Liberalerna, flyktingarna och invandrarna

Det råder något slags tilltagande inbördeskrig i flyktingfrågan i borgerliga (och inte minst liberala) kretsar.

Med Decemberöverenskommelsen har man sett till att SD och deras talking points kommer att vara i politikens absoluta fokus minst hela denna mandatperiod ut, kanske även nästa. Plus att vi har en alldeles riktig flyktingkris framför oss.

Så frågan kommer inte att försvinna av sig själv.

Jag tänker göra ett uppsamlingsheat av mina tankar i debatten. Det är inget försök att uttolka den enda rena nyliberala läran. Det är inget försök att skriva folk på näsan. Det är ingen lösning på alla problem. Detta är bara vad jag personligen anser vara en rimlig position. Men det kräver att man kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Detta kommer att bli långt.


1. Principerna

Jag är för öppna gränser och fri rörlighet.

Jag anser att människor skall ha rätt att bosätta sig var de vill – så länge de respekterar andra människors frihet, säkerhet och egendom.

För mig är det även självklart att ingen har rätt att utnyttja sin fria rörlighet på någon annans bekostnad. Flyttar man, då måste man vara beredd att försörja sig själv och de sina.

Detta borde vara självklart och det är något som jag tror att de flesta är beredda att hålla med om.


2. Verkligheten

Nu är ju verkligheten en annan. Vi har en generell välfärdsstat. Den är förvisso en ogenomtänkt och ohållbar konstruktion. Men det är vad vi har att förhålla oss till, om vi vill ha mer än en rent teoretisk diskussion.

Till det skall vi lägga migrations-, arbetsförmedlings- och socialbyråkrati som tycks göra mer skada än nytta vad gäller att slussa in nya svenskar i samhället. (Om man inte betraktar inlärd hjälplöshet, utanförskap och livslångt bidragsberoende som ett normalt tillstånd för människor i vårt land.)

Vi har dessutom en dysfunktionell samhällsapparat som inte förmår att ta initiativ, bära ansvar eller hantera nya situationer. Värst av allt är kanske att statens våldsmonopol inte längre förmår skydda människors säkerhet och egendom, oavsett om brottsligheten går ner eller upp eller vem som står för lagbrotten.

Det går helt enkelt inte att lita på att staten lever upp till sin del av samhällskontraktet, vad gäller att skydda oss från andra. (Däremot lägger staten stora resurser på att skydda oss från oss själva.)

I slutändan klarar våra institutioner inte av att upprätthålla ens de viktiga och rimliga lagarna och inte heller att garantera att alla står lika inför lagen. (Behöver jag nämna det moment 22 som beskrevs i gårdagens Uppdrag Granskning på SVT?)

Detta räcker för att skapa knepiga och farliga situationer även utan tiggarläger och människor på flykt.

Så till att börja med måste man återupprätta i vart fall de samhällsfunktioner som man skulle kunna förvänta sig av en nattväktarstat.


3. Invandrare, ekonomiska flyktingar och krigsflyktingar

Det går inte att betrakta alla som kommer till vårt land som ett enhetligt kollektiv. Säkerligen är även följande uppdelning allt för grov och kollektivistisk. Men vi måste ha begrepp att förhålla oss till.

Invandrare som kommer till Sverige för att jobba från start (arbetskraftsinvandrare) och delta i samhället utgör inget problem. Oavsett varifrån de kommer. Välkomna!

Ekonomiska flyktingar som kommer hit i förhoppning om att få jobba och försörja sig själva och de sina borde inte heller vara några problem. Om det inte vore för att myndigheter, fack, regleringar, byråkrati och en skruvad arbetsmarknad sätter käppar i hjulen för dem. Detta är de som vill jobba, men som ofta inte ges chansen.

Sedan finns det naturligtvis, tyvärr människor som kommer till Sverige eftersom de tror att det är ett land av mjölk och honung – där alla får ett hus, en bil, bidrag och egna blondiner. Utan motprestation. Det är den verkligt problematiska gruppen. Det är, ibland, inte ens dessa människors fel. De fick en dröm presenterad för sig och de trodde på den. Och när de kommer till Sverige möts de av en migrationsbyråkrati som slussar in dem i processer som mycket väl kan sluta i ett liv på bidrag.

Krigsflyktingar är speciella. De har som regel dåliga förutsättningar att bli självförsörjande på kort (eller ens medellång) sikt. De är samtidigt utsatta, skyddsvärda och i verkligt behov av vår hjälp och vårt stöd. Och de är många.


4. Hur hanterar man situationen?

Låt mig börja med frågan om "EU-migranter". De är här som en konsekvens av den fria rörligheten inom EU. Men det är inte den fria rörligheten som sådan som är problemet.

Om en svensk använder sig av samma fria rörlighet för att flytta till ett annat EU-land – då skall hon registrera sig, som regel vid ankomst. Sedan har hon tre månader på sig att finna ett jobb med tillräcklig lön eller visa på annan trovärdig försörjning. Lyckas inte det får hon åka hem igen. Hon måste dessutom börja betala in till försäkringssystemen (oavsett om dessa är privata, kooperativa eller offentliga) för att kvala in i de sociala trygghetssystemen.

Detta är ett regelverk som redan finns. På samma sätt som det gäller för svenskar i andra EU-länder skall det gälla för EU-medborgare som kommer till Sverige. Och det skall upprätthållas.

Är man ekonomisk flykting / migrant från ett land utanför EU – då får man komma till Sverige som turist. Vilket implicerar en kortare vistelse. Om en turist träffar en svensk företagare som erbjuder ett jobb, då är det helt OK. Då blir det fråga om arbetskraftsinvandring. Men turister får inte hänga här hur länge som helst om det innebär att de kommer att leva på skattebetalarnas bekostnad eller på ett ohållbart sätt. Den som vill ha permanent uppehållstillstånd måste som motprestation kunna visa att hon försörjer sig själv.

Vad gäller båda punkterna ovan tror jag att det mesta (utom det där med PUT) faktiskt redan täcks av gällande lagar och regler. Problemet är som sagt att de inte upprätthålls.

Sedan var det det där med äkta flyktingar, från krig och förföljelse. Jag tycker att vi bör hjälpa dem, att vi skall uppvisa medmänsklighet och ge dem en fristad.

Men – jag har ingen principiell rätt att kräva av andra att de skall vara med och betala för detta. Vilket är ett argument som tyvärr slås till golvet av det förhållande att i Sverige sköts sådant här av stat och kommun, inte av människor som frivilligt hjälper andra.

Så om detta nu nödvändigtvis skall hanteras med offentliga medel – då måste vi börja med att reda ut hur många vi har råd att ta emot. Tyvärr. Annars kommer det att gå åt helvete totalt. Det vore oansvarigt så väl gentemot svenska folket som flyktingarna.

Utgångspunkten måste dessutom vara att asylbehovet är tillfälligt. Och att människor som tillfälligt söker asyl skall erbjudas kost, logi och akutsjukvård – men inte slussas in i de svenska sociala systemen.

Uppehållstillståndet skall vara tillfälligt och omprövas med jämna mellanrum. Den som siktar på att stanna efter att skyddsbehovet upphört bör hålla sig på rätt sida lagen och se till att skaffa ett jobb eller annan egen försörjning. (Att lära sig språket underlättar. Eller i vart fall engelska.) Då förvandlas de i ett slag till arbetskraftsinvandrare som kan få permanent uppehållstillstånd.

Att människor skall kunna växla från att vara asylsökande till att bli arbetskraftsinvandrare tror jag kräver en regeländring – så att de inte behöver åka tillbaka till landet de just flytt ifrån för att ansöka om arbetsvisum/PUT på den svenska ambassaden där.

Och så skall reglerna tillämpas lika för alla inom respektive grupp.


5. Det är rimligt och möjligt

Så... går det att stå för liberala principer och hantera invandringen och flyktingsituationen – trots att vi inte lever i ett liberalt lyckorike, utan i en generell välfärdsstat?

Jag vill hävda att det visst är möjligt att reda ut situationen. Det kan räcka med att upprätthålla gällande regler, se asyl som ett tillfälligt skyddsbehov, reda ut hur många vi har råd att hjälpa – samt vissa justeringar av vårt lands tämligen unika hantering av uppehållstillstånd. Att ha tydliga regler och att tillämpa en smula sunt förnuft.

Dessutom går det att göra med hedern, samvetet och de liberala principerna i behåll.

Problemet i dag är att systemet hanteras av ett gäng handfallna lallare som helt tappat koncepten – och som driver allt fler annars hyggliga människor rakt i armarna på ett parti som tycker illa om svartskallar i största allmänhet.