TTIP: Slaget om demokratin och den fria ekonomin

Om jag vore i regeringens (eller sossarnas) kläder – då skulle jag vara extremt försiktig vad gäller det handelsavtal som just nu förhandlas fram mellan EU och USA, TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).

Till att börja med är hemlighetsmakeriet stort. (Precis som när det gällde ACTA-avtalet.) Senaste förhandlingsrundan hölls förra veckan. De positionspapper som avslöjar vad USA vill med avtalet har hemligstämplats. Inte ens EU:s medlemsstater (till exempel Sverige) får ta del av dokumenten. Detta hindrar dock inte statsminister Fredrik Reinfeldt från att offentligt torgföra åsikten att TTIP är bra.

Men saker läcker ut. Det är till exempel klart att TTIP kommer att innehålla regler om Intellectual Property, IP. Det vill säga upphovsrätt. Och det finns all anledning att tro att USA och EU kommer att upprepa sin position från (det fallna) ACTA-avtalet. Det vill säga att offra internets frihet för att nöjesindustrin skall slippa ställa om sig till den nya digitala marknaden.

TTIP kallas ofta för ett frihandelsavtal. Men det är fel. I vart fall om man menar fri handel. Visserligen är det tänkt att en del handelshinder skall bort. Men mest handlar det om att synka amerikansk och europeisk lagstiftning. Vilket riskerar att bli en enkelriktad historia, där EU får anpassa sig till amerikanska regler. (EU-kommissionen har till exempel meddelat att den inte tänker kräva att EU:s nya regler för persondataskydd tas med i avtalet, trots att detta borde vara en central fråga i den nya digitala ekonomin.)

Detta är dock inte det mest kontroversiella. Med TTIP är det dags att lära sig ett nytt begrepp: Investor-state dispute settlement.

Detta är politisk dynamit. Det handlar – enkelt uttryckt – om att storföretag skall kunna stämma länder som stiftar lagar som de ogillar.

Den lite längre förklaringen: Med detta instrument kan företag begära skadestånd från länder för utebliven förväntad vinst som är konsekvensen av lagar och andra demokratiskt fattade beslut. Skadeståndsprocessen initieras av företagen och drivs i form av en förlikningsprocess (utanför det ordinarie rättsväsendet, med affärsjurister som domare) utan möjlighet att överklaga.

Om Fredrik Reinfeldt inte begriper vad som är problematiskt med detta, då skall han få ett par ledtrådar här...

I en demokrati är det folkets valda representanter som bestämmer reglerna, inte utländska storföretag.

(Man kan förvisso tänka sig att utländska företag skall kunna ta länder inför rätta, till exempel vid nationaliseringar. Men den möjligheten finns redan. Och det är inte vad det är fråga om här. Här handlar det om utebliven förväntad vinst och uppgörelser utanför det rättsliga systemet.)

I en demokrati väljer vi politiker utifrån vilket samhälle vi vill ha. Och det är sedan dessa politiker som skall ställas till svars för hur makten utövas. Detta är varken enkelt eller oproblematiskt, men demokratin är ändå det bästa och mest civiliserade system vi har. Denna process skall inte ersättas med att särintressen bestämmer spelreglerna.

I en demokrati gäller lagen lika för alla. I detta sammanhang – oavsett om de företag som berörs är inhemska eller utländska. Utländska storföretag skall inte ha speciella rättigheter / förmåner.

Om en lags giltighet skall prövas – då skall det ske i svensk domstol (prövning mot grundlagen), EU-domstolen (prövning mot EU:s fördrag) eller Europadomstolen (för prövning mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna). Det skall ske på ett öppet och rättssäkert sätt.

I en fri ekonomi spelar alla företag efter samma regler. Utländska storföretag ges inte några speciella fördelar som de lokala företagen inte har.

I en fri ekonomi konkurrerar företag med pris, kvalitet och kreativitet – inte med speciallagstiftning.

I en fri ekonomi väljer förtag själva vilka länder och marknader de vill vara verksamma på. Om reglerna och förutsättningarna inte passar, då är de fria att låta bli. Och det är inte företagens roll att sätta reglerna.

Politiker skall syssla med politik, företag med företagande. Vi skall inte ha ett korporativistiskt system där särintressen tjänar mer på att lobba fram speciallagstiftning än på att sköta sig på en fri och öppen marknad.

Listan kan göras längre. Men jag hoppas att min poäng har gått hem. Detta är bortom att vara dåligt. Det är helt enkelt oacceptabelt.

För att knyta ihop säcken: Regeringen (och sossarna) bör tänka sig för väldigt, väldigt noga när det gäller TTIP. I ena vågskålen finns demokrati och en fri ekonomi – i den andra korporativism och crony capitalism av sämsta sort.

Här hjälper det inte att blunda och hoppas att frågan blåser förbi. Det kommer att bli strid. Och det är en mycket god idé att noga fundera igenom var man står (och varför) innan man ger sig in i den striden.

EU om TTIP | Wikipedia om TTIP