Skall man verkligen låta EU komma undan med vilka dumheter som helst?

Teresa Küchler har en lite knepig, och samtidigt intressant krönika i Svenska Dagbladet. [Länk»] Hon skriver om EU-myter och om Europaparlamentets märkliga instrument inititativrapporter.

Saken är att Europaparlamentet inte har någon rätt att lägga egna skarpa lagförslag. Vilket är rätt unikt för ett folkvalt parlament. (Ibland kan man dock vara rätt tacksam för att ledamöterna inte kan göra lag av alla sina fixa idéer och förutfattade meningar, i vart fall inte rakt av.)

Inte heller ministerrådet har rätt att lägga förslag. (Vilket det ibland kringgår, genom att bestämma att göra på ett visst sätt ändå – var medlemsstat för sig, och låtsas som om det inte är samordnat under EU:s paraply.) Men skarpa förslag kan, formellt sett, bara läggas av EU-kommissionen.

Ändå väcker Europaparlamentets så kallade inititativrapporter ofta uppmärksamhet och upprörda reaktioner.

Ur ett perspektiv kan man hävda att dessa rapporter är fullständigt meningslösa, eftersom de inte är skarp lagstiftning. Men samtidigt är initiativrapporterna Europaparlamentets uttalade åsikt. De är att betrakta som något slags beställning av eller önskemål om lagstiftning till kommissionen.

Hur viktig en initiativrapport är är ofta knepigt att bedöma. Om det handlar om något som EU-kommissionen gärna vill ha klartecken för, då kan dessa rapporter vara extremt viktiga. De kan även vara en tydlig signal om att blockera en fråga. Och de kan vara löst tyckande och rent trams. Hur en initiativrapport kommer att tolkas och användas vet man ofta först i efterhand.

Så, hur förhåller man sig då till en initiativrapport? I SvD-artikeln är Küchler möjligen en aning raljant och tycks mena att förra EP-sessionens rapport om att bland annat förbjuda all form av porr i media inte var något att bry sig om. En initiativrapport, en fjärt i vinden...

Men det blir ju också konstigt. Skall man då strunta i att förhålla sig till att EU:s högsta demokratiskt valda organ är på väg att kräva ett porrförbud? (Plus att göra internetoperatörerna till genuspoliser och att underställa media genus-reglering?) [Länk»]

Att strunta i att reagera vore ju fullständigt galet. Det vore att ge sitt tysta medgivande. Det vore att låta fnoskiga politiker komma undan med att kräva fnoskiga saker. Det vore att släppa igenom ett antal ogenomtänkta, dumma och farliga krav.

Om Piratpartiet inte hade reagerat, då hade det till att börja med varit en svår underlåtelsesynd. Det hade varit att släppa igenom en skarpare skrivning om porrförbud i EU. Det hade varit att släppa fram ett krav på en genusstadga för internet, med en uppgift för internetoperatörerna att övervaka vad som skrivs och tycks på nätet. Och det hade varit att släppa fram ett krav om att övervaka och reglera media ur ett genusperspektiv.

Borde man verkligen ha låtit Europaparlamentet komma undan med sådana dumheter, opåtalat? Ehhh... Jag skulle inte tro det.

Någon måste finnas på plats för att sätta ner foten. Och om Piratpartiet inte var representerat i Europaparlamentet – då skulle det inte finnas någon motkraft mot sådana här tilltag. Alls.

(Och samtidigt som vi gjorde vad vi kunde för att skjuta ner rapporten om ett porrförbud i EU – så tycker jag att vi var rätt duktiga med att i alla sammanhang påpeka att det handlade om en initiativrapport och inte lagstiftning.)

Sedan blir jag lite konfunderad när SvD-artikeln även nämner snusförbud och saltlaktitsfrågan som exempel på EU-myter. Jag känner mig faktiskt helt säker på att EU-kommissionen är av uppfattningen att den vill förbjuda det svenska snuset, i ett skarpt förslag. Och när det gäller den svenska saltlakritsen, då var det vad jag förstått också ett skarpt förslag, ett direktiv – där Sverige fick ett undantag, i elfte timman.

Det blir lite svårt att bli klok på en artikel om EU-myter, när artikeln själv blandar äpplen och päron.