Den verkliga fienden

Slutet för ett fritt och öppet internet?

Nybloggat på HAX.5July.org:

This might be the end of a free and open Internet »

EU har klubbat ett regelverk för nätneutralitet. Det fanns farhågor angående vissa kryphål, som samtidigt ändå verkade rätt rimliga. Knappt har bläcket torkat förrän en av Europas största internet carriers gör exakt det alla fruktat – och flaggar för att företag snart måste betala en andel av sina intäkter för att få tillgång till internet på samma villkor som i dag.

En ärlig politiker

Youtube »

Medelklassen känner sig blåst. Oppositionen har avgått. Världen är i gungning.

Jag tror att en del annars borgerliga väljare nu röstar på SD bara för att straffa Alliansen. Det är rätt uppenbart, faktiskt. Folk har insett att även borgarna har givit upp – och att de sviker medelklassen.

Den än så länge välmående medelklassen. Som har sett molnen vid horisonten.

För många är det högst oklart om de kan fortsätta att leva behagligt efter pensioneringen. Människor är så högt belånade att Sverige sticker ut i tabellerna (trots en mycket låg statsskuld). De är livegna. Deras hem ägs av banken. Liksom bilen. Deras pengar är inlåsta i system som gör det nästan omöjligt att lägga undan en slant vid sidan av. Så gott som alla svenskars eventuella tillgångar är utelämnade till politikens nycker.

För övrigt räcker det med en dålig dag på Riksbanken, i riksdagen, på marknaden eller i Frankfurt för att hela bostadsbubblan skall spricka. Då kommer människor att få se värdet på sina bostäder rasa. Men deras lån kommer att vara lika stora och dyra som tidigare. Skulle detta ske, då kommer nog även svenska folket att bli väldigt kinkigt.

Den som har ett riktigt jobb håller fast vid det. När som helst kan vem som helst bli ersatt av en dator, av ett Call Center i Slovenien eller av någon ny algoritm. Utveckling och globalisering är inte fel i sig, tvärt om. Problemet är att folk känner sig osäkra på vad de skall göra istället. Med stora lån, så måste de ha rätt välbetalda jobb. Det blir lätt nervöst.

Och har man jobb sitter man fast i ekorrhjulet. Jobba på, betala skatt. Mata byråkratins gökungar. Se hur upphandlingar missköts, gigantprojekt havererar och skattepengar läggs på rent trams. (Samtidigt börjar folk få upp ögonen för att länder med lägre skatter och avgifter till exempel tycks ha mycket bättre tillgång till primärvård. Och råd med saker som ett försvar.)

Medelklassens skattepengar sugs in i ett svart hål. Den offentliga sektorns kostnader ökar, samtidigt som verksamheten blir sämre eller minskar i omfattning. Politisk och byråkratisk inkompetens breder ut sig – samtidigt som den härskande politiska klassen förmanar oss medborgare när det gäller vad vi skall tycka, känna och säga.

I bakgrunden finns molande frågor. Är det verkligen bra att staten skall kunna ta reda på allt om våra kommunikationer? Vad är det egentligen som händer med demokratin? Hur blev särintressenas röst viktigare i politiken än folkets röst? När flyttade svågerkapitalismen ihop med politiken? Folket är nog medvetet om problemen – men saker är inte tillräckligt akuta (ännu) för att någon skall orka reagera.

Det är mycket att oroa sig för. Då avgår plötsligt oppositionen. Regeringen gör upp med Allianspartierna om allt som är riktigt viktigt. (Utom kärnkraften, där de rödgröna tycks vara på väg att lura brallorna av borgarna.)

Så nu är det skit samma om man är sosse eller moderat. Alla säger att nu skall vi göra som sossarna vill, i fyra år. Och sedan, om sossarna även vinner nästa val, i fyra år till. (Ingen tror dock på allvar att DÖ kommer att fortsätta gälla vid en borgerlig valseger.)

Om tanken var att isolera SD, då lyckades man göra det på ett spektakulärt sätt. Men med ett annat resultat än det man tänkt sig. I dag är SD plötsligt det enda oppositionspartiet.

Alla andra har "gjort upp". Det finns således bara ett parti att rösta på om man inte håller med. (Själv skulle jag aldrig kunna rösta på SD, men jag förstår ändå mycket väl varför folk gör det.)

Den infekterade flyktingfrågan är bara en liten del av en mycket större bild. (Invandringsfrågorna är för övrigt totalt kortslutna av en skadlig arbetsmarknadspolitik och en förstelnad, vittrande bostadspolitik. Vilket är frågor som är så kontroversiella och komplicerade att de flesta politiker helt enkelt väljer att ignorera dem.)

Till detta skall läggas att Europa är på väg att kastas in i en ny valutakris, att Ryssen är på väg åt det här hållet och att USA (som vi trodde var våra kompisar) håller på att tappa koncepten. För att inte nämna vad som är på gång i arabvärlden... Detta är stora frågor som ingen riktigt vet hur man skall hantera. I vilka vi bara kan hoppas att det nog ändå går bra till slut. Där Sverige passivt driver med strömmen och EU mot okända mål.

Sverige skulle behöva en anständig opposition.

En rationell och intellektuell opposition som stiger fram och säger som det är. Som är redo att tag i saker som håller på att gå åt helvete. Som vill ge folk valuta för skattepengarna, som vill hålla kostnaderna nere och som är stridslysten och kompetent nog för att hålla byråkratin stången. Som är beredd att decentralisera och ge utrymme för spontan ordning.

Men utan att vara spooky. Vi behöver en opposition som kan tänka sig att lämna vanligt folk ifred med sitt. Och som är beredd att försvara vårt öppna, demokratiska samhälles grundprinciper.

Lottie Knutson for president, typ.

För det börjar bli knöligt nu. Medelklassen känner sig klämd och vet inte vart den skall ta vägen. Vilket inte är det minsta märkligt eller oväntat. Decemberkartellen har ingen egentlig plan. Och SD (som inte heller har någon plan) går inte rösta på. Inte bara på grund av deras skitiga historia, nationalism och främlingsfientlighet – utan för att deras politiska program är kass även i övriga delar.

Här krävs något nytt, bättre och roligare!

SCA och den allmänna upprördheten

Vidlyftigt leverne i det börsregistrerade bolaget SCA har väckt stor medial uppmärksamhet – vilket nu lett till att den verkställande direktören avgått.

Skandalisering och avundsjuka är naturligtvis givna klickmonster för media. Men jag stör mig lite på de allmänna brösttoner som nu hörs.

Detta är ett företag som inte skall behöva stå till svars inför någon allmän moralpanik-lynchjustis.

Däremot har aktieägarna all anledning att vara jävligt upprörda över hur direktörerna handskas med deras pengar. Och man kan nog också förstå att SCA:s anställda blir uppgivna och förbannade.

Men, som sagt... den allmänna moralpaniken? Meh.

Därför är friheten och demokratin på väg ut

Svenska folket är frustrerat, men fjättrat.

Det handlar inte bara om en misskött migrations- och integrationspolitik. Bostadspolitiken, byråkrati som tränger ut verksamhet i det offentliga, förmynderi, en vansinnig drogpolitik, övervakningen, en bipolär försvarspolitik, den allt mer urholkade demokratin, EU, svågerkapitalism, den politiska korrektheten och skandaler som Nuon är exempel på frågor som får svensken att knyta handen i byxfickan och svära för sig själv.

Men svenska folket kan (i princip) inte göra något åt den rådande ordningen.

De flesta människor är högt belånade och har därför ett mycket starkt intresse av politisk stabilitet. Det räcker med en måttlig ränteförändring, en begränsad valutaoro, politisk eller administrativ inkompetens, mindre säkerhetspolitiska förändringar eller en dålig dag på börsen för att svenska folkets tillvaro skall ställas på huvudet. Så de flesta drar slutsatsen att det är bäst att sitta ner i båten.

Bostadsbubblan, lånekarusellen och till och med själva valutan bygger på att alla måste tro.

Den som sticker upp och ifrågasätter fulas ut och utesluts ur samhällsgemenskapen. Exempel statueras genom att människor får sparken på grund av sin politiska hemvist och att konstnärer fängslas när deras konst blir allt för utmanande. Istället för att ta en debatt försöker man skambelägga människor.

Och vem vågar utmana makten och den rådande ordningen när data om varje telefonsamtal, varje SMS, varje e-postmeddelande, varje nätuppkoppling och alla våra mobilpositioner lagras – för att finnas tillgängliga för staten? Vem vill riskera att bli föremål för underrättelsebyråkratins intresse, trakasserad vid gränspassager och föremål för skattmasens särskilda uppmärksamhet?

Det är mycket möjligt att SD får fler röster än de förtjänar – eftersom en röst på dem är det enda sättet för folk att få utlopp för sin frustration på ett av de områden där de etablerade partierna har tappat greppet. (Vilket inte nödvändigtvis betyder att de tycker att SD har helt rätt.) Eller för att i hemlighet ge överheten en välförtjänt spark på pungen. Synd bara att landets enda missnöjesparti har sina rötter i den bruna myllan och är fullständigt kasst i alla andra missnöjesfrågor.

Ju längre denna mörka fars fortsätter, ju högre blir insatserna. Vilket resulterar i att vårt samhälle inte alls blir mer stabilt, utan mindre. Det är som att elda under ett slutet kärl utan säkerhetsventil.

Frågan är var detta kommer att landa. Det kan bli fråga om en destruktiv och våldsam utveckling. Eller att ett nytt system som bygger på spontan ordning växer fram ur spillrorna av det gamla. Fast mest troligt är att vi kommer att få en allt mer auktoritär och totalitär stat – som är beredd att göra nästan vad som helst för att behålla greppet.

Vi behöver en debatt om korporativismen

Äntligen!

Vi har  börjat få en diskussion om korporativismen. Det är den italiensk-amerikanske forskaren Luigi Zingales som tar strid för fri ekonomi och fri konkurrens – mot särlagstiftning, stöd till storföretag och crony capitalism.

I SvD lyfter Fredrik Johansson detta citat...

"När politiker och etablerade företag sätter sig vid samma bord vet man en sak, det är konsumenterna och nya producenter som blir blåsta."

Länk: Pro market eller Pro business »

I Kvällsposten understryker Amanda Wollstad denna del av Zingales budskap...

"Därför måste dåliga företag tillåtas dö ut, för att gynna utvecklingen, konsumenterna - och medborgarna."

Länk: En marknad för folket »

Detta är en oerhört viktig diskussion. Dels i Sverige, men framförallt vad gäller EU – där korporativismen blommat ut fullständigt.

Zingales verkar för övrigt vara inne på ett av mina favoritspår. Nämligen att Occupy- och Tea Party-rörelserna egentligen har identifierat samma problem, men att det råder osäkerhet och oklarhet om lösningen.

Läs även Amanda Wollstads text i Svensk Tidskrift – Gynna marknaden, inte företagen »