Det är hög tid att rensa upp i politiken!

När den svenska borgerligheten och jag gled ifrån varandra – då upplevde jag det inte som att jag förändrades, utan att de borgerliga partierna lämnade sina kärnvärden, sina principer och sina idéer.

Något liknande håller på att ske just nu, i ett större perspektiv. Jag är för frihet. Jag är för en fri ekonomi. Jag är för demokrati och våra grundläggande fri- och rättigheter. Jag är för lika rättigheter. Jag står fortfarande kvar vid åsikten att rättsstaten är viktig och att maktdelning är en bra sak. Samtidigt håller den politiska eliten (borgare så väl som sossar) på att skapa något slags post-representativ demokrati med uppenbart korporativistiska inslag – som känns både främmande och skrämmande.

Till exempel gäller inte längre samma regler för alla. Samtidigt som små- och medelstora företag hålls i ett strypgrepp av skattefogdar och statens övriga funktionärer kan storföretag komma undan med nästan vad som helst. Om jag gör dåliga affärer och hamnar på obestånd, då försätts jag i konkurs – samtidigt som banker som gör samma sak räddas med skattepengar. Entreprenörer som vill skapa nytt behandlas styvmoderligt medan gammal industri utan framtidsutsikter hålls under armarna med skattepengar. Big Business beställer speciallagstiftning av politikerna för att slippa förändra sina affärsmodeller till en ny verklighet och dagens marknad.

(Det behöver inte vara något fel på att företag är stora, i sig. Men när de inte längre behöver – eller ens förväntas – följa samma regler som alla andra, då är något allvarligt fel.)

I politikens dubbla bokföring tar sig staten rätt att massövervaka folket (alla, även de som inte är misstänkta för något brottsligt) – samtidigt som statens eget hemlighetsmakeri ökar, offentlighetsprincipen urholkas och allt fler beslut fattas bakom stängda dörrar. Medborgarnas liv blottläggs samtidigt som maktutövningen blir allt mer skyddad från insyn och påverkan.

Långsamt håller det på att växa fram åsiktslagar (så väl i Sverige som i EU) som styr vad som får lov att sägas offentligt. Samtidigt ägnar sig politikerna själva åt att rulla ut morallagstiftning som, i grunden, bara bygger på att de själva tycker illa om något, har någon hangup eller tror på något som de borde behållt för sig själva.

Det presenteras förslag till lagar och regler som – i defaultläget – utgår från att medborgarna inte skall ha rätt till oberoende rättslig prövning. Det förhandlas fram handelsavtal som inte handlar om fri handel, utan om att särintressen skall få rätt att göra sig breda på den fria konkurrensens och folkets bekostnad.

Polisen militariseras. Den demokratiska beslutsprocessen urholkas. Förmynderiet ökar. Och de politiska makthavarna fjärmar sig från det folk de en gång var satta att representera.

Och de enda protester som ges utrymme i den offentliga debatten är att rödskägg och moraltanter får kräva mer reglering, mer kontroll och därmed också mer makt till de politiker som fuckat upp allt från början.

I min värld skall politiker vara ödmjuka inför sitt uppdrag. De skall stå upp för individens frihet, en fri ekonomi, medborgarrätt, rättsstat och en levande demokrati. De skall inte vara rädda för det som är nytt eller annorlunda. De skall verka för att samma spelregler gäller för alla (inklusive dem själva). De skall respektera människors rätt till privatliv och de skall betrakta folket som individer och medborgare, inte som undersåtar.

Detta är en klassiskt liberal "etisk" dimension som det borde finnas utrymme för i svensk politik.