Påskpredikan

Jag kan fortfarande känna den uppdämda frustration som fyllde mig dagarna innan massakern i Srebrenica, under kriget i Bosnien. Det var så uppenbart vad som var på väg att ske. Anständighetens fernissa hade flagnat och trillat av. Lika rättigheter ersattes med kollektiva "rättigheter". Men nästan ingen på utsidan reagerade, i vart fall inte innan det var för sent.

Jag känner mig förfärad över att nazister har fått fäste i grekisk politik, även om jag tror att jag förstår varför det har skett och hur det gick till. Tanken på nazistiska frikårer som "rensar upp" gör mig närmast fysiskt illamående.

Plötsligt klev den svenska polisen ut och lät oss skymta polisstatens ansikte. Oavsett om polisen kanske "bara" kom i kläm när den försökte verkställa den politiska maktens utlänningspolitik, så finns det något skrämmande här. Och den känslan bubblar även upp när alldeles kärnsvenska pendlare korsförhörs, ifrågasätts och trakasseras av statens funktionärer på Öresundstågen.

Att vi har en svensk justitieminister som viftar bort frågor som oskuldspresumtion och rättssäkerhet är illa nog. På EU-nivå har vi makthavare som den senaste veckan sorglöst föreslagit så väl retroaktiv lagstiftning som kollektiv bestraffning och expropriation av medborgarnas sparpengar. I andra sammanhang tvingas man argumentera för rättsstatens grundläggande principer på en nivå som om man talade med en femåring, när man i själva verket talar med EU:s beslutsfattare.

Lika fascinerad som jag är av det italienska politiska fenomenet Beppe Grillo – lika avvaktande är jag inför vad som komma skall. För vad gör man med miljoner uppretade väljare, när det visar sig vara omöjligt att göra ett akvarium av den italienska fisksoppan? Jag hoppas att den där Beppe är en klok, ödmjuk och fridsam människa.

Listan kan göras längre. Vad jag försöker göra är att fånga en känsla. Att peka på att mycket av det där obehagliga tycks ha flutit upp närmare ytan, nu för tiden. Det kan till exempel vara intolerans och etniskt betingat hat. Det kan vara poliser som beter sig som jävla Stormtrupper. Det kan vara grekiska nazister. Det kan vara arroganta och trångsynta politiker. Det kan vara militanta islamister som förtrycker sitt folk. Det kan vara sketna byråkrater som inte har något annat att roa sig med än att manifestera sin makt över andra. Det kan vara rått, korkat våld. Det kan vara oregerlig vrede, som söker utlopp. Det kan vara den stora tystnaden, när få säger ifrån så länge de själva inte löper någon större risk att råka illa ut.

Samtidigt tycks våra politiska ledare vara fullständigt omdömeslösa. Politiska prestigeprojekt tillåts bryta sönder hela länders samhällsstrukturer. Vårdslösa idéer om att ta medborgarnas pengar bara för att man kan eldar under en mix av avund, desperation och vrede – under tryck.

Politiker som tror att de vet bäst är illa nog. Men det kan mycket väl vara lika farligt eller kanske värre med politiker som blir påkomna med brallorna nere – som inte vet vad de skall göra [länk»] och som gång på gång beslås med osanning [länk»]. Politiker som inte förmår reda upp vad de ställt till med. De krattar manegen för mörka krafter.

Jag hatar våld. Maktfullkomlighet gör mig ursinnig. Revolutionsromantik, grupptänk och flockbeteende är saker som kan göra mig kall av fasa. Jag skulle vara en värdelös upprorsmakare.

Allt jag vill är att människor skall bli lämnade i fred att bygga och leva sina liv i lugn och ro. Att vi bygger stabila strukturer istället för politiska kulisser. Att vi sprider våra ägg på många korgar. Att människor blir respekterade som individer, att de har lika rättigheter och att de tar ansvar för sina liv och handlingar. Vilket är lättare sagt än gjort, det skall medges.

Ni får ursäkta om ni tycker att jag tjatar, men jag tänker fortsätta tjata om de här sakerna. Jag klarar väl helt enkelt inte av att hålla käft.

Vem? Jag? Dyster? Egentligen inte. Någonstans i mitt sinne finns en uppsättning värderingar som jag finner det värt att kämpa för och som jag tänker kämpa för. Även om det är lätt att peka på allt som är fel, mörkt, farligt, dumt och oroväckande – så drivs jag faktiskt av att jag tror på något. Och det är möjligt att den frihet jag tror på, dragen till sin spets är en smula utopisk. Men vi får i vart fall försöka göra vad vi kan för att förändra saker och ting till det bättre. Det saknas liksom inte saker att ta tag i.

Nu har vi det riktigt svåra framför oss: Att fridsamt ta tillbaka demokratin och fylla den med värde. Att på ett värdigt sätt återupprätta rättsstaten. Att använda öppenhet och mångfald för att bygga styrka. Att stå upp för frihet, mänsklighet och eftertanke. Att bygga verkligt välstånd istället för att starta kedjebrev. Att genomdriva en boskillnad mellan särintressen och politik. Att ge individen sin värdighet åter. Och att göra allt detta innan sådant blir stämplat som samhällsomstörtande verksamhet.