Problemet med FRA-lagen är inte bara FRA

FRA-lagen är i sig en kränkning av medborgarnas rätt till privatliv. Det slog lagrådet fast redan innan den antogs.

FRA bryter gång på gång mot lagen, utan någon som helst påföljd. Alla integritetsskydd från 2008 har gått i papperskorgen. FRA-shoppen har öppnat igen. Och snart får "FRA-domstolen" en tam chef, som FRA själva förordar.

Ändå är det inte säkert att FRA-lagens största problem är FRA. Det finns något större och mer problematiskt, mitt framför näsan på oss.

Men vi tar det från början...

Vi vet nu att Sverige är en nyckelspelare i det globala övervakningsnät som USA bygger upp. Förmodligen på grund av att FRA-lagen gav tillgång till spaning i ryska kablar.

Vi vet också att amerikanska NSA och brittiska GCHQ har släppt alla hämningar. De samlar in data och information från i princip alla telekommunikationer de kan komma över. (Och de är nära knutna till en del ordentligt paranoida säkerhets- och underrättelseorganiationer.)

NSA och GCHQ är nu för tiden FRA:s nära samarbetspartners.

Frågan är hur ful fisk FRA är i sammanhanget. Är de spindeln i det svenska underrättelsenätverket? Eller är de bara "teknikkillarna" som gör vad deras kunder säger åt dem att göra?

Problemet är att vi inte får veta vad FRA egentligen sysslar med och vad deras kunder ger dem i uppdrag att göra. Vi får inte heller veta hur denna information i slutändan används. När informationen lämnar FRA upphör den lilla demokratiska kontroll som ändå, på pappret, styr dess verksamhet.

Ett par viktiga frågor är: Vart tar informationen som FRA samlar in vägen? Och hur används den?

En kund är försvarsmakten. Den omfattas rimligen av försvarsunderrättelselagen och man kan hoppas att de flesta uppdrag den ger till FRA är i sin ordning. Men vi kan inte veta.

En annan kund är hemliga polisen, Säpo – som bevisligen brister i så väl omdöme som kompetens. Här finns det skäl att vara orolig över vilka spaningar som beställs. Men vi får inte veta.

Och så har vi FRA:s storkund regeringen / UD. Vad är det våra politiker beställer från FRA? Vi får inte veta.

Vilka lagar och regler gäller egentligen för vad Rosenbad och Arvfurstens Palats får be FRA snoka om? Vad reglerar hur denna information kan och får användas? Här befinner vi oss förmodligen i laglöst land, eller i vart fall i en gråzon.

Och det blir värre...

Att Sverige nu för tiden är en nyckelspelare i det globala amerikanska övervakningsnätverket innebär rimligen att vi får en hel del information (från NSA och GCHQ, men även från mer traditionella underrättelseorgan och från fler länder) i utbyte. Men det är inte säkert att det är FRA som får denna information. Mer troligt är att det är FRA:s kunder som är inblandade i det mesta av byteshandeln.

Så även om FRA inte får spana på svenska mål, kan dess kunder byta information (som kommer från FRA) med någon annan som gör det. Det är upp till kundernas moral och omdöme.

Vi vet att Säpo gärna leker med de stora grabbarna i USA. (Behöver jag påminna om Egypten-affären?) Byter hemliga polisen till sig information – och i så fall vad för slags information?

Och man kan bara gissa vilket politiskt kapital hemlig övervakning ger våra politiker, i deras umgänge med främmande stater och dess myndigheter. (Dels spanar vi själva på utlänningarna genom FRA, dels ger FRA:s spaning på de ryska kablarna regeringen tillgång till information i utbyte.)

Detta väcker stora frågor om demokrati, rättssäkerhet och fair play.

Denna mycket påtagliga maktutövning är omöjlig för folket och media att granska. Politikerna kan göra i stort sett vad som helst, utan att riskera att ställas till ansvar.

Det får en att förstå varför statsminister Reinfeldt är så tjurskallig i FRA-frågan.

Och det förklarar varför regeringen och sossarna fullständigt skiter i medborgarnas rätt till privatliv: De har roligare saker för sig.

Det är helt enkelt inte möjligt att ha en sådan här övervakningsapparat utan att förr eller senare kränka medborgarnas fri- och rättigheter.

Det är bortom mänsklig självbehärskning att ha tillgång till allt detta utan att förr eller senare missbruka dess möjligheter. Frestelsen blir helt enkelt för stor.

Allt kan alltid motiveras, på det ena eller andra sättet. Speciellt om ingen utomstående får veta. (Dessutom räcker det med vanlig klantighet, dumhet eller nyfikenhet för att saker och ting skall gå över styr.)

Om detta förs i princip ingen diskussion i vårt land.

Att ha tillgång till information handlar i slutändan om att ha makt över andra. Det är vad FRA-frågan egentligen handlar om.

Dåvarande svenske försvarsministern Mikael Odenberg skriver under ett avtal om underrättelsesamarbete med Michael Chertoff, minister med ansvar för USA:s Homeland Security.

Några länkar:
FRA töjer på reglerna för sitt arbete »
FRA-lagen lika dålig som kritikerna hävdat »
Ligger regeringens lojalitet hos USA eller hos svenska folket? »
Var är alla dömda terrorister som FRA hittat? »