Den svenska skyddade verkstaden klarar inte att möta verklighetens kriser

I morgon får vi kanske veta vad regeringen och riksdagspartierna (utom SD) tänker göra för att hantera flyktingkrisen. Kanske. Än så länge har alla inblandade lagt locket på. Men information läcker och det lutar åt att det blir så här: Gränskontroller i 30 dagar, enligt de undantag Schengenavtalet medger; tillfälliga uppehållstillstånd som så småningom kan bli permanenta vid egen försörjning; tvång för kommunerna vad gäller att ta emot flyktingar.

Så långt de stora linjerna. Oklart hur långt det räcker. Samtidigt är de praktiska frågetecknen många. Och det är det praktiska som avgör hur det här kommer att gå.

I SR:s luncheko gav man en interiör från de tält som är tänkta att användas för att husera flyktingar. De sägs klara "flera minusgrader". Och man kan tydligen inte stå rak i dem. Här skall alltså människor tillbringa den långa, kalla, mörka svenska vintern. (Om inblandade myndigheter får bygglov, vill säga.) Vad kan möjligen gå fel?

Svensk polis behöver inte en flyktingkris för att gå ner för räkning. Den senaste omorganisationen kan mycket väl vara halmstrået som knäcker kamelens rygg. Inte desto mindre är det helt nödvändigt att polisen klarar av att sköta det statliga våldsmonopolets grundläggande uppgifter – vilket den de facto inte gör. Ovanpå detta kommer nu alla de uppgifter som flyktingkrisen för med sig.

Kommunerna börjar få panik vad gäller att upprätthålla grundläggande, lagstadgad kommunal verksamhet som utbildning i anslutning till flyktingkrisen. Man har redan problem med de så kallade EU-migranterna från Rumänien och Bulgarien. Nu senast har en markägare i Landskrona blivit ålagd att städa upp och tillhandahålla bajamajor på en tomt, från vilken han inte kan få myndigheternas stöd för att avhysa de migranter som ockuperar marken. [Länk»] Vilket jag vågar påstå utmanar det allmänna rättsmedvetandet.

Här är min spaning: Svensk offentlig verksamhet har länge varit en skyddad verkstad. Man har kommit undan med det genom att servicen har blivit sämre, flummet har ökat och kostnaderna har skruvats upp under lång tid och i många små steg. Men när man plötsligt ställs inför en större kris, då rämnar fasaden. Det behöver inte vara en flyktingkris. Det hade lika gärna kunnat vara något slags större naturkatastrof, en epidemi eller ett storskaligt IT-angrepp. (För att inte tala om en militär konflikt.)

Möjligen hade allt rasat ändå, förr eller senare, utan yttre påverkan – under sin egen tyngd.

Vi får se vad som händer. Men medborgarnas tilltro till det offentliga kan vara på väg att få sig en ordentlig törn.