Medelklassen känner sig blåst. Oppositionen har avgått. Världen är i gungning.

Jag tror att en del annars borgerliga väljare nu röstar på SD bara för att straffa Alliansen. Det är rätt uppenbart, faktiskt. Folk har insett att även borgarna har givit upp – och att de sviker medelklassen.

Den än så länge välmående medelklassen. Som har sett molnen vid horisonten.

För många är det högst oklart om de kan fortsätta att leva behagligt efter pensioneringen. Människor är så högt belånade att Sverige sticker ut i tabellerna (trots en mycket låg statsskuld). De är livegna. Deras hem ägs av banken. Liksom bilen. Deras pengar är inlåsta i system som gör det nästan omöjligt att lägga undan en slant vid sidan av. Så gott som alla svenskars eventuella tillgångar är utelämnade till politikens nycker.

För övrigt räcker det med en dålig dag på Riksbanken, i riksdagen, på marknaden eller i Frankfurt för att hela bostadsbubblan skall spricka. Då kommer människor att få se värdet på sina bostäder rasa. Men deras lån kommer att vara lika stora och dyra som tidigare. Skulle detta ske, då kommer nog även svenska folket att bli väldigt kinkigt.

Den som har ett riktigt jobb håller fast vid det. När som helst kan vem som helst bli ersatt av en dator, av ett Call Center i Slovenien eller av någon ny algoritm. Utveckling och globalisering är inte fel i sig, tvärt om. Problemet är att folk känner sig osäkra på vad de skall göra istället. Med stora lån, så måste de ha rätt välbetalda jobb. Det blir lätt nervöst.

Och har man jobb sitter man fast i ekorrhjulet. Jobba på, betala skatt. Mata byråkratins gökungar. Se hur upphandlingar missköts, gigantprojekt havererar och skattepengar läggs på rent trams. (Samtidigt börjar folk få upp ögonen för att länder med lägre skatter och avgifter till exempel tycks ha mycket bättre tillgång till primärvård. Och råd med saker som ett försvar.)

Medelklassens skattepengar sugs in i ett svart hål. Den offentliga sektorns kostnader ökar, samtidigt som verksamheten blir sämre eller minskar i omfattning. Politisk och byråkratisk inkompetens breder ut sig – samtidigt som den härskande politiska klassen förmanar oss medborgare när det gäller vad vi skall tycka, känna och säga.

I bakgrunden finns molande frågor. Är det verkligen bra att staten skall kunna ta reda på allt om våra kommunikationer? Vad är det egentligen som händer med demokratin? Hur blev särintressenas röst viktigare i politiken än folkets röst? När flyttade svågerkapitalismen ihop med politiken? Folket är nog medvetet om problemen – men saker är inte tillräckligt akuta (ännu) för att någon skall orka reagera.

Det är mycket att oroa sig för. Då avgår plötsligt oppositionen. Regeringen gör upp med Allianspartierna om allt som är riktigt viktigt. (Utom kärnkraften, där de rödgröna tycks vara på väg att lura brallorna av borgarna.)

Så nu är det skit samma om man är sosse eller moderat. Alla säger att nu skall vi göra som sossarna vill, i fyra år. Och sedan, om sossarna även vinner nästa val, i fyra år till. (Ingen tror dock på allvar att DÖ kommer att fortsätta gälla vid en borgerlig valseger.)

Om tanken var att isolera SD, då lyckades man göra det på ett spektakulärt sätt. Men med ett annat resultat än det man tänkt sig. I dag är SD plötsligt det enda oppositionspartiet.

Alla andra har "gjort upp". Det finns således bara ett parti att rösta på om man inte håller med. (Själv skulle jag aldrig kunna rösta på SD, men jag förstår ändå mycket väl varför folk gör det.)

Den infekterade flyktingfrågan är bara en liten del av en mycket större bild. (Invandringsfrågorna är för övrigt totalt kortslutna av en skadlig arbetsmarknadspolitik och en förstelnad, vittrande bostadspolitik. Vilket är frågor som är så kontroversiella och komplicerade att de flesta politiker helt enkelt väljer att ignorera dem.)

Till detta skall läggas att Europa är på väg att kastas in i en ny valutakris, att Ryssen är på väg åt det här hållet och att USA (som vi trodde var våra kompisar) håller på att tappa koncepten. För att inte nämna vad som är på gång i arabvärlden... Detta är stora frågor som ingen riktigt vet hur man skall hantera. I vilka vi bara kan hoppas att det nog ändå går bra till slut. Där Sverige passivt driver med strömmen och EU mot okända mål.

Sverige skulle behöva en anständig opposition.

En rationell och intellektuell opposition som stiger fram och säger som det är. Som är redo att tag i saker som håller på att gå åt helvete. Som vill ge folk valuta för skattepengarna, som vill hålla kostnaderna nere och som är stridslysten och kompetent nog för att hålla byråkratin stången. Som är beredd att decentralisera och ge utrymme för spontan ordning.

Men utan att vara spooky. Vi behöver en opposition som kan tänka sig att lämna vanligt folk ifred med sitt. Och som är beredd att försvara vårt öppna, demokratiska samhälles grundprinciper.

Lottie Knutson for president, typ.

För det börjar bli knöligt nu. Medelklassen känner sig klämd och vet inte vart den skall ta vägen. Vilket inte är det minsta märkligt eller oväntat. Decemberkartellen har ingen egentlig plan. Och SD (som inte heller har någon plan) går inte rösta på. Inte bara på grund av deras skitiga historia, nationalism och främlingsfientlighet – utan för att deras politiska program är kass även i övriga delar.

Här krävs något nytt, bättre och roligare!