Våra fascistiska ovanor...

Är Sverige fascistiskt? Är EU fascistiskt?

Inte om vi får säga det själva. På vårt språk betyder ordet fascist nämligen politisk skitskalle i största allmänhet, om än i den mörkare delen av färgskalan.

Några stora tänkare hade fascismen aldrig riktigt. Vilket är oerhört talande. Det finns inget fascistiskt manifest som slagit an. Och det gick aldrig riktigt att begripa vad den där fete italienske killen sa.

Fascism är mer en politisk-administrativ livsstil. Fascism kan uppstå mer eller mindre "av sig själv", om man inte är vaksam.

Vi behöver titta på verkligheten. Vad utmärker en fascistisk stat? Vilka likheter har vår(a) stat(er) med en fascistisk stat och varför? Och finns det några trovärdiga bortförklaringar som man kan komma undan med, om likheterna skulle visa sig vara generande stora?

I en lång och intressant artikel hos von Mises-instiatutet ger Llewellyn H. Rockwell Jr. denna beskrivning av fascismen…

"Fascism is the system of government that cartelizes the private sector, centrally plans the economy to subsidize producers, exalts the police state as the source of order, denies fundamental rights and liberties to individuals, and makes the executive state the unlimited master of society."

Nu kanske du tänkte att ja, ja… Sverige avviker i vart fall på en punkt. Får jag då påminna om att Sverige är ett land som sänder människor med CIA-flyg till tortyr och skenrätt i skurkstater – samtidigt som man försöker dölja det som sker, inte minst från de utvisades advokater? (Här skulle man även kunna skriva en längre drapa om vårt lands mindre ärorika insatser för och de egentliga skälen bakom den europeiska arresteringsordern.)

Fascismens epicentrum är inte någon galijonsfigur, även om sådana mycket väl kan förekomma. Kärnan består av en viss del av (främst) den offentliga förvaltningen, som styr och ställer över människor ifrån kontor i Stockholm och Bryssel. Uppbackad av det som är kvar av den rimligt välmående medleklassen, som gärna är med och plundrar näringslivet med samma varma själ som den inte vill ta in fler svartskallar i landet än vad som verkligen behövs för att de själva skall slippa ta jobb i någon servicenäring.

Ingen politisk ledare i något av våra EU-länder kan få något uträttat – eller ens bli vald till sitt ämbete – utan godkännande från maktapparaten.

Det kommer förvisso alltid att finnas oppositionella röster, till och med oppositionella politiska partier. De är viktiga för att illusionen av demokrati skall kunna upprätthållas. (Ofta är detta ändå människor som helst skulle vilja vara en del av maktapparaten själva. De har bara haft lite oflyt.)

Maktapparaten kan göra affärer så väl med företrädare för de organiserade arbetande massorna som med de delar av näringslivet som har fattat vart man kan gå för att… ni vet.

Politiken och förvaltningseliten är funktionellt delmängder av varandra. De lever i symbios. Först var det bara sossarna. Men nu verkar det som om även borgarna har "fattat" det som vänstern vetat hela tiden – att det krävs en ordentlig, allomfattande byråkrati om man vill ha koll på vad fan som händer.

Nu vet jag vad en och annan börjar tänka. Det här är kanske inte så farligt ändå. Åter till ett citat av Rockwell.

"Under fascism, society as we know it is left intact, though everything is lorded over by a mighty state apparatus. (…)"

"As for the bourgeoisie, fascism doesn't seek their expropriation. Instead, the middle class gets what it wants in the form of social insurance, medical benefits, and heavy doses of national pride."

"It is for all these reasons that fascism takes on a right-wing cast. It doesn't attack fundamental bourgeois values. It draws on them to garner support for a democratically backed all-around national regimentation of economic control, censorship, cartelization, political intolerance, geographic expansion, executive control, the police state, and militarism."

En borgerlig variant av socialismen och dess starka stat helt enkelt. Kälkborgerlig, skulle man också kunna kalla den.

Ordning oct reda, the hard way. Trygghet, inte byggd på att människor är trygga i sig själva – bara på en teoretisk frånvaro av en viss form av fruktan.

(Visst börjar det kännas jobbigt? Själv ser jag för mitt inre en gigantisk staty föreställande Fredrik Reinfeldt, uthuggen direkt ur berget vid motorvägen vid Vätterns östra strand och belyst av den sjunkande eftermiddagssolen. Ett monument över principlöshet och pragmatism. Det nya Sveriges andligt torftige fader.)

När människor sedan börjar tänka "Ja, ja… So what?" kan mycket hända. När motståndet visar sig vara inställt. När det aldrig behövdes några vattenkanoner.

Då kan den mörka sidan flytta fram sina positioner ytterligare.

Hur vore det att leva i en fascistisk stat? Man kan tänka sig en del vida och långsiktiga konsekvenser...

Den fascistiska statens teknokrati och korporativism behöver stöd från en speciell typ av politisk arrogans för att komma undan med vissa tilltag. I en del lägen kanske till och med ett visst mått av politisk intolerans. Det politiska fältet smalnar när allt fler partier faller in i ledet. Vissa åsikter stigmatiseras, förlöjligas eller förtigs. Rättigheter och rättsstatens ställning är exempel på ämnen som förpassas från det offentliga samtalet till nattliga diskussioner över ett par flaskor rödvin med Frihetsfronten.

Den fascistiska staten tenderar att skaffa sig det kvävande, allomfattande byråkratiska maskineri som behövs för att man skall kunna bestämma mer än bara på pappret. Det breda förtrycket utövas av småpåvar på administrationens yttersta grenar som vill visa släkt, vänner, grannar och andra störande element vem det egentligen är som bestämmer här på firman.

Med ett offentligt administrerat kapitalistiskt system sätts marknaden ur spel och ställs åt sidan. Sedan är det storföretagen som sätter spelreglerna direkt utan att behöva oroa sig allt för mycket över uppstickare, konkurrens och en föränderlig verklighet. Ofta löser man detta i ett ömsesidigt givande samarbete med politik och byråkrati. Resultatet för vår ekonomi blir givetvis förödande på sikt.

EU är bara ännu ett lager i maktpyramiden. Centralstyrningen kan bli centralare. De viktiga människorna kan bli viktigare. Projekten kan bli mer monumentala. Makten kondenseras till att bli än mer berusande och beroendeframkallande. Tv-kamerorna är fler, liksom polismotorcyklarna. Och avståndet till medborgarna så stort det kan bli. Speciellt om man tillhör den del av EU-nomenklaturan som aldrig kommer att behöva ta risken att ställas till ansvar för sina handlingar i allmänna, demokratiska val.

Övervakningsstaten är den nya juvelen i den fascistiska statens krona. Och med den kommer självcensuren, ängsligheten och angiveristaten. För att inte tala om att allt för svepande övervakning kommer att leda till misstag som bygger på feltolkad eller ofullständig information – som sedan behöver tystas ner. Allt som en cyniker kan föreställa sig. Man avlyssnar redan våra utlandssamtal och registrerar data om alla medborgares alla telefonsamtal, SMS och e-postmeddelanden. Det är inte en fråga om detta kommer att gå över styr, utan när.

Frågan är om man skall göra motstånd medan det fortfarande är möjligt, eller vänta tills det är för sent.

Det är sent. Rockwell får sista ordet…

"I can think of no greater priority today than a serious and effective antifascist alliance. (…)"

"How many people fall into this category? It is more than we know. The movement is intellectual. It is political. It is cultural. It is technological. They come from all classes, races, countries, and professions. This is no longer a national movement. It is truly global."

"We can no longer predict whether members consider themselves to be left wing, right wing, independent, libertarian, anarchist, or something else."

Hela Rockwells artikel hittar du, som sagt, här »

Om man tittar noga, så finns fascismens historiska symbol – Fasces-yxorna – redan i den svenska polisens vapen.