Helgens vido-tips: Omöjliga klimatmål, okunniga rödgröna, USA-val & fascismens rötter

Youtube: Därför är KLIMATMÅLEN OMÖJLIGA »

Youtube: Jan Blomgren sågar den rödgröna kritiken: Okunniga »

Youtube: The Most Important Election in History - Michael Moynihan »

Youtube: Is Fascism Right Or Left? »

Lördagsvideos: Jönsson, demokrati, maktskifte & tolerans

Youtube: Fascist-regeringen - Propaganda och polarisering »

Youtube: Tidöavtalet – kanske inte helt fruktansvärt »

Youtube: Intolerans, självcensur och demokratins hälsotillstånd i Sverige »

Youtube: Regeringen, rättssäkerheten och våra rättigheter »

Putin - fascismens moderna ansikte

Är Rysslands president Putin fascist? För att svara på frågan måste vi börja med att fråga oss vad fascism egentligen är. För enkelhetens skull kan vi utgå från Wikipedias definition.

»Fascism är en form av högerextrem auktoritär ultranationalism karakteriserad av maktutövande via diktatur, våldsamt förtryck av politiskt oliktänkande med strikt dominans över samhället. Fascismen är en radikal och revolutionär form av ultranationalism med nationens pånyttfödelse som mål. För att förverkliga idén om en pånyttfödelse för nationen vill fascister skapa ett radikalt nytt samhälle och en ny typ av människa som ska fylla det fascistiska samhället.«

Diktatur, check. I vart fall i praktiken. Förtryck av politiskt oliktänkande, check. Strikt dominans över samhället, check. Ultranationalism, check. Nationens pånyttfödelse, check.

Att skapa ett nytt samhälle och en ny människa beror på hur man ser på saken. Kanske handlar det mer om att återupprätta det sovjetiska imperium som inte längre existerar. Folket förväntas sitta ner i båten och hålla tyst.

»Fascismen förknippas ofta med massrörelse, elitstyre ovanifrån och meningen är att individen är underställd statens och kapitalintressens behov. För att underlätta maktutövandet är fascismens mål att skapa känslor av stark nationell identitet. Olika forskare framhåller olika karakteristiska egenskaper hos fascismen, men en vanligt förekommande modell sammanfattar den som ett motstånd mot kommunism, konservatism och liberalism (politisk och ekonomisk) med mål att upprätta en nationalistisk och auktoritär (mer eller mindre) traditionsbunden stat.«

Att Putin försöker skapa en massrörelse är rätt uppenbart, även om den inte är lika allomfattande som i Nazityskland och Stalins Sovjetunion. Elitstyre beror kanske lite på hur man definierar elit - men det är uppenbart att det är en liten klick, rent av Putin själv, som bestämmer allt av betydelse.

Att individen i Ryssland är underställd statens (Putin / Förenade Ryssland) och kapitalintressenas (oligarkernas) behov och nycker är tydligt. Känslor av stark nationell identitet, check.

Även om Putin tycks vilja återupprätta Sovjetunionens makt är han knappast kommunist. Delar av konservatismen och hela det liberala idéarvet tycks han också avfärda.

Liberalkonservativa principer om rättstat och mänskliga rättigheter har ingen plats i Putins Ryssland. Och ekonomisk liberalism har inget med dagens ryska rövarekonomi att göra.

Att upprätta en nationalistisk och auktoritär stat, check.

»Den fascistiska kulturen har ofta innehållit en djupt idealistisk, sekulär och imperialistisk kultur, som har uttryckts genom massmöten, nationalromantiska och mytiska symboler, massmobilisering och våldsamma gatuaktivister, ofta inbegripande en paramilitär milis. Fascismen hyser en positiv eller sanktionerande syn på våld som medel att uppnå målet, inbegripande heroism och manschauvinism. Den fascistiska kulturen hyllar ungdomen, nationell rening och nationell återfödelse lett av ett auktoritärt, karismatiskt och ofta personligt politiskt ledarskap, som kan innehålla en personkult kring ledaren.«

Putinismen är förvisso inte en direkt sekulär kultur, då Putin är smart nog att använda religionen för sina egna syften.

Imperialism, check - speciellt efter den senaste tidens uttalanden om att återupprätta något slags storryskt imperium baserat på kreativ historieskrivning.

Massmöten, nationalromantik och symboler, check. Våld, »heroism« och manschauvinism, check. Nationell återfödelse, check. Auktoritärt personligt ledarskap med inslag av personkult, check.

Så långt Wikipedia, för vad det är värt. Dock skall man inte vänta sig att ondskan återkommer i exakt samma skepnad som förra gången.

Jag bläddrar även i mina anteckningar från Hannah Arendts standardverk om totalitarismens ursprung och hittar många slående likheter.

Speciellt fastnar jag för vad hon skriver om hur den totalitära staten avhumaniserar sina offer. Det stämmer rätt bra med hur Putin försöker utradera allt ukrainskt. Och ett anfallskrig i vilket helt oskyldiga människor berövas sin rättsliga status lättare än de som faktiskt bryter mot lagen.

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

Eller som Hitler uttryckte saken »Rätt är det som är bra för det tyska folket.«

Arendt skriver även om hur den totalitära staten spelar efter andra regler, använder propaganda och visar likgiltighet inför motståndarens argument. Vilket för tankarna till utrikesminister Lavrov.

Vad Putin kanske inte lyckats med ännu - även om han försöker - är att bygga den massrörelse som gör en fullständigt totalitär stat möjlig. Här spelar åter propagandan en viktig roll.

Mina fem cent är att Putin i allt väsentligt är något slags fascist. Om det alls är meningsfullt att etikettera hans vansinne.

Ryssland rör sig i riktning mot en totalitär stat, även om landet ännu inte nått riktigt så långt. Stalin var värre, om det kan vara till någon tröst.

Detta borde inte komma som en överraskning för någon. Vad vi inte ville förstå är att vad som helst faktiskt kan hända. Vilka galenskaper som helst. Så vi valde att inte se det komma.

Den svenska vägen till träldom

Läs min senaste, något dystopiska, text hos Mårtensson:

Den svenska vägen till träldom »

Folk brukar fråga mig vart jag tror att Sverige är på väg. Som om jag skulle veta? Men jag kan spekulera...

Folkhemsfascismen rycker närmare – och de flesta kommer att gilla den

Jag har skrivit det förr: När systemet är hotat samtidigt som den politiska nipprigheten är i tilltagande – då kommer Maktapparaten att göra allt för att försvara status quo. Då kommer kontrollen över medborgarna att öka. Då kommer staten att bli allt mer auktoritär och repressiv. Då kommer folkhemsfascismen.

Det behövs ingen riksdagshusbrand. Det behövs inte ens något politiskt maktövertagande av ett eller annat slag. Det bara kommer att bli så.

Det skrämmande är att folket – kanske omedvetet – verkar vara med på noterna. Detta diagram från EU:s Eurobarometer 2015 i Der Spiegel fångade min uppmärksamhet...

(Klicka på bilden för en större variant.)

Min spaning...

Folk håller på att helt tappa förtroendet för politikerna. Men allmänheten tycks lita desto mer på militär, polis och rättsväsende. (Nu råkar just Sverige för tillfället varken ha något trovärdigt försvar eller någon fungerande polis, men det är en annan fråga. Nu ser vi till de stora linjerna i den europeiska opinionen – som förmodligen på en grundläggande nivå är ungefär de samma i Sverige.)

Detta öppnar förvisso dörren för missnöjespolitiker och populister. Man vad har man för nytta av dem – om de är konservativa och helt ignoranta vad gäller systemets grundläggande problem? De kommer varken att vilja eller att kunna ändra något till det bättre. Tvärt om.

En möjlig utveckling är att det är strunt samma vem som styr ett land – den allmänna samhällstrenden är att ge mer makt och större befogenheter till statens repressiva gren. Och politikerna kommer inte att invända. De vill inte stöta sig med väljarna.

Detta går att förstå, även om man ogillar utvecklingen. Vad folk vill ha är trygghet, ordning och reda och ett rimligt försvar mot Ivan. Men vad de kommer att få är inskränkningar i sina egna fri- och rättigheter, en allt mer allomfattande övervakningsstat och mindre frihet.

En sådan utveckling är förrädisk. Många kommer nämligen att rycka på axlarna åt den – så länge den inte drabbar just dem. Folkhemsfascismen kan komma att bli riktigt populär och hemtrevlig för de flesta människor. Ta en decaf mocha latte macchiato till.

Men det kommer inte att vara lika trevligt för dem som käftar emot, slåss för frihet och ser ett värde i ett öppet samhälle. Oss kommer de att spärra in, eller så.

Allra mest att frukta har de som är oskyldiga. I en repressiv, auktoritär stat ställs ofta rättsstatens principer på huvudet. Den som misstänks för något kan tvingas bevisa sin oskuld (snarare än att det är staten som måste bevisa den misstänktes skuld). Vilket inte alltid är så lätt. Speciellt inte när man har automatiserade övervakningssystem som kan få för sig att flagga snart sagt vem som helst beroende på till exempel var de befunnit sig, vem de talat med i telefon och vilka deras vänner och vänners vänner är.

Fler poliser som patrullerar gator och torg och som åker på utryckningar är som regel en bra sak. Men det är inte vad vi kommer att få.

Istället kommer vi att få ett våldsmonopol som sitter bakom datorskärmar och funderar på varför just du satte in en viss mängd kontanter på ditt eget bankkonto, varför du har vistats i samma fastighet som en droghandlare eller om det kan finnas något samband mellan dig och ditt ex:s bästa väns nya kärlek (som råkar komma från Libyen).

Gator och torg kommer däremot att vara lika otrygga som förut.

Och vi kommer att få ett angiverisamhälle. Ju mer repressiv staten blir, ju mer benägna kommer människor att bli vad gäller att knuffa andra framför bussen. Genom att skvallra om att grannen använt svart arbetskraft för att bygga sin veranda uppnår angivaren två mål: Att visa överheten att man är lojal. Och att avleda statens repression mot ett annat mål än en själv.

Detta vet vi med rimligt stor säkerhet. Det är så det brukar bli i totalitära och auktoritära stater. Inget tyder på att det skulle bli annorlunda just här.

Där det finns regler, där finns det också självutnämnda ordningsmän. Speciellt om reglerna är många, krångliga, moraliserande och godtyckliga.

Vägen in i denna dystopi kommer att vara helt odramatisk. Alla beslut kommer att fattas i god demokratisk ordning. Först när allt är för sent kommer folk att inse att fällan har slagit igen.


Der Spiegel: Das Ende der Demokratie, wie wir sie kennen »

Den svenska fascismen kommer att komma från oväntat håll

I vinterns skymning faller skuggorna i vårt land allt längre.

Ironiskt nog började det hela med de bästa och mest hedervärda intentioner. Att ge människor som flyr krig och förföljelse en fristad. Och – för allt i världen – att ge människor som söker en ny start i livet en chans i Sverige. (Som bonus fick svenska folket massor av godhetspoäng som huvudkudde.)

Men nu har den svenska självbilden fått sig en törn. Vår välvilja, som är större än alla andra länders välvilja, har blivit en magnet som drar till sig fler flyktingar och ekonomiska migranter än vad vårt land rimligen kan klara av. Migrationsverket, kommunerna, polisen, sjukvården och de sociala myndigheterna sänder ut allt fler och allt mer högljudda signaler om att man håller på att tappa greppet. Plus att de rent fysiska möjligheterna att inkvartera folk är på väg på att ta slut, lagom till vintern.

Dessutom kan man notera att det offentliga Sverige – som mer eller mindre har monopol på att hantera saker i vårt land – befinner sig i ett eländigt tillstånd. Byråkrati har trängt ut kärnverksamhet. Trams, metafrågor och politiska symbolhandlingar har blivit viktigare än att ge skattebetalarna valuta för pengarna. Alla duckar ansvar – och ingen tycks vara beredd att upprätthålla de regelverk som ändå finns. Den offentliga sektorns förfall är ett gigantiskt problem i sig. Flyktingfrågan var bara droppen som fick bägaren att rinna över.

God vilja, önsketänkande och politiskt storhetsvansinne har samtidigt fört oss allt längre bort från principen om att människor i görligaste mån måste kunna försörja sig själva. Insikten om att man i långa loppet inte kan leva på andras bekostnad tycks aldrig riktigt ha fått fäste i vårt land. Och de som skapar de resurser som i slutändan används, de behandlas allt mer styvmoderligt och ibland rent av föraktfullt – trots att det är de som håller landet flytande.

Vägen till helvetet är, som bekant, stenlagd med goda föresatser.

Så, vart är vi på väg?

Det finns de som tror att ett systemsammanbrott skulle bana vägen för ett rimligare Sverige där spontan ordning fixar biffen. Om det ändå vore så väl. Ur något mer av ett tomrum skulle det kanske kunna ske. Då skulle enskilda individer, civilsamhället, marknaden, frivilligt samarbete och spontan ordning säkert kunna skapa ett alldeles utmärkt samhälle att leva i.

Men det är inte där vi befinner oss. Allt kommer inte att nollställas över en natt. Detta kan bli en mycket utdragen, smärtsam och möjligen också stökig process. System kommer att bryta samman partiellt och det kommer att uppstå all slags obalanser i samhället.

Sverige är ett högskattesamhälle med en omfattande generell välfärdsstat, politisk ängslighet och ett stort mått av inlärd hjälplöshet. Vad som händer i ett sådant samhälle när folket plötsligt tappar förtroendet för sina ledare och deras funktionärer är svårt att förutse. Men det kommer knappast att bli hjärtlig stämning. Och när inte bara polisen slutar fylla sin samhällsfunktion – utan även pensionssystemet dör sotdöden, utbildningsväsendet kapitulerar och människor upplever att samhällskontraktet är på väg att brytas – då får vi se hur tålig det anständiga, civiliserade samhällets fernissa är.

Sverige befinner sig just nu i ett metastabilt tillstånd, där små händelser och förändringar kan få stora och dramatiska konsekvenser.

Det är förmodligen så att det är strunt samma om förändringar av input är verkliga eller bara upplevda. Bilden av verkligheten är oftast viktigare än verkligheten. Och den bilden målas just nu med stora, dramatiska penseldrag – av allehanda krafter.

Kommer det en "tipping point"? Och vart bär det av då?

Min gissning är att Sverige kommer att gå mot något slags märklig, modern form av fascism. Det är oklart om det kommer att vara vänsterfascism eller högerfascism. Det kan rent av komma att bli politiskt korrekt fascism. Möjligen folkhemsfascism. Kanske fascism med feministiska förtecken?

Eller ett mer totalitärt samhälle under formellt sett demokratiska former – utan bestämda ideologiska förtecken över huvud taget? Som endast bygger på att individen är helt underställd statens, samhällskroppens behov.

Vi har ju redan hunnit en bit på vägen. Wikipedia:

Den svenske historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierar det fascistiska systemet så här: (...) Systemet var likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden, som organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare..."

(Just här upplever jag något slags kontextuell koppling i tid och rum till Miljöpartiets utkast till kulturpolitiskt program.)

I takt med att landet och samhällskontraktet vittrar sönder kommer med nödvändighet de totalitära tendenserna att bli starkare. Det är den härskande politiska och byråkratiska klassens enda chans, under rådande omständigheter. Det handlar om fortsatt makt och kontroll.

Det kommer att etableras nya konfliktzoner mellan folket och Maktapparaten, snarare än mellan makthavare med olika idéer och visioner. (Det finns redan tecken på en sådan utveckling. Som DÖk.) Den officiella åsiktskorridoren kommer att vara smal och ha höga väggar.

Och den totala övervakningsstaten har ju våra politiker redan rullat ut. Den svenska fascismen kommer så att säga att levereras nyckelfärdig.

Allt detta administrerat av människor som Gustav Fridolin och Annie Lööf. Säkert med uppbackning av en stor och entusiastisk del av svenska folket.

Själv tänker jag göra motstånd mot det hela.

Stöd denna blogg »

Sverige, ett land som driver för vinden...

I dag medverkade Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, i SR Ekots lördagsintervju. [Länk»]

Även om Sjöstedt står för en orimlig politik, så brukar han i vart fall ha något slags svar att komma med. Men i dag duckade han.

Boverkets bästa prognos är att vi måste bygga 460.000 lägenheter de närmaste fyra åren – för att möta behovet, hos svenskar så väl som invandrare. Den rödgröna regeringens plan är att det skall byggas hälften så många lägenheter. Redan där går allt över styr. (Det är så här det brukar gå när politiker går in och styr sådant som annars hade ordnat sig spontant på en fri marknad.)

Till detta kommer ett ökat behov av boende på grund av den pågående flyktingkrisen. Det ser ut att komma hundratusentals fler flyktingar till Sverige än vad någon tidigare förutsett eller planerat för.

Just nu inkvarteras folk på madrasser i gymnastiksalar och i tältläger. Frågan ställdes till Sjöstedt om vart dessa människor skall ta vägen sedan. För som det ser ut nu, då kommer de att få stanna på sina madrasser och i sina tält under överskådlig framtid. Det finns helt enkelt inte några alternativ.

Inte ens Sjöstedt hade något konkret att komma med. Inte ens något orimligt.

Och frågan är vad som händer framöver. För snart tar även madrasserna och tälten slut. (35.000 tältplatser kommer, med nuvarande flyktingström, att ta slut på ungefär tre veckor.) Vad gör vi då? Vi kan ju inte låta folk frysa ihjäl!

Detta handlar inte om vad man tycker om invandring, flyktingar eller "utlänningar". Detta är en rent praktisk fråga – som börjar bli akut, men som alla tycks förtränga.

Snart kommer vi – för att tala i metaforer – att få se vad som händer när en till synes ostoppbar kraft möter ett orörligt objekt.

Sedan är frågan vad som händer när de självutnämnt goda människornas strutsbeteende leder till någon form av sammanbrott och kanske rent av till våldsamheter. Vad kommer att ske då? Och vilken blir motreaktionen?

Kommer de "goda" människornas förnekelse av verkligheten, missriktade välvilja och inkompetens att driva annars hyggligt folk i armarna på SD? Kommer det ens att stanna vid det? Kommer kraschade goda intentioner att bli dörröppnare för mer totlitära tendenser?

Nu handlar det inte längre "bara" om att hantera en flyktingkris – utan om att rädda det öppna, någorlunda fria, demokratiska samhället.

Under fredagen hade regeringen och riksdagens partier (utom SD) krismöte om flyktingsituationen. Efteråt var ingen beredd att berätta något om mötet. Vilket är illavarslande. Det tyder på att det faktiskt inte finns någon realistisk plan.

(Allt det ovanstående är skrivet ur perspektivet att vi för tillfället tvingas förhålla oss till det system vi just nu har – även om det finns idéer om andra, bättre, teoretiska och/eller än så länge utopiska alternativ.)

Läs även:
• Varför har staten misslyckats planera för asylkrisen? »
• Medtag glatt humör till flyktingkrisen »

Uppdatering, fler länkar:
• Sweden’s unsuccessful immigration strategy at breaking point »
• Viktor Barth-Kron: Vi håller på att utveckla ett förmodernt klassamhälle »
• Politikerna har ingen lösning på bofrågan »

Hidden Influence: The Rise of Collectivism

Detta är intressant. Jag hade förväntat mig ännu en meningslös konspirationsteori från vänster. Eller från någon gapig snubbe i den kristna högern. Till min förvåning insåg jag att detta är en intressant film som får många saker rätt.

OK, det finns en del kufigheter i filmen. Men om man ser den med ett öppet sinne – då finner man en rätt omfattande libertariansk (eller rent av anarkokapitalistisk) kritik av korporativism och kollektivism.

Utbildningsväsendet, kulturmarxisterna, feministerna, identitetspolitiken och Frankfurtskolan får också en släng av sleven.

Så för en gångs skull skall jag be att få rekommendera en av alla dessa långa, hemsnickrade, samhällskritiska Youtube-dokumentärer. Även om jag kanske inte ställer mig bakom allt som sägs – och även om man kanske bör kolla upp en del av källorna, för säkerhets skull.

(Detta är, för övrigt den första i en serie av tre dokumentärfilmer. Det skall bli intressant att se de kommande två.)

Youtube »

Våra fascistiska ovanor...

Är Sverige fascistiskt? Är EU fascistiskt?

Inte om vi får säga det själva. På vårt språk betyder ordet fascist nämligen politisk skitskalle i största allmänhet, om än i den mörkare delen av färgskalan.

Några stora tänkare hade fascismen aldrig riktigt. Vilket är oerhört talande. Det finns inget fascistiskt manifest som slagit an. Och det gick aldrig riktigt att begripa vad den där fete italienske killen sa.

Fascism är mer en politisk-administrativ livsstil. Fascism kan uppstå mer eller mindre "av sig själv", om man inte är vaksam.

Vi behöver titta på verkligheten. Vad utmärker en fascistisk stat? Vilka likheter har vår(a) stat(er) med en fascistisk stat och varför? Och finns det några trovärdiga bortförklaringar som man kan komma undan med, om likheterna skulle visa sig vara generande stora?

I en lång och intressant artikel hos von Mises-instiatutet ger Llewellyn H. Rockwell Jr. denna beskrivning av fascismen…

"Fascism is the system of government that cartelizes the private sector, centrally plans the economy to subsidize producers, exalts the police state as the source of order, denies fundamental rights and liberties to individuals, and makes the executive state the unlimited master of society."

Nu kanske du tänkte att ja, ja… Sverige avviker i vart fall på en punkt. Får jag då påminna om att Sverige är ett land som sänder människor med CIA-flyg till tortyr och skenrätt i skurkstater – samtidigt som man försöker dölja det som sker, inte minst från de utvisades advokater? (Här skulle man även kunna skriva en längre drapa om vårt lands mindre ärorika insatser för och de egentliga skälen bakom den europeiska arresteringsordern.)

Fascismens epicentrum är inte någon galijonsfigur, även om sådana mycket väl kan förekomma. Kärnan består av en viss del av (främst) den offentliga förvaltningen, som styr och ställer över människor ifrån kontor i Stockholm och Bryssel. Uppbackad av det som är kvar av den rimligt välmående medleklassen, som gärna är med och plundrar näringslivet med samma varma själ som den inte vill ta in fler svartskallar i landet än vad som verkligen behövs för att de själva skall slippa ta jobb i någon servicenäring.

Ingen politisk ledare i något av våra EU-länder kan få något uträttat – eller ens bli vald till sitt ämbete – utan godkännande från maktapparaten.

Det kommer förvisso alltid att finnas oppositionella röster, till och med oppositionella politiska partier. De är viktiga för att illusionen av demokrati skall kunna upprätthållas. (Ofta är detta ändå människor som helst skulle vilja vara en del av maktapparaten själva. De har bara haft lite oflyt.)

Maktapparaten kan göra affärer så väl med företrädare för de organiserade arbetande massorna som med de delar av näringslivet som har fattat vart man kan gå för att… ni vet.

Politiken och förvaltningseliten är funktionellt delmängder av varandra. De lever i symbios. Först var det bara sossarna. Men nu verkar det som om även borgarna har "fattat" det som vänstern vetat hela tiden – att det krävs en ordentlig, allomfattande byråkrati om man vill ha koll på vad fan som händer.

Nu vet jag vad en och annan börjar tänka. Det här är kanske inte så farligt ändå. Åter till ett citat av Rockwell.

"Under fascism, society as we know it is left intact, though everything is lorded over by a mighty state apparatus. (…)"

"As for the bourgeoisie, fascism doesn't seek their expropriation. Instead, the middle class gets what it wants in the form of social insurance, medical benefits, and heavy doses of national pride."

"It is for all these reasons that fascism takes on a right-wing cast. It doesn't attack fundamental bourgeois values. It draws on them to garner support for a democratically backed all-around national regimentation of economic control, censorship, cartelization, political intolerance, geographic expansion, executive control, the police state, and militarism."

En borgerlig variant av socialismen och dess starka stat helt enkelt. Kälkborgerlig, skulle man också kunna kalla den.

Ordning oct reda, the hard way. Trygghet, inte byggd på att människor är trygga i sig själva – bara på en teoretisk frånvaro av en viss form av fruktan.

(Visst börjar det kännas jobbigt? Själv ser jag för mitt inre en gigantisk staty föreställande Fredrik Reinfeldt, uthuggen direkt ur berget vid motorvägen vid Vätterns östra strand och belyst av den sjunkande eftermiddagssolen. Ett monument över principlöshet och pragmatism. Det nya Sveriges andligt torftige fader.)

När människor sedan börjar tänka "Ja, ja… So what?" kan mycket hända. När motståndet visar sig vara inställt. När det aldrig behövdes några vattenkanoner.

Då kan den mörka sidan flytta fram sina positioner ytterligare.

Hur vore det att leva i en fascistisk stat? Man kan tänka sig en del vida och långsiktiga konsekvenser...

Den fascistiska statens teknokrati och korporativism behöver stöd från en speciell typ av politisk arrogans för att komma undan med vissa tilltag. I en del lägen kanske till och med ett visst mått av politisk intolerans. Det politiska fältet smalnar när allt fler partier faller in i ledet. Vissa åsikter stigmatiseras, förlöjligas eller förtigs. Rättigheter och rättsstatens ställning är exempel på ämnen som förpassas från det offentliga samtalet till nattliga diskussioner över ett par flaskor rödvin med Frihetsfronten.

Den fascistiska staten tenderar att skaffa sig det kvävande, allomfattande byråkratiska maskineri som behövs för att man skall kunna bestämma mer än bara på pappret. Det breda förtrycket utövas av småpåvar på administrationens yttersta grenar som vill visa släkt, vänner, grannar och andra störande element vem det egentligen är som bestämmer här på firman.

Med ett offentligt administrerat kapitalistiskt system sätts marknaden ur spel och ställs åt sidan. Sedan är det storföretagen som sätter spelreglerna direkt utan att behöva oroa sig allt för mycket över uppstickare, konkurrens och en föränderlig verklighet. Ofta löser man detta i ett ömsesidigt givande samarbete med politik och byråkrati. Resultatet för vår ekonomi blir givetvis förödande på sikt.

EU är bara ännu ett lager i maktpyramiden. Centralstyrningen kan bli centralare. De viktiga människorna kan bli viktigare. Projekten kan bli mer monumentala. Makten kondenseras till att bli än mer berusande och beroendeframkallande. Tv-kamerorna är fler, liksom polismotorcyklarna. Och avståndet till medborgarna så stort det kan bli. Speciellt om man tillhör den del av EU-nomenklaturan som aldrig kommer att behöva ta risken att ställas till ansvar för sina handlingar i allmänna, demokratiska val.

Övervakningsstaten är den nya juvelen i den fascistiska statens krona. Och med den kommer självcensuren, ängsligheten och angiveristaten. För att inte tala om att allt för svepande övervakning kommer att leda till misstag som bygger på feltolkad eller ofullständig information – som sedan behöver tystas ner. Allt som en cyniker kan föreställa sig. Man avlyssnar redan våra utlandssamtal och registrerar data om alla medborgares alla telefonsamtal, SMS och e-postmeddelanden. Det är inte en fråga om detta kommer att gå över styr, utan när.

Frågan är om man skall göra motstånd medan det fortfarande är möjligt, eller vänta tills det är för sent.

Det är sent. Rockwell får sista ordet…

"I can think of no greater priority today than a serious and effective antifascist alliance. (…)"

"How many people fall into this category? It is more than we know. The movement is intellectual. It is political. It is cultural. It is technological. They come from all classes, races, countries, and professions. This is no longer a national movement. It is truly global."

"We can no longer predict whether members consider themselves to be left wing, right wing, independent, libertarian, anarchist, or something else."

Hela Rockwells artikel hittar du, som sagt, här »

Om man tittar noga, så finns fascismens historiska symbol – Fasces-yxorna – redan i den svenska polisens vapen.