Kärnröta i den svenska rättsstaten

Jag är i Sverige ett tag över sommaren. Jag ser en rättsstat i förfall.

Det har i och för sig alltid funnits smuts bakom fasadens puts i vårt land. Men jag börjar undra om vi inte är på väg mot en tipping point, där vi håller på att tappa något viktigt och värdefullt.

Några nedslag...

Kriget mot terrorismen har lett till en urholkad rättssäkerhet, vilket nu börjar få konsekvenser på fler områden. Till exempel gäller det hur den europeiska arresteringsordern (EAW) används.

EAW är ett verktyg som infördes efter 9-11 för att man lättare skulle kunna skeppa terroristmisstänkta mellan EU-länder, utan tidsödande juridisk prövning. Vilket är problematiskt i sig.

I dag används EAW mycket generöst, i många sammanhang. Systemet överutnyttjas och missbrukas.

Ta till exempel det aktuella kokainmålet i Stockholm. Samma person som har frikänts för att ha smugglat kokain av Svea hovrätt har nu begärts utlämnad till Spanien, på rent absurda grunder. I Spanien vill man nämligen åtala honom för penningtvätt i ett mål som bygger på att han skulle ha tjänat pengar på den smuggling som svensk domstol redan har friat honom från. [Länk»]

Med EAW har EU skapat ett verktyg som strider mot vad som kan anses vara rimligt i en rättsstat.

Samtidigt ser vi hur justitieminister Beatrice Ask (M) ständigt kommer med nya trevare och förslag som urholkar rättssäkerheten. Hon vill begränsa rätten till allmän försvarare och hon vill begränsa möjligheten att överklaga domar. Detta när hon inte "tänker högt" om medeltida bestraffningsformer som skamstraff.

I en annan del av det svenska rättsväsendet har man låtit häkta konstnären Dan Park – på grund av hans konstverk. Vilket känns som ett direkt sovjetiskt förhållningssätt.

En av konstens centrala uppgifter är att utmana och provocera. Men uppenbarligen inte i Sverige. Signalen är tydlig: Konst skall vara inställsam, politiskt korrekt och välkammad.

Fallet Park bygger på lagen om hets mot folkgrupp, som är bekymmersam i sig. Enligt denna lag skall alla inte behandlas lika inför lagen. Vissa grupper lyfts fram som mer skyddsvärda än andra.

Det leder till en situation där olika människor tillerkänns olika rättigheter. Vilket rimligen bör vara otänkbart i en rättsstat.

Sedan har vi frågan om datalagringen, som håller på att utvecklas till en mörk fars. EU-domstolen har ogiltigförklarat EU:s datalagringsdirektiv, eftersom den anser att det strider mot de mänskliga rättigheterna att övervaka människor som inte är misstänkta för brott.

Detta har lett till att juristerna i EU:s ministerråd, Österrikes författningsdomstol, den tyska justitieministern och många andra har dödförklarat datalagringen.

Men i Sverige står regeringen och sossarna på sig. De vill till varje pris fortsätta lagra data om alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner.

Vad gäller övervakning håller även FRA-frågan på att gå över styr. Snowden-dokumenten har avslöjat att FRA ägnar sig åt saker som aldrig debatterats offentligt och som FRA-lagen aldrig var tänkt att täcka.

Regeringen vägrar att ens diskutera vad som sker, vilken laglig grund verksamheten vilar på och vem som givit FRA mandat att hålla på med dessa saker. Vilket innebär att man sätter själva demokratin på undantag.

Det ovanstående är bara några exempel på hur den svenska rättsstaten dras med uppenbara och allvarliga problem.

De politiska maktpartierna tycks dock inte uppfatta något av detta som problematiskt.