gemensamt. De är inte konstruktiva. Snarare tvärt om.

Låt mig försöka presentera en mer rationell approach.

Nu är saker som de är och Sverige kommer för all överskådlig framtid att hysa människor med olika trosuppfattningar.

Så länge det handlar om människors privata tro och därtill relaterade vanor, så länge finns det ingen anledning att ha någon åsikt om saken. I vart fall så länge ingen skadar, tvingar eller tvingar sig på någon annan.

Detta måste gälla lika för alla religioner – för att vara rimligt, rättvist och hanterbart. Därför är en första förutsättning att Sverige är en sekulär stat. [Länk»]

Svenska lagar skall grundas på liberal, demokratisk och västerländsk rättstradition – med stor respekt för individens frihet, humanism och medborgerliga fri- & rättigheter.

Det är uppenbart att detta gör i princip alla religioner olämpliga som rättesnören för hur ett civiliserat samhälle skall fungera. Inte minst en som skapats för att upprätthålla maktstrukturer hos ett klanbaserat krigarfolk på 600-talet.

Stat och religion skall alltid hållas isär. På så sätt skyddar vi oss mot alla former av metafysiskt mumbojumbo – inte bara islamistiskt dito.

Många religioner är dogmatiska, vissa oresonliga. Vilket är något de flesta religioner växer ifrån – för att istället försöka vara relevanta i tiden.

I detta sammanhang är islam ett speciellt problem, eftersom denna religion inte har genomgått någon reformation och inte heller verkar intresserad av någon sådan. Och det saknas uppenbarligen inte dogmatiska och radikala uttolkare. De strävar efter något slags världsherravälde. De är beredda att döda dem som inte underkastar sig. De tvekar inte att själva dö i kampen, för saken. De tänker använda religionen som ett medel för att förtrycka människor. Många är dessutom villiga att handla i enlighet med detta.

Självklart måste man tydligt förhålla sig till detta fullständigt oacceptabla hot mot det fria, öppna, demokratiska samhället.

Men man skall också vara medveten om att de flesta muslimer inte är intresserade av något annat än att leva i fred, bygga ett gott liv och att fungera i samhället. De måste uppmuntras, inte stigmatiseras.

Människor skall inte bedömas utifrån vilket kollektiv de tillhör – utan utifrån sina handlingar.

En annan del av problemet ligger på en vardaglig nivå, hos vissa enskilda individer: En sunkig kvinnosyn. Hederskulturer. Klanbeteende. Böghat. Social kontroll över närstående.

Här gäller åter att hålla isär tro och handlingar. Vi kan inte – och bör inte ha någon ambition att – hindra folk från att hysa absurda eller ens klandervärda åsikter. Vad en västerländsk, demokratisk rättsstat dock inte kan acceptera är att man tvingar, hotar eller skadar andra. (Det är polisens jobb.)

Vill vi förändra sådana attityder – då måste vi släppa in våra flyktingar och invandrare i samhället. Rent av i våra liv. Annars kommer inget att förändras, i vart fall inte till det bättre.

Jag känner mig bekväm med mina libertarianska principer: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en människas frihet går där hon kränker någon annan människas frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika för lagen.

Dessa principer – plus de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna – tänker jag alltid försvara. Detta oavsett om det är sossar, folkpartister, gröningar, fascister, kommunister eller religiösa fundamentalister som hotar dem. Konstigare än så behöver det inte vara.

Slutligen: Alla religioner, ideologier och makthavare som gör anspråk på att vilja styra och ställa över andra eller över vårt samhälle måste acceptera att bli kritiserade. Ibland rent av hånade.