2016-01-12

Postmodernismen hindrar integration


Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att flyktingar och migranter tydligt informeras om västerländska och svenska samhällsvärderingar – och att det sker snabbt, innan de faller tillbaka i gamla mönster i brist på annat.

Men det är en plan med en svag punkt. Det är nämligen mycket oklart om det svenska samhället, dess medborgare, ledare och funktionärer är överens om nämnda samhällsvärderingar och förstår varför de är viktiga.

Vi tar ett exempel: Man skall respektera andra människors (även anhörigas) frihet, rätt att göra egna livsval, religionsfrihet och personliga integritet.

Men i dagens Sverige möts vi överallt av pekpinnar från andra – inte sällan staten – om hur vi bör leva våra liv i stort och smått. Så varför skall enskilda individer respektera andra individers fria val, om inte staten och den självutnämnda samhällseliten gör det?

Ett annat exempel: I vårt samhälle har staten monopol på våld. Det är polisen (inte släkt, gäng och klaner) som skall skydda oss mot övergrepp från andra och det är rättsväsendet som skall sköta rättsskipningen.

Men i dagens Sverige kan man inte lita på att polisen kommer även om det är skarpt läge – än mindre att den utreder brott, speciellt vad gäller så kallad vardagsbrottslighet. Vilket i sin tur gör rättsskipningen omöjlig. Vad sänder det för signaler?

Så grundproblemet kanske är att vi svenskar själva inte förstår och tillämpar de principer som vi vill att nyanlända skall rätta sig efter. Det är inte säkert att vi vet eller än mindre är överens om vilka dessa principer är. De kanske inte ens existerar.

Därför borde vi börja med att reda ut vår egen värdegrund. Eftersom människor är olika och vill göra olika val måste den med något slags nödvändighet vara minimalistisk – en minsta gemensam nämnare för mänskligt umgänge i ett civiliserat samhälle.

Här är mitt förslag: Alla människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Alla människor skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför det offentliga.

Det kanske låter som självklarheter. Men tittar man under huven, då är det inte alls så Sverige fungerar i dag. Istället driver vårt land omkring i något slags postmodern relativism, där inget är rätt eller fel och inget är bättre eller sämre än något annat – kombinerat med snipiga tillrättavisningar av den som ens antyder existensen av en objektiv verklighet eller principer. Vilket återspeglas i media, samhällsinstitutioner och politik.

Det är så att man blir förvirrad, frustrerad och uppgiven även om man är kärnsvensk. Hur skall det då inte vara för den som är nyanländ till vårt land? Vad har han eller hon över huvud taget att förhålla sig till?

2 kommentarer:

  1. Skillnaden på denna punkt mellan Danmark och Sverige är intressant.

    8 januari hade kvällens Deadline på DR2 bjudit in framtidsforskaren Uffe Paludan och antropologen Dennis Normark i studion för att diskutera de dansk-svenska relationerna och skillnaderna mellan Danmark och Sverige. Båda har under många år ägnat sig åt svensk politik och Öresundsregionen. Det var en mycket intressant diskussion:

    http://www.skaanskfremtid.dk/sknyt.html

    SvaraRadera
  2. Förvisso är det så. Det är slående att flera av postmodernismens "fäder" Foucoult Derrida m.fl. till slut vände sig mot den postmoderna idéutvecklingen när de förstod vartåt det barkade. Postmodernismen var en kritik av upplysningen/modernismen -det handlade förmodligen således om att utveckla det västerländska tänkandet inte detronisera det. Skrikvänstern har dock inte förstått detta utan använder postmodernismen som vulgärfilosofi för att leda samhället i totalitär marxistiskt riktning med nyspråk och begränsad yttrandefrihet. En utveckling som står långt från den gryende postmodernismens frihetsideal..

    SvaraRadera

Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, fyndiga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.